Jag är rädd att mina hobbys tar slut när jag skaffar barn. Men min sambo säger att han blir mer sugen på att göra saker man älskar med barn. Vi älskar att resa och han sa "Jag vill resa ännu mer när vi skaffar barn. Jag vill visa alla att man kan göra allt man vill med barn".
Hur reser ni med era barn? Ändrades mycket när barnen kom?
Jag vill resa långa resor och va borta månader. Går det med barn?
Det är som man gör det... Har nu inte rest mycket på utlandet sen dottern kom pga dålig ekonomi med sambon arbetslös men vi har 500 km mellan våra hem( har hus där jag är hemifrån samt sambons hus där vi bor nu...) sen ännu 150 km till svärmors hus... Dottern var 4 veckor knappt då vi åkte resan första gången.. Sen har vi nog kört 100 gånger minst mellan husen hittills och dottern blir 3 år nu till lillajul... Hon tycker bara det är kul att åka.. Har några tidningar att läsa åt henne samt ritblock och pennor och lite leksaker med, sen packar vi även med en hund och 2 katter då vi åker och alla trivs med, katterna och hunden hoppar frivilligt in i bilen och sitter där och väntar då vi börjar packa bilen. Och dottern packar en liten ryggsäck med några leksaker då vi ska åka..
Så som sagt det blir vad man gör det. .
Vi är inte så förtjusta i att flyga långt, och inte i sol&bad, men vi har rest mycket till städer i Europa med dottern (och till New York). Vi har bl.a. bytt bostad med barnfamiljer i andra länder (London, Amsterdam och Bryssel), hyrt hus med egen pool i Italien och tågluffat i Central/Östeuropa.
Vi gör väl ungefär som innan barnen kom. Vi reser lite då och då. Har avstått solsemester utomlands sista fyra somrarna men två av åren har berott på spädbarn (vet att det går att resa då med), en dödssjuk förälder (en av våra alltså) och vårt egna bröllop. Men nyligen åkte jag till London med båda barnen, 3,5 år och 3 månader då. Maken var redan där. Gick hur bra som helst (lite gnäll från yngsta i 10 min när planet landat hemma igen). Äldsta hade vi en paraplysulky till ifall att, lilla åkte sele. Åkte till alperna på skidsemester när äldsta var ca 9 månader, min pappa och hans sambo var med då också (brukar åka på skidsemester med min pappa). Brukar man bergsklättra på semestern kanske det får vänta, eller så bjuder man med barnvakt :)
Visst har vi rest lite men då typ sol och bad semester och det är ju inte detsamma som utan barn då barn har behov av rutiner mat och sömn på vissa tider. Kan tänka mig när de blir större att typ tågluffa i Europa eller hyra hus någonstans, inte så sugen på typ Asien eller så, jobbar inom sjukvård och har lite väl bra koll på sjukdomar som drabbar. Sedan har man ju mkt att förhålla sig till, är man borta förlänge från förskolan förlorar man plats man vill ju att barnen ska ha aktiviteter och kompisar vilket blir svårt om man flänger runt, vid 7 har man skolplikt. Lite lagom resande också för barnens skull deras behov och bästa går före föräldrarnas annars är det kanske bättre att resa av sig först och skaffa barn sen
Jag reser nog mer nu än innan jag fick barn, även om jag reste en del då med! 
Jag har rest ensam med mina pojkar sen äldste var tre år o yngste åtta månader (de är nu sex resp. elva år) o dels har det blivit en hel del charter till främst Turkiet (ej all inclusive ska tilläggas utan det har funkat alldeles utmärkt utan detta koncept, även om vi har gjort ett par halvhjärtade försök att prova..!) men även flera storstadssemestrar till Paris/Disneyland (2 ggr), Rom (kombinerat med badort vid kusten), Berlin, Oslo (dit har vi både bilat o flugit).
Sen reser vi en del inom Sverige också, på vintern blir det tex svenska fjällen o skidsemester.
Jag har aldrig haft några problem med att resa med barnen, trots att jag alltid rest ensam med dem o de har varit relativt små. Vi har klarat mindre magsjukor, en liten hjärnskakning, mellanlandningar, åksjuka, tåg i Italien, badbåtar i Turkiet, äta ute på restauranger, sightseeing - ja allt går om man tar det lite för vad det är o inte har några stenhårda förväntningar på att det ska vara på ett visst sätt 
Det har funkat finfint att flyga med barnen i alla åldrar (kanske har jag haft tur, vad vet jag!?) o om man väljer att se fördelarna o inte nackdelarna med att resa med barn så tror jag att hälften är vunnet
Jag har en blogg där jag skriver om mina resor om du vill gå in o kika:
http://www.ensammamammansvarld.blogg.se
Har nog aldrig rest så mycket som i gjort detta första år med barn. Bilar en del till Norrbotten ett par gånger per år och stannar ca 2 veckor i stöten. Portugal en gång, 3 veckor, flyg och eget hus med massa utflykter. Dottern 1 år. Thailand 1 månad, boende löste vi på plats. Åkte runt massor. Då vi åkte var dottern 9 månader. Ska till London i december en vecka.
Nästa år är New york två veckor bokade i september och sedan Portugal igen i juni. Vi älskar att resa och lägger nästan alla pengar vi har på det.
Hahaha, Gud vad positiva alla är!? Jag tycker mest det är en pina att resa med mina barn. Det är liksom inte värt pengarna.... Jag kanske har extremt jobbiga ungar? Eller fel förväntningar kanske som vissa skriver. Jag vill liksom ha roligt när jag reser, och trots att det kör ihop sig eller blir obekvämt så ska inte jorden gå under. Men så är mina barn, är det minsta besvärligt är det gallskrik och hysteri. Jag pallar inte med det på andra sidan jorden på en flygplats när planet ska gå om en minut. Och att man ska ha kul och mysigt ihop och så är det bara gnäll för att det inte är som hemma....
Flera månader går ju när barnen är små, men det blir inte lika givande för barnen. Personligen hade jag väntat med resandet tills barnen var tonåringar. Men då går det ju inte att vara borta länge...
Har backpackat en del när de var små. Släpat runt dem på ryggen. Nu när de är lite äldre är det rätt skönt med all inclusive...
Vi reser precis lika mycket som innan vi fick barn . Sonen var 7 månader första gången vi åkte till Thailand med honom. Nu är han snart 5 år och vi har hunnit göra 5 utlandsresor och i vintern åker vi iväg en månad. Det är inga problem att resa med barn det bara krävs lite mera förberedelser och packning.
Folk verkar i allmänhet väldigt oroade här på familjeliv över plötslig spädbarnsdöd, men resa verkar vara okomplicerat, om jag inte minns fel avråds spädbarn från flygresor med tanke på ökad risk, hur ser ni som reser. Mycket på det?
Annsiss, för vår del så flög vi första gången när hon var 13 mån och hade inte tanke på nån större fara med just det?
Vår dotter får nog räknas som enkel när det kommer till den här biten. Hon går att roa och hålla lugn på ett plan. Oftast bor vi så att vi kan laga mat till henne (hyr lgh eller haft lägenhetshotell) så det där med maten har inte varit nåt större problem. Vi ger henne middag hemma så kan hon äta glass och fippla med Ipaden när vi vuxna slår oss ner på en restaurang.
avråds spädbarn från flygresor med tanke på ökad risk,
Vi har rest mycket med barn. Flera långflygningar om året pga att vi bor långt från familj och av olika jobbanledningar. Jag tycker att det är jobbigt att resa med barn under fem år. Visst finns det bättre åldrar (ammande bebis) och sämre åldrar (nästan två) i det intervallet, men på det stora hela så är det mycket slit och jobb med resandet. Efter att barnen är runt fem så blir det helt plötsligt mycket, mycket, mycket lättare.
Sedan är förstås resmålen viktiga med. Det är inte kul att sitta sig igenom en femrätters middag när man är tre år och har benen fulla av spring. Det är för det mesta inte så kul för omgivningen då heller. En picknick på stranden däremot... Eller att man bor med möjlighet att laga egen mat.
Vissa kulturer är väldigt familjevänliga och öppna för även små barn (jag tittar på dig Italien!) medan andra har mer av barn-ska-synas-men-inte-höras-inställning (jag nämner inga namn...).
Tycker ni om att vandra så finns det ett guldläge där man fortfarande orkar bära på barnet, sedan bör man kanske vänta tills de har ben som är långa nog att hålla någorlunda tempo. Om man cyklar eller paddlar kanot så kan det funka bättre.
Testa med lokala museer och dylikt när de börjar tycka det är kul. Då först tror jag att storstadssemestrar ger önskat utbyte. Eller passa på med riktigt små bebisar som oftast är hur nöjda som helst inboade i en sjal hos mamma eller pappa.
Folk verkar i allmänhet väldigt oroade här på familjeliv över plötslig spädbarnsdöd, men resa verkar vara okomplicerat, om jag inte minns fel avråds spädbarn från flygresor med tanke på ökad risk, hur ser ni som reser. Mycket på det?
Vi har rest mycket med barn. Flera långflygningar om året pga att vi bor långt från familj och av olika jobbanledningar. Jag tycker att det är jobbigt att resa med barn under fem år. Visst finns det bättre åldrar (ammande bebis) och sämre åldrar (nästan två) i det intervallet, men på det stora hela så är det mycket slit och jobb med resandet. Efter att barnen är runt fem så blir det helt plötsligt mycket, mycket, mycket lättare.
Sedan är förstås resmålen viktiga med. Det är inte kul att sitta sig igenom en femrätters middag när man är tre år och har benen fulla av spring. Det är för det mesta inte så kul för omgivningen då heller. En picknick på stranden däremot... Eller att man bor med möjlighet att laga egen mat.
Vissa kulturer är väldigt familjevänliga och öppna för även små barn (jag tittar på dig Italien!) medan andra har mer av barn-ska-synas-men-inte-höras-inställning (jag nämner inga namn...).
Tycker ni om att vandra så finns det ett guldläge där man fortfarande orkar bära på barnet, sedan bör man kanske vänta tills de har ben som är långa nog att hålla någorlunda tempo. Om man cyklar eller paddlar kanot så kan det funka bättre.
Testa med lokala museer och dylikt när de börjar tycka det är kul. Då först tror jag att storstadssemestrar ger önskat utbyte. Eller passa på med riktigt små bebisar som oftast är hur nöjda som helst inboade i en sjal hos mamma eller pappa.
Hahaha, Gud vad positiva alla är!? Jag tycker mest det är en pina att resa med mina barn. Det är liksom inte värt pengarna.... Jag kanske har extremt jobbiga ungar? Eller fel förväntningar kanske som vissa skriver. Jag vill liksom ha roligt när jag reser, och trots att det kör ihop sig eller blir obekvämt så ska inte jorden gå under. Men så är mina barn, är det minsta besvärligt är det gallskrik och hysteri. Jag pallar inte med det på andra sidan jorden på en flygplats när planet ska gå om en minut. Och att man ska ha kul och mysigt ihop och så är det bara gnäll för att det inte är som hemma....