Anonym (så jävla jobbigt)

Äldre 3 Oct 21:42

20 svar

Min man är ingen bra pappa

Han har inget större intresse för sitt barn och hade inte tänkt ha nattumgänge alls, utan bara dagumgänge men fann sig trängd vid ett socmöte och sa ja för att slippa undan deras pressande (ja han har psykiska problem som han går och får hjälp för) och för att han först inte fattade (pga stress) att de menade umgänge med övernattning.

Så nu står vi här och har försökt länge och väl att få till det men jag tvingas ta ett större ansvar än jag vill, jag kan inte sova i min egen säng när bonus är här för vi får inte plats alla tre, jag kan sällan hänga med vänner för att göra något de helger styvbarnet är här osv.

När styvbarnet var yngre gick det mycket bättre, då gick jag gå in som 'mamma' (skriver mamma för att påvisa vilken typ av ansvar jag tagit) när pappan inte klarade mer vilket var ganska snart. Jag testade att vara borta så han tvingades ta hela ansvaret men det resulterade bara i totalt upplopp hemma med ett styvbarn som var mer vilt än tamt och en apatisk pappa i soffan, bara kapabel att se till att styvbarnet inte skadade sig.

Nu, när styvbarnet är äldre och också pratar mer och kräver mer så blir han mer och mer jobbig och vill inte att jag ska göra något alls med honom, han är oförskämd och otrevlig emellanåt, säger att bara pappa bestämmer, att sängen är hans och pappas så stick och uttrycker sig emellanåt otroligt ouppfostrat och ohyfsat. (Som tex idag; Men flytta på dig! trots att han kunde komma förbi om han bara gått lite åt sidan om där jag stod och hade på tandkräm på tandborsten)
Jag inser så klart att styvbarnet är tryggt med mig eftersom han vågar bete sig så, men det är likväl asjobbigt för han är inte mitt barn, jag har inte grundkärleken till honom som jag har med mina egna och jag älskar inte styvbarnet även om jag tycker om honom men faktiskt inte mer än jag tycker om grannarnas ungar.

Jag har pratat med pappan och sagt att han måste skärpa sig, den hjälp han får av psykvården är inte tillräcklig för den hjälper inte tillräckligt eller så måste han avsäga sig umgänget, antingen helt eller ha dagumgänge.
Men inget händer, han blir bara apatisk och får ångest av dessa krav. Men jag vill inte längre, jag orkar och vill inte vara styvbarnets förälder, jag är klar med småbarn, mina barn är vuxna, jag har ägnat hela mitt vuxna liv hittills med att ta hand om alla andra, nu är det mig själv jag vill ta hand om. Jag har tom bytt yrke, yrket jag har nu innebär inget omhändertagande över huvud taget och det passar mig just nu.

Min man har själv en del dippar i sitt mående men de har under tiden vi har varit tillsammans blivit allt färre, nu kommer de bara vid umgänget.
Han orkar inte heller ta tag i styvbarnets olater som att alltid komma och vilja sova hela natten i vår säng eller säga nej till tv-tittande (8 tim på raken är inte ok), säga nej när styvbarnet lökar vid nattning med tjafs om vatten var och varannan minut, att han gömmer sig osv.
När styvbarnet talar otrevligt eller säger otrevliga saker till mig så säger han ifrån om han hör, men det gör ju jag också så klart, jag talar om vad jag accepterar och inte.

Men nu vill jag helst bara åka härifrån vid varje umgänge men pappans humör när han blir tillräckligt stressad och får tillräckligt med ångest gör att jag inte vågar lämna hela helgen. Han skulle inte slå, men skrika högt och kanske kanske ta styvbarnet i armen för att markera och då blir styvbarnet rädd. Att säga ifrån är helt i sin ordning men inte HUR som helst. Styvbarnet är inte heller vant vid att bli åtsagd, han styr rätt mycket med mamman. Hittills har han dock lytt mig, troligen då jag har varit konsekvent hela tiden så han har varit trygg i att jag inte tillåter matkladd på väggarna någonsin, hur många gånger han än testar osv.

Men nu, när han en längre tid (nästan ett år) varit så fruktansvärt trist och otrevlig så har jag ledsnat. Jag vill inte mer, det får vara bra nu eller så utökar vi umgänget så att styvbarnet är här mer så att våra regler 'sätter sig'. Reglerna är inte konstiga, det är bla att man är trevlig mot varandra, (med förståelse att man kan vara arg ibland) inte sitter naken i soffan, man kastar inte leksaker vare sig rakt ut eller mot andra osv.

Usch, ville bara skriva av mig och det blev långt ser jag. Om jag gör slut med pappan så kommer umgänget att avslutas direkt för då kommer han att ta jobb i Norge (han är tillfrågad av en vän att komma dit och jobba men han vill inte vara ifrån mig så långa perioder) men det borde ju inte jag ha dåligt samvete för, men det har jag. Jag känner; Om bara jag kan orka ta hand om styvbarnet tills han är stor nog att ta hand om sig själv mer, om jag bara...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-10-03 21:44
Jag uppdaterar genast; Jag älskar min man, även om han är en dålig pappa, jag valde honom inte för de kvalitéernas skull eftersom jag var ju klar med barn. Jag ville ha en man att dela mitt liv med, som delar mina intressen och mina livsmål och det gör han.
Jag visste att han hade barn, men inte att det skulle bli så här med umgänget, dels inte att det skulle bli nattumgänge och inte att mamman skulle vara så slapp i sin uppfostran, inte att mamman skulle vara en sådan pest emellanåt, inte att min man skulle må så dåligt och få sådan ångest av umgänget och inte att jag skulle få ta ansvaret.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 21:47

#1

Jag tycker som jag brukar tycka när dina trådar är aktuella: det här barnet har det inte bra hos sin pappa och dig.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 3 Oct 21:57

#2

Påven Johanna skrev 2015-10-03 21:47:00 följande:

Jag tycker som jag brukar tycka när dina trådar är aktuella: det här barnet har det inte bra hos sin pappa och dig.

Nej, det tycker ju inte jag heller att han har längre, men som styvförälder har jag ju ingen bestämmanderätt. Jag har sagt till honom att jag kan ta skulden för att umgänget upphör om det är vad han vill och han säger att han inte vill ha umgänge men inte orkar ta striden med mamman. Jag har också erbjudit mig att ta den striden, att vi kan gå via soc osv men han vet att mamman kommer att ringa honom ofta och vara skitarg för hon vill att umgänget ska utökas, inte minska. Att byta telefonnummer hjälps inte, hon hittar det alltid, han har testat att ha en telefon som hon känner till och en annan som bara några få har nr till och som de lovat att inte lämna ut men hon får tag i nr ändå om han inte svarar direkt på det nr hon vet om .

Hon vill aldrig något viktigt, men kräver att han alltid ska svara oavsett om han jobbar eller är på bio eller något annat som gör att han inte kan svara. När han inte har svarat kan hon gorma hur länge som helst om han inte lägger på luren och lägger han på ringer hon gång på gång på gång en 40-50 ggr efter varandra. Han stänger ju av ljudet men ändå. Hon ger sig inte utan gormar om det nästa gång de pratar eller ses vid lämning av styvbarnet. (Hämtning sker på förskolan)

Jag har pratat med mamman om pappans sätt och att det är jag som tar allt ansvar och att jag inte längre vill, men hon vägrar lyssna, hon vill som sagt att umgänget ska öka, inte minska.

Min sista utväg nu är att antingen ringa soc själv, men de får ju inte diskutera styvbarnet med mig även om jag har varit inbjuden och med vid samarbetssamtalen och de vet vem jag är pga sekretessen, eller göra slut med min man.

Jag vet dock inte om soc kan göra något om jag ringer, ska jag anmäla oss som olämpliga att ha hand om styvbarnet`Eller hur gör man? Jag ÄR ju inte olämplig egentligen, men blir ju det för att jag inte vill längre känner jag.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 22:00

#3

Påven Johanna skrev 2015-10-03 21:47:00 följande:

Jag tycker som jag brukar tycka när dina trådar är aktuella: det här barnet har det inte bra hos sin pappa och dig.

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 21:57:55 följande:

Nej, det tycker ju inte jag heller att han har längre, men som styvförälder har jag ju ingen bestämmanderätt. Jag har sagt till honom att jag kan ta skulden för att umgänget upphör om det är vad han vill och han säger att han inte vill ha umgänge men inte orkar ta striden med mamman. Jag har också erbjudit mig att ta den striden, att vi kan gå via soc osv men han vet att mamman kommer att ringa honom ofta och vara skitarg för hon vill att umgänget ska utökas, inte minska. Att byta telefonnummer hjälps inte, hon hittar det alltid, han har testat att ha en telefon som hon känner till och en annan som bara några få har nr till och som de lovat att inte lämna ut men hon får tag i nr ändå om han inte svarar direkt på det nr hon vet om .

Hon vill aldrig något viktigt, men kräver att han alltid ska svara oavsett om han jobbar eller är på bio eller något annat som gör att han inte kan svara. När han inte har svarat kan hon gorma hur länge som helst om han inte lägger på luren och lägger han på ringer hon gång på gång på gång en 40-50 ggr efter varandra. Han stänger ju av ljudet men ändå. Hon ger sig inte utan gormar om det nästa gång de pratar eller ses vid lämning av styvbarnet. (Hämtning sker på förskolan)

Jag har pratat med mamman om pappans sätt och att det är jag som tar allt ansvar och att jag inte längre vill, men hon vägrar lyssna, hon vill som sagt att umgänget ska öka, inte minska.

Min sista utväg nu är att antingen ringa soc själv, men de får ju inte diskutera styvbarnet med mig även om jag har varit inbjuden och med vid samarbetssamtalen och de vet vem jag är pga sekretessen, eller göra slut med min man.

Jag vet dock inte om soc kan göra något om jag ringer, ska jag anmäla oss som olämpliga att ha hand om styvbarnet`Eller hur gör man? Jag ÄR ju inte olämplig egentligen, men blir ju det för att jag inte vill längre känner jag.

Ja, jag tycker verkligen att du ska ringa soc och säga hur det är. Inget om hur det borde vara, hur det kunde varit om du orkat, om han varit annorlunda och så vidare - utan just om hur det är och hur det varit under en längre tid.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 3 Oct 22:13

#4

Påven Johanna skrev 2015-10-03 22:00:41 följande:

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 21:57:55 följande:

Nej, det tycker ju inte jag heller att han har längre, men som styvförälder har jag ju ingen bestämmanderätt. Jag har sagt till honom att jag kan ta skulden för att umgänget upphör om det är vad han vill och han säger att han inte vill ha umgänge men inte orkar ta striden med mamman. Jag har också erbjudit mig att ta den striden, att vi kan gå via soc osv men han vet att mamman kommer att ringa honom ofta och vara skitarg för hon vill att umgänget ska utökas, inte minska. Att byta telefonnummer hjälps inte, hon hittar det alltid, han har testat att ha en telefon som hon känner till och en annan som bara några få har nr till och som de lovat att inte lämna ut men hon får tag i nr ändå om han inte svarar direkt på det nr hon vet om .

Hon vill aldrig något viktigt, men kräver att han alltid ska svara oavsett om han jobbar eller är på bio eller något annat som gör att han inte kan svara. När han inte har svarat kan hon gorma hur länge som helst om han inte lägger på luren och lägger han på ringer hon gång på gång på gång en 40-50 ggr efter varandra. Han stänger ju av ljudet men ändå. Hon ger sig inte utan gormar om det nästa gång de pratar eller ses vid lämning av styvbarnet. (Hämtning sker på förskolan)

Jag har pratat med mamman om pappans sätt och att det är jag som tar allt ansvar och att jag inte längre vill, men hon vägrar lyssna, hon vill som sagt att umgänget ska öka, inte minska.

Min sista utväg nu är att antingen ringa soc själv, men de får ju inte diskutera styvbarnet med mig även om jag har varit inbjuden och med vid samarbetssamtalen och de vet vem jag är pga sekretessen, eller göra slut med min man.

Jag vet dock inte om soc kan göra något om jag ringer, ska jag anmäla oss som olämpliga att ha hand om styvbarnet`Eller hur gör man? Jag ÄR ju inte olämplig egentligen, men blir ju det för att jag inte vill längre känner jag.

Ja, jag tycker verkligen att du ska ringa soc och säga hur det är. Inget om hur det borde vara, hur det kunde varit om du orkat, om han varit annorlunda och så vidare - utan just om hur det är och hur det varit under en längre tid.

Nej nej, det är ju mina tankar om hur det 'borde' vara som ger mig dåligt samvete, det är ju inget jag kommer att ta upp vid ev kontakt med soc. De vet redan vem jag är och att jag har bra hand med barn (har jobbat på förskolor nästan hela mitt yrkesverksamma liv men har som sagt bytt bana) så de var själaglada när jag kom in i min mans liv då de då tänkte att samarbetssamtalen som strandat (min man sa kategoriskt nej till allt annat umgänge än dagumgänge som mamman sa nej till) skulle komma någon vart.
De möten jag har deltagit i har handlat mycket om mig som en trygg punkt för styvbarnet, särskilt under den tid styvbarnets mamma inte fungerade så bra.

Men det är ju bra att jag kan ringa dit och säga som det är, att jag inte kommer att finnas där som barnets trygga punkt vid umgänge mer, för jag orkar inte.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 22:18

#5

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 22:13:08 följande:

Nej nej, det är ju mina tankar om hur det 'borde' vara som ger mig dåligt samvete, det är ju inget jag kommer att ta upp vid ev kontakt med soc. De vet redan vem jag är och att jag har bra hand med barn (har jobbat på förskolor nästan hela mitt yrkesverksamma liv men har som sagt bytt bana) så de var själaglada när jag kom in i min mans liv då de då tänkte att samarbetssamtalen som strandat (min man sa kategoriskt nej till allt annat umgänge än dagumgänge som mamman sa nej till) skulle komma någon vart.
De möten jag har deltagit i har handlat mycket om mig som en trygg punkt för styvbarnet, särskilt under den tid styvbarnets mamma inte fungerade så bra.

Men det är ju bra att jag kan ringa dit och säga som det är, att jag inte kommer att finnas där som barnets trygga punkt vid umgänge mer, för jag orkar inte.

Ja, det enda viktiga i just det här barnets liv är ju att du inte orkar, inte vill och inte kommer att finnas där. Vad du betytt och gjort för andra spelar ju ingen roll för konsekvensen för just det här barnet.

Jag tycker absolut att du ska kontakta dem. Detta har du känt så länge att du förstås inte kunnat vara allt det där positiva för barnet som du kanske tänkt och trott och jämfört med att du tidigare och för andra barn i ditt yrkesliv varit.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 3 Oct 22:26

#6

Påven Johanna skrev 2015-10-03 22:18:44 följande:

Ja, det enda viktiga i just det här barnets liv är ju att du inte orkar, inte vill och inte kommer att finnas där. Vad du betytt och gjort för andra spelar ju ingen roll för konsekvensen för just det här barnet.

Jag tycker absolut att du ska kontakta dem. Detta har du känt så länge att du förstås inte kunnat vara allt det där positiva för barnet som du kanske tänkt och trott och jämfört med att du tidigare och för andra barn i ditt yrkesliv varit.

Nja, styvbarnet har länge varit dryg och jobbig, men de här känslorna har varit de senaste 5-6 månaderna, men umgänget är också bara en gång i månaden så det handlar om de senaste 5-6 umgängestillfällena. Men jag vill inte att det ska fortgå ännu längre tid.
Som det är nu verkar ingen förändring ske från min mans håll inom de närmsta åren och jag orkar inte vänta in honom mer.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 22:30

#7

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 22:26:27 följande:

Nja, styvbarnet har länge varit dryg och jobbig, men de här känslorna har varit de senaste 5-6 månaderna, men umgänget är också bara en gång i månaden så det handlar om de senaste 5-6 umgängestillfällena. Men jag vill inte att det ska fortgå ännu längre tid.
Som det är nu verkar ingen förändring ske från min mans håll inom de närmsta åren och jag orkar inte vänta in honom mer.

Nej, men så gör då för all del slag i saken. Jag blir frustrerad och arg över dina trådstarter och har så blivit både länge och väl. Det både drygt och synnerligen olyckligt, skadligt och olämpligt att du inte agerar.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 3 Oct 22:34

#8

Påven Johanna skrev 2015-10-03 22:30:52 följande:

Nej, men så gör då för all del slag i saken. Jag blir frustrerad och arg över dina trådstarter och har så blivit både länge och väl. Det både drygt och synnerligen olyckligt, skadligt och olämpligt att du inte agerar.

Nu hänger jag inte alls med? Jag startade denna tråd efter att jag läst två andra trådar, den ena kände jag igen mig i och den andra handlade om styvföräldrar som avskyr sina styvbarn och jag kände att jag är på väg dit.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 22:35

#9

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 22:34:39 följande:

Nu hänger jag inte alls med? Jag startade denna tråd efter att jag läst två andra trådar, den ena kände jag igen mig i och den andra handlade om styvföräldrar som avskyr sina styvbarn och jag kände att jag är på väg dit.

Nä, nä, okej. Så klart var det så. Men då så, är du på väg dit så agera då. Nu.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 3 Oct 22:40

#10

Påven Johanna skrev 2015-10-03 22:35:38 följande:

Nä, nä, okej. Så klart var det så. Men då så, är du på väg dit så agera då. Nu.

Du verkade klok och trevlig i början, men nu verkar du bara dryg. Jag startade tråden för att jag behövde andras input om en situation jag finner jobbig och olustig och också för att skriva ner mina tankar och känslor då det ger mig ett bättre perspektiv på det hela.

Påven Johanna

Äldre 3 Oct 22:44

#11

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 22:40:16 följande:

Du verkade klok och trevlig i början, men nu verkar du bara dryg. Jag startade tråden för att jag behövde andras input om en situation jag finner jobbig och olustig och också för att skriva ner mina tankar och känslor då det ger mig ett bättre perspektiv på det hela.

Det är mitt definitiva råd att du agerar för pojkens bästa, och det är ju inte att vara i ert sällskap oberoende av hur mycket du arbetet på förskola.

Anonym (LK)

Äldre 4 Oct 00:17

#12

Du säger att din man får hjälp av psykvården, är apatisk och kan inte ta hand om sitt barn. Då fick jag upp en bild i huvudet av en deprimerad man som ligger i sängen och knappt orkar göra något. Men sen ser jag att han är fullt kapabel till att arbeta, och det går dessutom så bra för honom på jobbet att han blivit erbjuden en tjänst i Norge.

Är det bara barnet som ger honom ångest? De flesta jag känner som lider av ångest klarar inte av att sköta jobbet när de mår dåligt, barnen, däremot, klarar de alltid av att ta hand om.

Har han någonsin varit en närvarande, bra pappa? Är det här något temporärt problem, eller har det alltid varit så här?

Om du, hypotetiskt sett, gjorde slut, och din (ex-)man flyttar till Norge, ja, då har han uppenbarligen ingen önskan om att ha kontakt med sitt barn. Tragiskt, men sant.

Då är faktiskt det bästa att säga upp kontakten redan nu. Du säger att barnet går på förskolan, då är hen max fem år gammal. Barnet kommer antagligen lida om pappan avsäger sig umgänget, men jag tror att det blir ännu värre om man drar ut på tiden.

Dessutom förstår äldre barn mer. När barnet är t.ex. tio år kommer hen förstå att hen inte är önskvärd i sin pappas hem.

Tjofaderittan hambo

Äldre 4 Oct 10:17

#13

Jag tror att Påven Johanna menar mitt inlägg här på FL när hon (om det är en hon man kan aldrig så noga veta på nätet) tror att TS startat tidigare trådar.

Jag var i nästan samma sits som TS med en man som är totalt ointresserad av sitt barn pga att mamman enväldigt beslutat sig för att sluta med preventivmedel i hemlighet.
Trots alltså att hon visste att pappan inte ville ha barn.

Nå, jag kan lugna dig Påven, med att vi har en paus jag och min man. Han har flyttat hem till sina föräldrars ort och jobbar där hos sin bror. Inget umgänge alls således med sitt barn. Precis som han skulle ha gjort om vi gjort slut på riktigt.

Det som också har hänt är att barnet nu bor hos mig på heltid. Mamman blev vansinnigt arg för att pappan meddelade att han skulle flytta så de har noll kontakt i dagsläget. Hon sa en hel del till sitt barn om orsaken till flytten vilket ledde till anmälningar från förskolan till soc då barnet mådde mycket dåligt. Barnet hade också sagt till personalen att han saknade mig, grät efter mig osv. TROTS att jag alltså inte ville ha barnet hos mig pga situationen. Så, jo, barn kan ha det relativt bra även hos någon som inte vill ha dem.

Soc ringde mig och frågade om jag kunde komma på samtal hos dem, mamman och pappan hade gett sitt godkännande så jag åkte dit. Mamman ville upprätta umgänge mellan mig och barnet men jag sa nej och talade också om varför. Mamman började då skrika att det var mitt fel att hon fick dras med ungen för jämnan och att hon faktiskt hade ett eget liv också. Inte helt smart att göra det hos soc.
Hon krävde då också kontaktfamilj igen, hennes tidigare hade slutat. Summan av kardemumman blev istället att jag blev fosterfamilj för barnet för jag kunde bara inte låta barnet bo med mamman som hon betedde sig. Mamman ville det själv och har nu umgänge med sitt barn varannan helg, eller ska ha, men det sker sällan. Barnet pratar ibland om sin mamma men vill sällan ringa när jag erbjuder. Vi går båda hos bup så tiden lär ju utvisa på vilket sätt detta påverkat barnet.

Pappan då? Jo, han har varit här i omgångar, som mest två v i sträck och det går förvånansvärt bra. Han har fortfarande inget större intresse för sitt barn men kan närma sig barnet på ett annat sätt när han slipper ifrån mamman och barnet håller inte på med en massa tjafsande längre.

Så Påven kan lugnt sitta ner i båten och fortsätta spilla sin galla över bonusföräldrar som inte tar till sig sina bonusbarn på det sätt som hon anser vara det rätta.

Tjofaderittan hambo

Äldre 4 Oct 10:19

#14

Ser nu att vi båda arbetat på förskola också, men jag har ingen utbildning för det, har dock vikarierat längre tider och på flera olika ställen under många år, dock inte nu längre, nu arbetar jag med det jag ÄR utbildad för. Många likheter mellan oss och TS du får gärna inboxa mig om du behöver prata men vill göra det utan förnumstiga förståsigpåare.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 11:06

#15

Anonym (LK) skrev 2015-10-04 00:17:09 följande:

Du säger att din man får hjälp av psykvården, är apatisk och kan inte ta hand om sitt barn. Då fick jag upp en bild i huvudet av en deprimerad man som ligger i sängen och knappt orkar göra något. Men sen ser jag att han är fullt kapabel till att arbeta, och det går dessutom så bra för honom på jobbet att han blivit erbjuden en tjänst i Norge.

Är det bara barnet som ger honom ångest? De flesta jag känner som lider av ångest klarar inte av att sköta jobbet när de mår dåligt, barnen, däremot, klarar de alltid av att ta hand om.

Har han någonsin varit en närvarande, bra pappa? Är det här något temporärt problem, eller har det alltid varit så här?

Om du, hypotetiskt sett, gjorde slut, och din (ex-)man flyttar till Norge, ja, då har han uppenbarligen ingen önskan om att ha kontakt med sitt barn. Tragiskt, men sant.

Då är faktiskt det bästa att säga upp kontakten redan nu. Du säger att barnet går på förskolan, då är hen max fem år gammal. Barnet kommer antagligen lida om pappan avsäger sig umgänget, men jag tror att det blir ännu värre om man drar ut på tiden.

Dessutom förstår äldre barn mer. När barnet är t.ex. tio år kommer hen förstå att hen inte är önskvärd i sin pappas hem.

Han har varit sån som du tänkte dig men har efter många år kommit vidare. Han verkar dock ha fastnat på nåt vis. Men ja, det är bara situationen kring styvbarnet som ger honom ångest nu. Han har aldrig varit en närvarande pappa nej, han lämnade när hon talade om att hon var gravid.

Ang om han är duktig på sitt jobb, ja det tror jag, när han har haft uppdrag hos annan firma så har de ofta erbjudit anställning hos dem isf för att de ska hyra in honom, men han trivs där han är. Norgejobbet är det en vän som erbjuder.
Nej, han har ingen önskan att ha umgänge men har det pga pressen han känner från omgivningen och jag håller helt med om att han borde avsäga sig det fortast möjligt innan det blir tydligt för styvbarnet att pappa inte är intresserad.

MEN om styvbarnet får samma intresse som pappan när han blir äldre så finns ju chansen att de kan mötas därigenom, men detta VET jag ju inget om. En svår sits.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 11:07

#16

Tjofaderittan hambo skrev 2015-10-04 10:17:32 följande:

Jag tror att Påven Johanna menar mitt inlägg här på FL när hon (om det är en hon man kan aldrig så noga veta på nätet) tror att TS startat tidigare trådar.

Jag var i nästan samma sits som TS med en man som är totalt ointresserad av sitt barn pga att mamman enväldigt beslutat sig för att sluta med preventivmedel i hemlighet.
Trots alltså att hon visste att pappan inte ville ha barn.

Nå, jag kan lugna dig Påven, med att vi har en paus jag och min man. Han har flyttat hem till sina föräldrars ort och jobbar där hos sin bror. Inget umgänge alls således med sitt barn. Precis som han skulle ha gjort om vi gjort slut på riktigt.

Det som också har hänt är att barnet nu bor hos mig på heltid. Mamman blev vansinnigt arg för att pappan meddelade att han skulle flytta så de har noll kontakt i dagsläget. Hon sa en hel del till sitt barn om orsaken till flytten vilket ledde till anmälningar från förskolan till soc då barnet mådde mycket dåligt. Barnet hade också sagt till personalen att han saknade mig, grät efter mig osv. TROTS att jag alltså inte ville ha barnet hos mig pga situationen. Så, jo, barn kan ha det relativt bra även hos någon som inte vill ha dem.

Soc ringde mig och frågade om jag kunde komma på samtal hos dem, mamman och pappan hade gett sitt godkännande så jag åkte dit. Mamman ville upprätta umgänge mellan mig och barnet men jag sa nej och talade också om varför. Mamman började då skrika att det var mitt fel att hon fick dras med ungen för jämnan och att hon faktiskt hade ett eget liv också. Inte helt smart att göra det hos soc.
Hon krävde då också kontaktfamilj igen, hennes tidigare hade slutat. Summan av kardemumman blev istället att jag blev fosterfamilj för barnet för jag kunde bara inte låta barnet bo med mamman som hon betedde sig. Mamman ville det själv och har nu umgänge med sitt barn varannan helg, eller ska ha, men det sker sällan. Barnet pratar ibland om sin mamma men vill sällan ringa när jag erbjuder. Vi går båda hos bup så tiden lär ju utvisa på vilket sätt detta påverkat barnet.

Pappan då? Jo, han har varit här i omgångar, som mest två v i sträck och det går förvånansvärt bra. Han har fortfarande inget större intresse för sitt barn men kan närma sig barnet på ett annat sätt när han slipper ifrån mamman och barnet håller inte på med en massa tjafsande längre.

Så Påven kan lugnt sitta ner i båten och fortsätta spilla sin galla över bonusföräldrar som inte tar till sig sina bonusbarn på det sätt som hon anser vara det rätta.

Ja det låter som att det är ditt inlägg jag har läst

Tack jag ska gärna skriva!

Anonym (LK)

Äldre 4 Oct 18:05

#17

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-04 11:06:18 följande:

Han har varit sån som du tänkte dig men har efter många år kommit vidare. Han verkar dock ha fastnat på nåt vis. Men ja, det är bara situationen kring styvbarnet som ger honom ångest nu. Han har aldrig varit en närvarande pappa nej, han lämnade när hon talade om att hon var gravid.

Ang om han är duktig på sitt jobb, ja det tror jag, när han har haft uppdrag hos annan firma så har de ofta erbjudit anställning hos dem isf för att de ska hyra in honom, men han trivs där han är. Norgejobbet är det en vän som erbjuder.
Nej, han har ingen önskan att ha umgänge men har det pga pressen han känner från omgivningen och jag håller helt med om att han borde avsäga sig det fortast möjligt innan det blir tydligt för styvbarnet att pappa inte är intresserad.

MEN om styvbarnet får samma intresse som pappan när han blir äldre så finns ju chansen att de kan mötas därigenom, men detta VET jag ju inget om. En svår sits.

Kontakten bör avbrytas snarast möjligt. Din man kommer inte orka hålla skenet uppe hur länge som helst, han klarar inte ens av det nu, och barnet är max fem år gammalt.

Hur ska det bli sen när barnet kommer upp i tonåren? Då måste man ju vara engagerad till hundratio procent. Det vet ju du själv som har vuxna barn. Man ska givetvis vara engagerad hela tiden under uppväxten, men just i tonåren händer det grejer. Hormonutrbrott, första kärleken, tyvärr många ggr ätstörningar, depressioner, mobbing i skolan, alkohol, sex, tobak, droger osv. Man måste verkligen go all in då. Då funkar det inte att göra något halvdant jobb.

Din man verkar inte ha någon som helst önskan att vara pappa, eller att vara en närvarande förälder i sitt barns liv.

Anonym (LK)

Äldre 4 Oct 18:11

#18

Måste fråga dig angående den sista meningen du skrev i inlägget jag citerade tidigare, vad menar du?

"MEN om styvbarnet får samma intresse som pappan när han blir äldre så finns ju chansen att de kan mötas därigenom, men detta VET jag ju inget om. En svår sits."

Är det någon hobby du menar? Som du vill att de ska utöva tillsammans? Det tycker jag inte låter som en bra idé om jag ska vara ärlig. Sådant har man vänner till. Visst, jag själv har många gemensamma intressen med min mamma, och vi har gått på diverese tillställningar tillsammans, men jag skulle aldrig acceptera det som den ENDA kontakten vi har. Jag vill kunna ringa henne när jag mår dåligt, när jag blivit befodrad osv.

Anonym (hepp)

Äldre 4 Oct 18:21

#19

Anonym (så jävla jobbigt) skrev 2015-10-03 21:57:55 följande:

Min sista utväg nu är att antingen ringa soc själv, men de får ju inte diskutera styvbarnet med mig även om jag har varit inbjuden och med vid samarbetssamtalen och de vet vem jag är pga sekretessen, eller göra slut med min man.

Jag vet dock inte om soc kan göra något om jag ringer, ska jag anmäla oss som olämpliga att ha hand om styvbarnet`Eller hur gör man? Jag ÄR ju inte olämplig egentligen, men blir ju det för att jag inte vill längre känner jag.

Du är ju inte vårdnadshavare så det går bra att ringa och anmäla oro och berätta att vårdnadshavaren inte sköter sitt barn så får soc ta det därifrån.

Anonym (så jävla jobbigt) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 19:54

#20

Anonym (LK) skrev 2015-10-04 18:11:10 följande:

Måste fråga dig angående den sista meningen du skrev i inlägget jag citerade tidigare, vad menar du?

"MEN om styvbarnet får samma intresse som pappan när han blir äldre så finns ju chansen att de kan mötas därigenom, men detta VET jag ju inget om. En svår sits."

Är det någon hobby du menar? Som du vill att de ska utöva tillsammans? Det tycker jag inte låter som en bra idé om jag ska vara ärlig. Sådant har man vänner till. Visst, jag själv har många gemensamma intressen med min mamma, och vi har gått på diverese tillställningar tillsammans, men jag skulle aldrig acceptera det som den ENDA kontakten vi har. Jag vill kunna ringa henne när jag mår dåligt, när jag blivit befodrad osv.

Ja, det är en hobby och det är en som min man delade med sin pappa men när pappan blev 'heltidsalkoholist' så kunde han inte utöva den längre, men det är de enda positiva minnen han har av sin pappa.
I min mans klubb finns det massor av föräldrar med barn som är med och utövar den tillsammans, även hela familjer men oftast pappan och något/alla barnen. Även par gör detta tillsammans ibland, men jag har inget intresse av det så min man gör det ensam.

Men som sagt, om barnet inte alls blir intresserad (för liten för att vara med än så länge) så... Det går ju inte att uppehålla fasaden som du skriver bara för att det KANSKE blir så framöver.

Det känns lite konstigt att anmäla sig själv till soc, men eftersom maken inte orkar ta striden med mamman, han får stressmage bara av att vi talar om att umgänget bör ändras eftersom det inte fungerar bra som det är nu så känns det som att det är enda utvägen.
Men jag får bra hjälp av Tjofaderittan hambo som varit i samma sits

Tack alla som har svarat iaf

Min man är ingen bra pappa

INNEHÅLL