Ruvar - symtom

Känner med dig, vännen :'( Ta din tid. Bryt ihop. Sörj. Skit i allt omkring dig. Då reser du dig snabbare igen. Hoppas att du har ordentligt med stöd där hemma, och ta i så fall vara på det. Jag är så ledsen för din skull. 

Massor med massor med kramar <3

Jag ska försöka gå lite  på halvfart i några dagar nu tror jag, och frösöka fina bäring igen. Mer klarrött och "slemmigt" blod nu på morgonen, mer som min mens brukar se ut. Ruvardag 9 och testade negativt med RFSU testa tidigt. Kommer avstå alkohol, rött kött etc fram till officiell testdag, men kommer unna mig en kopp kaffe nu på morgonen och en efter lunch (vilket jag helt avstått innan)... behöver känna mig lite mer normal..

Jag vet inte hur det blivit i era liv under och runt ivf-försök? En utbildning jag egentligen borde ha avslutar för länge sedan har jag inte klarat av att ta tag i, jag har inte gett upp men det segar på i så långsam takt så det känns som jag står still sedan jag började med IVF för mer än ett och ett halvt år sedan. Lite samma med karriären. Det är lite hemsk att känna sig fruktlös på så många plan samtidigt. Funderar på att försöka ta tag i utbildningen/jobb nu iaf. Det är ju faktiskt ngt jag kan utöva kontroll över..

Är förvirrad och lite ledsen så glömde att skriva det jag ville skriva - att era ord och omtanke verkligen värmer. <3

Hej. Förstår precis vad du menar. Men då vi har barn rullar vardagen oftast på. Dock har jag "skolkat " från jobbet och tagit paus när jag inte pallat. Humöret har inte varit på topp under behandling och så stress på jobb och en "trotsig" treåring på det. Migrän har jag fått också. Det jag menar är att livet rullar på och att jag försöker hänga med. Stängt av ibland. Tillåtit mig bli ledsen ibland.

Man ska göra det som känns rätt för en själv. Längtan/stressen efter syskon har blivit stark men jag har inte pausat livet. Det var långt kvar innan jag kunde börja acceptera/sörja att vi inte skulle få fler barn.

Låter som en god idé att ta tag i jobb och utbildning. Så får man annat fokus parallellt.

Jag är nog fortfarande i chock. Känns så overkligt. Och fanatiskt. Vågar jag tro allt går vägen?

Håller alla tummar och tår för att allt ska rulla på på bästa sätt för dig och knyttet du bär på nu! <3

Det låter bra att gå på halvfart. Ta det i din takt och forcera dig inte. Jag har hängt upp allt kring försöken. Jag har prioriterat allt som har med det att göra. Jobbet har varit på paus, likaså familjen och vännerna. Jag kände som du, att allt stod stilla. Jag kallade det för barnlöshetsbubblan. Tiden går i vanlig fart utanför, men allt är stilla och statiskt inuti. 

Jag gick in i väggen av detta. Rejält. Så det är inte en så bra strategi. Jag tror att det du funderar på just nu är det allra bästa - att fokusera på något som är på riktigt nu, inte sen. Din kropp behöver vila från sorgen och stressen, så karriär och annat är säkert betydligt bättre sysselsättningar. 

Jag har, precis som du, lagt av med allt som eventuellt kan vara skadligt för barnet/fertiliteten, men ärligt talat tror jag att det inte är värt det. Alkohol hade jag avstått från, men nästa gång tycker jag att du ska leva som vanligt under ruvningen. Det gjorde jag den här sista gången, och uppenbarligen gick det alldeles utmärkt. Sen slutade jag med bl.a koffein när jag testade positivt. 

Jag är så imponerad av dig. Du är så logisk mitt i allt det tråkiga. Du är en stark människa, och du kommer att klara det här. Se bara till att du tar hand om dig på bästa sätt de gånger du har möjlighet. Du måste hålla igenom det här. 

Tack snälling! <3

Blödde lite mer under dagen men inte så mycket, mest lite levrat ngn gång. Men å andra sidan blöder jag aldrig så mycket så det kanske inte blir så mycket mer än så här. Har brutit ihop lite då och då under dagen men försöker nu finna ngn slags känsla av hopp inför framtiden och att det kan fungera ngn gång.

Ja jag undrar egentligen hur mycket levernet påverkar, en del skulle jag gissa men inte in absurdum. Jag avstår all alkohol under sprutperioder och under ruvningar, samma sak koffein. Nikotin slutade jag med i samband med första IVF-försöket. Jag föröker äta mer ekologiskt, försöker dra ner på parabener i skönhetsproduker (det är svårt dock,har inte lyckats hitta så bra alternativ). Försöker äte fisk minst 2 gånger per vecka, äter graviditetshormoner och omega 3 dagligen. Jag har dock inte klarat av att skippa socker eller ta bort processerad mat vilket man kanske borde (jag gillar att dricka söta drycker tyvärr, alkoholfritt öl och äta nachos/chips). Jag har nu även försökt börjat träna minst 2 gånger per vecka och försöker tänka på att röra på mig mer i vardagen, (men vågar inte ta mer än promenader när jag ruvar)..

Jag inser när jag skriver detta att jag trots mina laster i form av juice/saft/alkoholfri öl och nachos faktiskt gör en hel del. Inser också att folk lever så in i helsikes onyttigt och destruktivt och blir gravida bara ngn tittar på dem. Livet är inte rättvist.

Kanske är receptet att vara lite mer sorglös. Om jag nu ska orka gå igenom detta om och om igen menar jag. Samtidigt finns det ju en tillfredställelse i att man vet att man verkligen gjort allt man kan... svårt.

Tror att det är bra att ta det lite i vågor. Då orkar man. Det gör bra jävla ont en stund, sen kan man vila. En vacker dag är man inne i nästa försök med nya hopp och förväntningar och då tror jag att det är bra att man hanterat sin sorg och inte bara stoppat undan den. Det här är en fruktansvärd prövning på alla sätt och vis. Men du kommer igenom det igen. 

En del saker tror jag definitivt påverkar chanserna att lyckas, t.ex. vissa mediciner, droger, nikotin och alkohol. I övrigt tror jag att det har extremt liten påverkan. Rent krasst klarar kroppen att bli gravid genom nästan vad som helst. Kvinnor som svälter eller som lever i krigsdrabbade områden lyckas. Knarkare lyckas. Alkoholister lyckas. 

Jag gjorde likadant. Jag tog bort allt som kunde påverka fertiliteten och gjorde allt enligt regelboken. Men det hjälpte mig inte. Varje misslyckande tog jag på mig helt och fullt som mitt fel, för jag hade kunnat göra mer, det fanns fler saker jag borde ha uteslutit och fler saker jag kunnat lägga till. Och det var inte sunt någonstans. Mina sista två transfers har jag levt som vanligt och brytt mig mer om min egen psykiska hälsa. Sen vet ju vi också om att problemet inte ligger hos mig, så det kanske är lättare för mig att släppa det än för dig. Och de senaste två transfers har jag plussat. 

Jag tror inte alls på att mina levnadsvanor påverkat om jag plussat eller inte, det är inte det jag vill framföra, utan påpeka att det inte hindrade det heller. Och det gjorde allt så mycket lättare för mig. Jag upplever det som att jag varit gravid i över tre år, för det är så jag levt. Och det är hemskt att behöva leva som det man önskar mest men inte lyckas uppnå. Det var lättare för mig att börja leva som vanligt igen och gå vidare med allt omkring mig så inte hela livet stod stilla bara för att familjesituationen gjorde det. 

Sen när jag blev gravid den här gången kraschade ändå matvanorna. Jag var glad om jag kunde äta något alls, vilket oftast blev något fullständigt olämpligt. Jag har gått ner massor i vikt, men det påverkar inte barnet. Barnet tar det det behöver. Om det inte påverkar barnet när det tar näring från mamman ser jag inte alls hur det ska påverkas innan dess. 

Livet är inte på något sätt rättvist. Det är så fruktansvärt många som aldrig borde få skaffa barn som lyckas gång efter annan. Det finns inget som helst system i vem som lyckas eller inte. Men den dagen du tar dig ur det här kommer du att ha nytta av all smärta du genomgått. Du kommer aldrig att ta din graviditet eller ditt barn för givet. Du kommer vara bättre förberedd än de flesta andra. Du kommer att vara redo och du kommer att älska alla små delar av graviditeten, förlossningen och livet med ditt barn. Nu ska du bara överleva vägen dit. 

Din lycka är viktig. Din lycka är din prioritet just nu. Ditt framtida barn behöver en mamma som är stark i sig själv, som älskar livet och som har energi att ge. Strunt i alla kemikalier som "eventuellt kan påverka fertiliteten" - fokusera på det som faktiskt spelar roll: ditt välmående. 

Hej på er. Läst er tråd men inte kommenterat något förrän nu. Jag vill bara lämna några uppmuntrande ord . Att ruva är den absolut värsta tiden , förutom när man skall kissa på stickan. Jag ruvade 4 ggr innan det tog sig. Första ggn blev det MA och vi fick göra kemisk abort. Sitter nu med en tre veckor underbar bebis i min famn. Vi har även gjort en äggdonation utomlands så det fjärde försöket var vårt sista från vår andra donator. Hade redan lagt ut ca 200.000 och om inte detta skulle ta sig så var det bara att leta ny donator och 65,000 till. Det jag vill säga att ge inte upp, till slut lyckas det. Glöm bara inte er själva i allt detta. Försök hitta på kul saker och ta hand om varandra. Exkludera inte allt kul och gottigheter. Jag tror om man mår bra trots osundheter så mår kroppen bra och det är bra för graviditeten . Lycka till

Bara som en parantes så menade jag att jag äter graviditetsvitaminer dagligen, inte hormoner? :)Du har så rätt i att välmåendet går före nitiskt petande i dieter och livsstilsfaktorer. Och du har rätt angående lyckan. Inte för att jag tror att stress egentligen påverkar själva fertiliteten särdeles lätt, men den påverkar ju oss och vår upplevelse av nu och vår ork inför framtiden, som du så klokt poängterar. Inget blir bättre av att man mår dåligt. Tack fina du!

Jag kan säga att emellan försöken så njuter jag av goda ostar, blodiga biffar, kaffe och ett och annat glas vin när det är helg. Jag har inte blivit renlevnadsmänniska på heltid av detta, men jag märker mina krav på mig själv och mitt leverne har gått upp sedan vi började med detta. Min sambo är inte alls lika brydd, men han har slutat snusa precis som jag, har börjat träna och har gått ner lite i vikt vilket är positivt eftersom vi har manlig faktor. 
Tack för att du peppar och delar med dig av dina positiva erfarenheter - det är verkligen alltid lika kul att höra om folk som lyckas! Och grattis till bebislyckan :D