10oktober skrev 2015-06-24 00:29:12 följande:
Jag flyttade först 15 mil österut för att plugga. Under mina sex år där träffade jag min fästman och när mina studier var klara flyttade vi 25 mil västerut till hans hemstad. Så totalt sett är det inte så långt, men ändock en förändring :) jag trivs jättebra! Vi har bott här i knappt två år och har precis köpt hus.
Det är en liten stad och hela hans släkt bor här. De är dessutom lite lokalkändisar. Så jag blev "A:s flickvän" med hela stan :) Ett tips är att skaffa något som är ditt. Jag kände att jag behövde ett sammanhang som inte var förknippat med övriga familjen, så jag gick med i kyrkokören. Jag är visserligen fortfarande "A:s flickvän" ibland men jag har ändå lärt känna folk som är utanför familjens bekantskapskrets.
Jag är visserligen inte så kinkig med var jag bor, mina föräldrar är båda inflyttade från varsitt håll och närmaste släkt bor femton mil ifrån. Alla kompisar utom en har dessutom flyttat därifrån. Så det är bara päronen som finns kvar där. Så flytten var inte så farlig. Då var det värre för mig att ha hans föräldrar och övrig släkt så nära, jag kände mig liksom lite bevakad och ibland lite i underläge. De är ju liksom på hans sida ifall vi skulle vara oense om något (händer sällan) medan jag inte har någon. Men svärföräldrarna är urgulliga ska tilläggas, men fortfarande svärisar ;)
Lycka till med flytten! :)
Tack för svar :)
Jag har redan börjat få "kompisar" på gymmet i staden och börjat bekanta mig med några andra från staden :)
Anonym (Pim) skrev 2015-06-24 00:43:31 följande:
Ne vrf ska du flytta? Låt hen flytta till dig. En sak om ni BÅDA flyttar till ny ort men orättvis av din partner att begära att du ska börja nytt liv...
Han hade gärna flyttat till mig men har sina barn vv. Så jag tycker att det är en självklarhet för mig som är flyttbar att flytta.. Även om jag har frågor på hur det var för andra att flytta.
Anonym (Lycka till.) skrev 2015-06-24 07:42:56 följande:
Jag flyttade 55 mil. Lämnade familj, lägenhet och jobb. Tänkte väl lite som att det var värt att chansa lite för kärleken och det var ju inte 500 mil jag skulle flytta. Jag flyttade in till min partner men vi letade nytt boende och flyttade efter ett par månader. Det var mitt enda krav, att vi skulle ha ett nytt boende.
Jag har inte ångrat mig. Har hittat några fina vänner och känner att detta är mitt hem. Vi bildade familj efter tre-fyra år och det tror jag var bra. Att vänta alltså. Så att man inte hamnar i en graviditet och småbarnsåren precis i början när man ska lära känna varandra på riktigt. Det ÄR skillnad att ses på helger och semestrar och att bo ihop på riktigt. Låt relationen sätta sig först INNAN ni planerar in barn.
Jag tyckte att det var en fördel att flytta till min partners stad för då fick jag hens umgänge och erfarenheter av staden på köpet. För att inte tala om kontakter som lett oss till bättre boenden och jobb.
Tack för svar!
Ja, det är något vi kollar på, men tar det sakta men säkert :)
Ja, som jag skrev så är barn inget vi planerar el tänker på i första taget... Jag vill gärna gå min utbildning och jobba några år innan vi ens tar upp barnfrågan :)
Jag vill inte kasta mig in i nått å stressa fram..
Thotis90 skrev 2015-06-24 09:52:23 följande:
.Han hade ett jobb med väldigt dålig lön (jobbade mer än 100 % och fick en lön som motsvarade en tjänst på ca 35-40 %), så han sade gladeligen upp sig. Han var inte alls stressad då jag hade en inkomst vi klarade oss på
Ok, det var ju bra.
Anonym (Swosch) skrev 2015-06-24 10:17:04 följande:
Jag flyttade drygt 100 mil. Jag ångrar det varje dag. Det enda jag har i den nya staden är mannen jag flyttade till (och jag älskar honom fortfarande). Inga vänner och det är så gräsligt kallt nästan hela året (flyttade norrut). Mitt råd är: gör det inte!!!
Vad tråkigt för dig! :(
Har du velat socialisera dig el blev det bara fel från första början?