Forum Hjälp/Råd - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag vill adoptera, men han är inte redo?

    Tor 3 dec 2015 15:06 Läst 4493 gånger Totalt 10 svar
    Tor 3 dec 2015 15:06

    Hej familjelivare!

    Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här inlägget egentligen, det är lite komplicerat och jag antar att det enda som går att göra är att prata igenom, diskutera och mötas på mitten helt enkelt.. Men, jag har ända sedan jag som 13-åring fick reda på att jag inte kan bli gravid, varit inne på att adoptera. På grund av att jag inte ville ha hela "drama-biten" med en partner som ska vilja samma sak osv (och dessutom var singel tills jag var 21) så hade jag alla planer på att adoptera som ensamstående. Jag vet att "alternativen" blivit betydligt smalare på det viset etc, men det kändes som ett logiskt val för min del. 

    Men, som ni nog förstår, så kom denna fantastiska man in i mitt liv för lite mer än två år sedan nu. Vi bor tillsammans i bostadsrätt och jag är färdigutbildad inom vårdyrke till sommaren. Älskar min sambo (och inom det snaraste, man) otroligt mycket. Och han älskar mig lika mycket. Vi har det bra och förhållandet är stabilt. Vi jobbar båda två, jag är som sagt snart färdigutbildad, han är halvvägs genom sin utbildning men tog ett sabbatsår för att arbeta (har arbetat heltid hela tiden..)

    Problemet kommer in, som ni nog förstår, när det gäller adoption. Han är medveten redan från första veckan vi träffades att jag inte kan bli gravid, men att jag är sugen på adoption. Vi är inte 25 ännu (ansökan/utbildning/lämplighets... görs ju från det året man fyller 25) vilket innebär att det ännu är åtminstone två år till innan det skulle bli tal om att påbörja en utredning. Jag vill kunna påbörja denna utredning i princip på min 25-årsdag, medan han vill vänta åtminstone tills vi är 30. Möjligen ännu längre än så. Jag försöker få honom att förstå att från det land vi har intresse av att adoptera är det minst fem års väntetid, om inte ännu längre. Jag vill VARA runt 30 den dag vi skulle bli föräldrar. Inte påbörja allting vid 30 och kanske inte vara föräldrar förrän vid 40. Jag tror det handlar en hel del om att han vill vänta på "rätt tillfälle", och hans föräldrar var lite äldre när dom fick honom. Min mamma och andra sidan var 16 när hon fick min syster och 18 när hon fick mig. Och jag vill vara lite yngre, för att finnas med under en längre tid. Ju äldre jag är innan jag blir förälder, desto färre antal år kommer jag få med mitt barn. 

    Tänker jag rätt? Tänker jag fel? Är det jag som har jobbiga och dumma krav? Eller är det okej från min sida att "kräva" lite mer, lite mer process och lite mer planering för framtiden? 

  • Tor 3 dec 2015 15:44 #1

    Du kan inte kräva men fråga om han vet att han får räkna med fem år tills ni får ett barn. Isåfall får du fundera på vad som är viktigast, han eller barn...

  • Anonym (?)
    Visa endast
    Tor 3 dec 2015 16:57 #2

    Vill han inte ha barn alls, eller är det ett icke biologiskt barn han inte vill ha? Det måste du ju fråga. Är det biologigrejen, men han inte vågar säga det, så ä det ju lätt att översläta det med att "jag vill vänta... bla bla."

  • Anonym (Talan­de man)
    Visa endast
    Tor 3 dec 2015 19:38 #3

    Jag tycker att du har rätt som vill börja utredningen snarast. Då får du också gott om tid att förbereda dig på ett eventuellt avslag redan i ett tidigt stadium. Din kille kanske bara inte är redo att prata barn för tillfället? Då kan det slå tillbaka på dig själv om du "kräver" för mycket för tidigt. Det här kommer att bli en balans gång för dig, inte helt enkelt. Tänk dig för, tala inte "alltid" om det här med honom.

  • Tor 3 dec 2015 20:55 #4

    Han vet om det hela med biologiska barn, att det aldrig kommer bli och att han inte på något vis begär det från mig heller. Och han är också inne på att det är adoption som gäller. Men han är inte lika långt kommen som mig i tankarna tror jag. Inte lika insatt som mig. Jag försöker prata försiktigt men informativt utan att pressa på nåt vis. Det är nog mest att han inte förstår varför processen måste börja funderas på nu. Vi är ju bara 23 abser han. Det finns mycket att hinna med innan vi är "klara" för barn. Men grejen är ju den att processen tar tid. Han vill inte börja förrän efter 30, gärna efter 35. Jag vill inte vara mycket äldre än 30 den dagen vi får barnbesked..

  • Anonym (?)
    Visa endast
    Fre 4 dec 2015 10:11 #5
    OverAll skrev 2015-12-03 20:55:14 följande:

    Han vet om det hela med biologiska barn, att det aldrig kommer bli och att han inte på något vis begär det från mig heller. Och han är också inne på att det är adoption som gäller. Men han är inte lika långt kommen som mig i tankarna tror jag. Inte lika insatt som mig. Jag försöker prata försiktigt men informativt utan att pressa på nåt vis. Det är nog mest att han inte förstår varför processen måste börja funderas på nu. Vi är ju bara 23 abser han. Det finns mycket att hinna med innan vi är "klara" för barn. Men grejen är ju den att processen tar tid. Han vill inte börja förrän efter 30, gärna efter 35. Jag vill inte vara mycket äldre än 30 den dagen vi får barnbesked..


    Dessvärre kan man inte lösa en sån här fråga utan att nån ger sig. Vill han inte, så vill han inte. Barn kan inte tvingas fram. Jag brukar inte vara den som skriker LÄMNA, men är barn viktigare än sambon, då måste du ju. Och vill han inte ha barn före 30, då får du hitta en annan som vill det. 
  • Anonym (bio för honom.­.. :/)
    Visa endast
    Lör 5 dec 2015 14:25 #6

    För mig spelade inte generna någon roll, men ville helst ha ett så litet barn som möjligt av flera orsaker. Nu fick vi en nyfödd :) tom och hans biologiska ? men jag vi gärna adoptera sedan, jag hoppas att han ska acceptera det nu! kramar

  • Anonym (bio för honom.­.. :/)
    Visa endast
    Lör 5 dec 2015 14:44 #7

    Skulle inte vara frågetecken ;) det ÄR hans biologiska. :D

  • Tis 26 jan 2016 14:56 #8
    Jag tycker att det är fel att pressa någon som är ovillig till att skaffa barn, och det är ännu mer fel när det handlar om adoption. Dels för barnets skull: det är ännu viktigare för ett adoptivbarn, som redan blivit övergivet - kanske flera gånger - att få komma till en familj där det verkligen är efterlängtat av BÅDE mamma och pappa.

    Och dels för den ovilliga partens skull, i detta fall mannen. Det kanske ligger och gnager att han skulle vilja ha ett biologiskt barn ändå, och att han faktiskt skulle kunna få det med någon annan? Det är ett stort offer han gör om han stannar hos dig och adopterar. Detta måste han få tänka igenom i lugn och ro och vara hundra procent säker på att han fattar rätt beslut.

    Eftersom ni är så unga (JA det är ni i dagens läge, och särskilt jämfört med majoriteten av alla adoptivföräldrar), så finns det ingen anledning alls att stressa fram ett beslut. Jag tycker faktiskt att du låter lite omogen för din ålder till och med, om du inte förstår allt det här själv? 
  • Tis 8 mar 2016 09:23 #9

    Jag förstår en del av det du beskriver då min man inte var redo för adoption förrän långt efter mig. Jag var inte redo för IVF och vi fick vänta in varandra. Det tog flera extra år. Jag tänker att du behöver vänta in honom men att han kanske kan följa dig på en adoptionskurs. Det är något som alla blivande adoptivföräldrar måste gå  innan utredningsstart. I vårt fall hjälpte denna kurs min man att komma närmare adoptionstanken emotionellt. Han uppskattade kursen mer än jag och blev positivt påverkad. Kolla upp  detta. Det ni även kan göra fr att underlätta adoption den dagen ni är redo tillsammans är att ställa er i kö i en eller flera adoptionsorganisationer och gifta er. Ni måste vara gifta den dag ni adopterar och ju fler år ni varit gifta, desto fler länder blir aktuella. Lycka till

  • Tis 8 mar 2016 09:35 #10

    Ni kan alltid ställa er i kö för adoption, ja eller du nu eftersom ni inte är gifta ännu.

    Den kön ni då avbetar medan du väntar på honom kommer vara värt allt i slutet.

    Oavsett om det slutar med att du adopterar själv.

    Stå i kö får man göra innan utredningen är gjord och innan man fyller 25

    Visst det kostar lite men det är värt det!

    Vi ställde oss i kö när jag var 24 fick barn året jag fyllde 30, ångrar lite fortfarande att vi inte ställde oss i kö tidigare, men precis som din kille var min inte redo å ta klivet och jag fattade inte att man kunde stå i kö medan man tänkte.

    Han ångrar att han inte hoppade på tanken tidigare men det är lätt att vara efterklok

    Så ställ dig i kö!!!! När ni gifter er blir könumret erat gemensamma.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll