Vems är problemet?

Det kan ju vara så att man aldrig riktigt haft någon lust och det kan vara så att den plötsligt försvinner även om man fortfarande gillar att ha sex när det väl blir av. Om man tillhör fall nummer två så tror jag att det finns mycket man kan göra åt det. Jag tycker sexlivet är viktigt i ett förhållande, annars övergår man lätt bara till att bli vänner.

Jag har haft problem med lusten under småbarnsåren, känt att jag inte riktigt orkar och att jag vill vila vid varje tillfälle jag får. Jag har då aktivt arbetat för att öka min lust genom att läsa porrnoveller, onanera och bestämt med sambon att en viss dag varje vecka ska vi ha sex. För jag har ju märkt att ju mindre sex jag har desto mindre lust får jag. Det är som att min kropp då glömmer bort att den faktiskt gillar det mrllan gångerna.

Sedan så började jag och min sambo att prata om våra fantasier, inte bara litegrann utan ordentligt. Och efter det så har vårt sexliv blivit så bra att jag knappt kan tänka på annat. Efter 10 år tillsammans så gör han mig nu ständigt upphetsad och jag känner att vårt sexliv är det bästa jag någonsin upplevt. Vårt sex har visserligen alltid varit bra, men senaste tiden har det nått en helt ny dimension.

I mina ögon är det den med högre sexlust som har problemet. Det är ju de som vill ha mer. 

Kan ju ta ett lätt exempel: För vem är det ett problem när man inte har råd att köpa cigaretter: för den som vill röka eller den som inte röker?

Inget konstigt alls.

Jag tycker det är konstigare på familjeliv att man ofta ser i dessa trådar hur de vill höja sexlusten hos den med lägre sexlust. Det är ju inte den personen som har problem, mer än möjligtvis en jobbig partner som gör det till dennes problem. Helt fel, i mina ögon.

Anser att det är bådas ansvar att kommunicera om ting som av någon i relationen anses fungera mindre bra. Kommunikation och förmågan att lyssna och verkligen anstränga sig att förstå varandras dagsform och situation är viktigt. Hey, man lever bara en gång sägs det, så varför inte göra det bästa av det, även om det kan kännas jobbigt i vissa lägen när det gäller vissa saker. Givetvis är det här med intimitet oftast lite lurigare då det inbegriper två individer som i grunden är mer eller mindre olika och säkerligen olika över tid med beroende på vad som händer och sker utefter vägen. En relation är full av kompromisser och möjligheter OM man är villig att leva den. 

Båda ska självklart jobba mot en lösning båda är nöjda med.

Vilket för de allra flesta är en omöjlighet..  
Det är lite naivt att tro att man kan komma fram till en lösning där båda är nöjda. Oftast blir det ju så att den som vill minst sitter nöjd eftersom alla behov är tillfredsställda. Och den som inte får sina behov tillfredsställda sitter onöjd.
Det är bara att kolla på trådarna på FL så ser man att det är så. Behövs inga vetenskapliga undersökningar.

En grund i detta tycker jag är om personen med låg sexlust alltid haft det eller om det är något som kommit. Om man alltid haft låg sexlust så är det antagligen en del av ens person men om det är något som kommit så är det något som båda parter tillsammans kan jobba för att hitta en lösning som passar båda. Antagligen så finns lusten någonstans därunder och går att få fram igen (till bådas glädje). Är den med låg lust utarbetad? Får sova för lite? Får göra för mycket hemma att man börjar prioritera lite tid ifred framför att "slösa" den värdefulla egentiden på sex? Har kroppen helt enkelt glömt bort hur mycket den gillar sex när man har det sällan?

När jag haft låg sexlust så har jag sett det som ett gemensamt problem och nu har vi löst problemet och har ett fantastiskt bra sexliv som vi båda njuter av.

Håller med dig. Sen tycker jag själva frågeställningen är ganska enkel. Vem äger problemet? Vad är problemet? 

Det är så klart olika beroende på vem som lyfter frågan och upplever ett problem. Är det den med mycket sexlust så äger den problemet. Den kan beskriva sitt problem och vilka konsekvenser det får om inte problemet kan lösas. Då är det upp till mottagaren att se över vad denna kan göra för att undanröja problemet. Kan denna inte göra något så blir det konsekvenser. Eller finna en lösning som alla inblandade är ok med innan konsekvenserna uppstår. 

Och vice versa om det är den med litet sexbehov som upplever problem. 

Svårare än så tycker inte jag det är.

Vad får dig att vilja dela ditt liv med andra, istället för att vara nöjd med att bara leva?

Snarare skillnad på individer.
Ja, det är ett fysiskt behov men ett man har olika mycket av (utom de som inte har något alls). Jag har nog aldrig haft något stort sexbehov. Visst, det har varit lite småkul, särskilt i början, men för mig har det nog aldrig känns så där supernödvändigt . En snabb orgasm kan jag liksom skaffa själv om jag absolut vill ha en. Jag vet inte om jag är "född sån". Jag åt p-piller som ganska ung och tycker mig i efterhand se ett tidssamband, lusten gick ner under åren jag tog dem och kom aldrig tillbaka. Det innebär inte att jag aldrig vill ha sex men jag klarar mig utan också.
Delvis tror jag det handlar om "uppfostran". Jag har sex när jag OCH min partner vill. Ingen av oss har haft för vana att "ställa upp" om den inte har lust själv och om då inte lusten kommer på så ofta blir det mindre sex. I viss mån tror jag det kan handla om "självdisciplin" vad gäller att sköta min hälsa med kost och motion på bästa sätt och "självdisciplin" för oss båda att inte prioritera annat än samlivet, särskilt efter barnen.
Kroppslig närhet däremot skulle jag nog inte klara mig utan. Då kan det förstås bli besvikelse/irritation om den andre - som många män gör(?) sätter likhetstecken mellan kroppskontakt och sex.
Problem blir det ju tyvärr när man är osynkade.

Om man bortser från just detaljen sex och lust så måste väl ändå partners som vill leva ihop med kärlek och lycka se det som ett problem när något saknas, även om det bara är den ena parten som upplever just det som viktigt. Man tänker väl på sin partners välmående om det finns kärlek och vilja att leva ihop!?