Vad sjutton hände egentligen?
Jag är en tjej på 18 år som varit tillsammans med min 20åriga pojkvän i snart 2 år. Han har ett barn sen tidigare förhållande på 2,5 år.
I början av vårt förhållande fick han inte ha barnet av div skäl(hen var bland annat för liten för vv och mamman ville ju absolut bråka) och det var väl skönt att jag fick lära känna honom utan att barn fanns i bilden. Jag har ju noll erfarenhet av barn sen tidigare. Hursomhelst så blev jag ju kär, vi flyttade ihop väldigt tidigt och sen kom barnet. Nätterna var hemska, ungen grät och jag hade ju noll koll på vad som skulle göras. Byta blöja? Välling? Ont i magen?
Killen, han sov sig igenom allt. Jag fick kämpa för att väcka honom så den första tiden var extremt ångestfylld för min del.
Sen blev det bättre. Ett tag. Nu är vi i en sån där j**** svacka igen. Men istället för nätterna är det mornarna. Han blir så sjukt arg när man väcker honom, spelar ingen roll om det är för ungens skull. För jag tänker inte ta alla mornar. Aldrig. Inte när jag får sån ångest över att behöva ta så mycket ansvar när jag knappt fixar skolan längre. Det har gått så långt att jag allvarligt talat funderar på att ringa hans släkt och be dem komma så jag kan dra iväg nånstans.
Jag vill absolut ha barn i framtiden, men som det ser ut nu vill jag inte att han är pappan. Vad ska jag göra? Ville mest skriva av mig men vill gärna ha lite synpunkter och tips.
