Ska vi skydda barnen från döden?

Man kan ju vända på det och fråga om man skall gömma för barnen var deras småsyskon kommer ifrån. Att mammas mage vuxit snabbt och lustigt den senaste tiden är inget man bör fråga om. Sedan en vacker dag har familjen plötsligt fått tillökt med ett litet knytt. Var vederbörande kommit ifrån är det heller ingen som vet, eller ja det talas inte högt om det i vart fall. Föräldrarna verkar dock veta något, kan jag utläsa av deras sätt att bete sig.

Livet består av att man föds, växer upp, man åldras och slutligen dör, om Herren dröjer.
Så har livet alltid sett ut så länge vi vandrat på denna jord. Jag tror det är viktigt att barn får möjlighet att ställa de frågor som dyker upp genom livet. Livet är inte alltid en dans på rosor. Desto förr man får den kunskapen, desto lättare blir det att förhålla sig till det.

Och som du säger, ovisshet är ofta värre än dåliga nyheter, för oss människor.

Nej!
Döden är slutet av livet och något helt normalt faktiskt. Att förneka normala händelser gör att man får en snedvriden verklighetsuppfattning. Barn är så mycket lättare att prata om verkliga händelser och om livet och döden än med vuxna som ska linda in allt i bomull. Jag tror vuxna gör det för att de själva tycker det är jobbigt och inte orkar svara på barns frågor än att barn tar skada av att veta att man föds, lever och sedan dör. Människans kretslopp

Hur gömmer man döden från barn? Låser man in dem i en garderob till de är vuxna? Mina barn är bara sju och fyra och de har förlorat nära anhöriga och husdjur. Jag tror sorgen har stärkt deras kärlek till livet och faktiskt varit "bra" för dem. Barn sörjer inte mer än de orkar. Finns det kärlek och trygghet runt dem så tar de sorgen i små bitar som de orkar att bearbeta. Döden är en del av livet. Tar man bort döden från sina barn tar man bort en bit liv.

Oj då, vad ni var brutala i den här tråden!

Jag tror ju ändå att man får gå försiktigt fram, när man ska prata med ett barn om döden. De kan bli ledsna och rädda, och det får vuxna inte glömma bort. Och det är nog ingen risk att barnen blir helt "skyddade". Döden finns ju, och det blir tydligt för dem efter bara några år.

Brutala?
Barn om några ser döden som något naturligt medan vuxna tror man gör barnen något gott genom att skydda dom eller tom ljuga för dom om döden. Men man ska enbart svara på barnens frågor om de ställer några och på barnets nivå och absolut inte sväva ut.

Jag kommer öppet och säga till min son när han blir större att han har en storebror uppe bland stjärnorna. Barn är smartare än vad man tror. När vi förlorade vår första son sa min systerson att Melvin är uppe bland stjärnorna med alla andra. Han har de bra där, och de är okey att vara ledsen. Han var då 6 år gammal,

Brutala? Ja det kanske vi är...men livet är ju sånt...brutalt. Det som gör livet så vackert är att det faktiskt tar slut.

Sedan får jag inte riktigt den uppfattningen när jag läser andras svar att de talar om döden helt opåkallat. Många barn upplever det på nära håll tidigt. Mina har som sagt redan fått uppleva det ett par gånger och jag förstår inte ens hur jag skulle ha mörkat det för dem...pappa är på semester?

Ja, i viss mån tycker jag att man bör göra det.

Att hålla på att läsa böcker för småbarn som till exempel "alla dör" som nyligen kommit ut tycker jag är att ta i lite väl, med undantag om det skett ett dödsfall i barnets omedelbara närhet.

Jag minns själv när jag var liten, jag hade mycket dödsångest när jag förstod hur det hängde ihop, att alla ska dö en dag.

Sådant förstår ju barn tids nog ändå, varför skynda på det? Varför inte låta dem få leva i en värld där allt är frid och fröjd för det mesta?

Då pratar jag om småbarn under 7 år typ. Är de äldre är det lite annat.