tuditudi skrev 2015-06-22 10:38:33 följande:
Hej
Tack för att du verkar fatta detta. Hon har egen lägenhet så någon hjälp finns inte att få av henne.
Vi har gemensam ekonomi så tillvida att vi delar allt. Men om hon tömmer hans konto finns ju inget över till vårt liv.
Det är väl snarare jag som säger tack och adjö om det inte blir bättre tyvärr.
Då blir han vettskrämd vet jag.
Kan ju också säga att han gärna då dricker för mycket sprit när hon varit på honom för att glömma det svåra. Men han är för svag för henne. Inte så att han inte ser problemet men har svårt att neka henne.
Mentalt störd?
Ja frågar man mig så anser jag ju att så måste det ju vara. Fattar man inte livet vid den tidpunkten är det kört.
Mamman har inte arbetat sedan hon var 49 år (61 nu) då hon blev uppsagd. Ont både här och där för att slippa söka jobb. Gör sig omöjlig hon med på alla arbetsplatser. Så hon har ju fått det därifrån. Mamman har ju inga pengar att hjälpa med så dit vänder hon sig inte.
Hon kan dessutom säga till sin pappa att han är dum i huvudet när han någon gång nekat pengar så jag hört det. (!)
Helt sjuk situation. Men känns inte ändå som det är jag som ska acceptera att hon förstör för oss. Jag är inte rädd för att vara ensam, det är inte det. Men vill inte ge henne glädjen. Älskar min sambo trots detta men snart är måttet rågat!
Vi blir ju aldrig fria.
Ja, du ska ju inte behöva betala för henne. Kan du inte säga till sambon att om han ska fortsätta betala för henne så har ni hädanefter separat ekonomi? Den enda som kan göra något åt det är din sambo. Han får lära sig att stå emot sin dotters krav, ta emot glåpord (vem har inte kallat sina föräldrar idioter när man inte får som man vill? :) ) Däremot ska man i den åldern vara mer självgående- det håller jag med om. Mer eller mindre tvinga henne att söka jobb och stötta henne i att behålla de jobb hon får. Jag tror brist på självförtroende kombinerat med lathet och "jag vet ju att jag har pappa"- attityden är det som gör att hon mer eller mindre skiter i att ta ansvar över sig själv.
Det DU kan göra är att fortsätta tjata på honom eller hota med att lämna. Som jag skrev har jag också en bekant som utnyttjar sina föräldrar lite, visserligen är hon "bara" 20 och bor fortfarande hemma och så men hon är långt ifrån så pass självgående som en 20 åring ska vara. Sover fortfarande i samma säng som sin mamma (föräldrarna bor ihop), "mamma" tatuerat på foten, mamma måste följa med och köra bil för hon kör inte ensam, mamma ska lämna och hämta på jobbet, mamma ska lämna sitt eget jobb om dottern har huvudvärk och stå bredvid henne på arbetet. Mamman i detta fallet har gått i terapi eftersom hon helt enkelt är för feg för att säga emot sin dotter. Hon vill men vågar inte. Förmodligen brist på självförtroende för som förälder ska du våga säga emot din dotter. Jag tänker att det kanske är lite samma med din sambo- han behöver kanske själv jobba på sitt självförtroende? Men som jag nämnde- har detta suttit i länge så är det svårt att ändra ett sådant mönster.. Om dottern hela tiden vet att hon kan vända sig till er kommer hon förmodligen inte att vilja ändra sin livsstil. Det är ju bra som det är. Men jag kan också förstå att din sambo inte vill försätta sin egen dotter på gatan, men hon borde känna på hur det är att disponera sina egna intjänade pengar, budgetera och liknande.
