Anonym (barnet) skrev 2015-06-21 21:52:44 följande:
Du tog barnet och flyttade och sen trodde du att pappan skulle komma efter? Det är inte hans fel att hans umgänge med barnet försvårades.
1. Jag blev gravid i min hemstad. Om vi skulle bli en familj så var jag tvungen att flytta. Vilket jag gjorde. Men han gjorde inget för att jag skulle trivas.
2. Jag fick sköta ALLT hushållsarbete. Jag tog and om allt själv. Trots att jag helammade och till på köpet var sydd och knappt kunde sitta eller röra mig nämnvärt.
3. Jag behövde hjälp och avlastning. Jag besökte min hemstad under tre veckor och bodde då hos min mamma. Barnet var med. Sedan åkte jag tillbaka och insåg vilket skitliv jag hade ihop med pappan. Så jag flyttade. Närmare folk som brydde sig om barnet och mig.
4. När barnet blev äldre så kände jag att jag ville underlätta umgänget för pappan. Då kanske han skulle börja ha ett mer kontinuerligt umgänge med sitt barn. Så jag flyttade till en stad som ligger cirka 1,5 timmar med bil från pappan (min hemstad ligger mer än 4 timmar bort från pappan, med bil). Jag tänkte att antingen så flyttar pappan närmre oss - så vi möts halvvägs, eller så kanske han iaf börjar umgås med sitt barn mer regelbundet (vilket jag hade hans ord på INNAN vi flyttade till den nya staden). Men så har det inte blivit.
Jag känner att jag har gjort vad jag kunnat. Faktiskt.
Och faktum är att innan jag fann denna lägenhet jag bor i nu, så fann jag en i pappans stad. Jag ringde och talade om feta för pappan, som svarade med att säga: "nej! Så nära vill jag inte ha dig!". Så jag letade vidare och hittade efter några månader denna lägenhet i staden som ligger 1,5 biltimmar från pappan. Det var ett godkänt avstånd, enligt pappan.
