Hjälp! Ångest! Svårt att andas!

Alltså du är förmodligen precis som mig! Du kan vara lugn, panikångest.. Lätt för mig att säga? Jag vet, men jag vet verkligen vad jag pratar om!

Nej man kan inte sluta andas bara sådär, du är förmodligen hypokondriker med panikångest och det är det jobbigaste jag någonsin upplevt som känsla.

På mig har det blivit mycket bättre och för mi hjälpte det att prata med en psykolog. Det kommer som nya chocker varje gång ooch man blir lika överraskad varje gång för dom känns olika VARJE GÅNG! Det är det man glömmer bort när man försöker bearbeta sin ångest.

Försök komma ihåg, så fort du börjar känna dig konstig och stressad att "du har panikångest och självklart är det den som är tillbaka". Den försvinner så himla mycket snabbare när man lär sig acceptera den!

Kram på dig, du är verkligen inte ensam <3

Tack så mycket för ditt svar!
Ja, hypokondriker är jag verkligen! Fast när jag är sjuk på riktigt, så är jag hur lugn som helst. Ganska konstigt egentligen.. Men är nog ovissheten och oron som triggar igång mig mest.

Det handlar väldigt mycket om att acceptera! Och det gör jag inte riktigt. Känns som ett djupt fall neråt varje gång ångesten ger sig tillkänna, den får bara inte finnas i mitt liv!! Blir så ledsen varje gång den ger sig tillkänna och är starkare än mig. Så svårt att tänka klart när man är mitt i ångesten bara :/
Skönt jag har tid hos psykolog  i nästa vecka! Det stärker en alltid att få prata av sig lite. Även här :)

Tack igen <3

Fast det är det, den är inte starkare än dig för det är en del av dig. En del som du kan styra över så acceptera den och till och med prata med den i bland. Jag satt och sa "hej panikångest, är du här igen?" Låter helt totalt psyk men ibland måste man säga det högt för att det ska gå in. Den går att bli av med.

Haha jag är också sån, när jag väl är sjuk så är det ingenting, när man kanske borde vara orolig.

Men jag har nog "haft" alla akuta sjukdomar . Hjärtinfarkter, stroke, brusten blindtar, brusten halspulsåder, proppar i lungor, blodförgiftning, två stycken faktiskt :p sen kommer man på sig själv tillslut att vafan nu får jag sluta!

Tänk när jag trodde att jag hade förkänninar till epilepsi fast jag aldrig har krampat i hela mitt liv, ganska otroligt vad hjärnan spökar med en.

Ta upp allt detta med din psykolog hur du känner och hoppas den personen är bra! :) <3

När jag får känslan av att inte kunna få tillräckligt med luft så brukar jag lägga ner allt annat jag håller på med, sätta mig ner och enbart fokusera på att ta djupa, lugna andetag. När jag gör så brukar det bli uppenbart att jag kan få i mig all luft jag behöver, även om andningen känns annorlunda än normalt, och efter en stund med koncentrerad andning känns det bättre.

Tack så mycket för era svar!!
Känns sååå mycket bättre nu!

Insåg hur jag virrade runt i lägenheten och kände mig livrädd. Att axlarna var uppdragna till öronen och att jag andades väldigt ytligt och snabbt. Satte mig ner i soffan och verkligen tog det lugnt och fokuserade på andningen. Började kolla på tv för att distrahera mig. Och vips kändes det bättre!

Känner mig bara så jäkla dum såhär i efterhand! Men den starka känslan som kommer vid ångest äter verkligen upp en! Om liknande sker igen ska jag försöka ta mig samman och tänka på hur jag gjorde tidigare idag. Och även möta ångesten och säga "hej på dig", känns inte alls konstigt tycker jag! Är mer ett steg i rätt riktning att acceptera den!

Måste fråga er.
För två år sen vaknade jag av hosta och hade svårt att andas, jag kunde inte ta några djupa andetag, sen blev det bättre. Någon dag senare fick jag den här känslan mer och mer att jag inte kunde andas och kände mig tjock i halsen. Detta gjorde att jag fick extrem ångest och kände oro i hela kroppen dygnet runt. Jag blev rädd för allt. Jag har inte ångest längre men då och då känner jag hur andningen blir jobbig och tror att det är pga jag är trött och stressad.
Det jag egentligen undrar över är om ångest även kan börja när man sover?
Jag funderar ju fortfarande på varför jag vaknade och inte kunde andas ordentligt, mådde hur bra som helst kvällen innan.

Har du läst om panikångest?

Det låter nästan som att du har det...

Alltså under den perioden åkte jag in till akuten jag vet inte hur många gånger. Jag åkte även in till psyk och pratade med läkare där, han sa att det var ångest inte panikångest. Han sa att det var typ "inne" att ha panikångest nu.
Iallafall så mår jag bra nu men det var fruktansvärt.

Men jag undrar om det bara kan börja från klar himmel när man sover, och ångesten började ju först några dagar efter, när hypokondrikern i mig började mala om varför jag hade svårt med andningen.

Jag hade fått barn några månader innan och alla sa förlossningsdepression, men läste om det och det stämde verkligen inte in.

www.angest.se/riks/node/4

Tror det mesta du har beskrivit stod med.