Tycker ni att det är okej eller respektlöst att fråga personer utan barn varför de inte har barn eller om de inte vill ha det? I vissa fall kanske det är en känslig fråga, men det vet man ju inte i förskott?
Jag har själv inga egna barn och har emellanåt rätt mkt tankar kring detta som jag skulle vilja bolla med andra barnlösa (finns några få inom bekantskapskretsen) men vill ju inte trampa ngn på tårna om det är ett känsligt ämne.
Hur tänker ni?
Vi tillhör gruppen ofrivilligt barnlösa o när mina vänner frågar om det ser jag det som att de bryr sig om mig. Jag har aldrig tagit illa upp även om jag förstår att andra gör det. Jag frågar själv mina vänner för att jag bryr mig. Ibland har det slutat med att vi
upptäcker att vi sitter i samma sits. Självklart tänket alla olika.
Det tog oss 7 år för mig att bli gravid. När någon frågade mig om barn sa jag bara att "jag kan antagligen inte få några barn men vi jobbar på det." Hur svårt kan det vara. Varför tror sig barnlösa sig ha rätt att vara otrevliga för en enkel fråga. Man måste inte vara ärlig om man inte vill men det är ganska fjantigt att bli arg och nästan skälla ut någon som bara ställer en vanlig fråga.
Jag vet hur ledsen man är och hur dåligt man mår av att vara ofrivilligt barnlös men man mår nog bättre om man inte tar ut sin sorg på omgivningen som inte menar något illa.
Vilka frågor finns det, i din mening, som man inte kan ställa till människor hur som helst? Eller är allt ok?
Retoriska otrevliga frågor typ "Är du korkad eller" är såklart inte okej, annars tycker jag att man kan fråga vad som helst, men man kan såklart inte förvänta sig ett svar på allt.
Jag var faktiskt tvungen att fundera en stund på denna, eftersom jag egentligen tycker att det borde kunna vara okej att fråga, om man gör det på ett vettigt sätt - det finns ju alltid olika sätt att ställa en fråga. Det är i sig inte konstigt att folk funderar över varför människor, som lever i par, inte har barn, eftersom normen är så stark att man ska ha barn. Personligen tycker jag att valet att avstå barn är intressant, och hur ska man få veta något om det om man inte frågar?
Men efter lite övervägande har jag kommit fram till följande: jag tycker att frågan kan vara okej om det är en nära vän, men utesluten bland enbart bekanta. Man kan istället fråga sig själv om det är sannolikt att den här personen verkligen vill påminnas om och prata om sin ofrivilliga barnlöshet i det här ögonblicket, och komma fram till att svaret på frågan antagligen är "nej". Man kan också fråga sig själv om man tror att den här personen hellre skulle vilja vara intressant att prata med av andra orsaker, och komma fram till att svaret på den frågan antagligen är "ja". Så man får helt enkelt lägga band på sin nyfikenhet, och hoppas att ämnet uppstår på något annat sätt.
Jag är också ofrivilligt barnlös och är även jag lite kluven till frågan.
Jag tycker inte att man aldrig någonsin får fråga, men jag tycker att man måste vara medveten om att man kan riva upp nåt väldigt jobbigt för den man frågar. Och man måste fundera över om det är "värt det" bara för att stilla sin egen nyfikenhet. Det är ju inte känsligt för alla, men det är extremt känsligt för vissa.
Har man dock fått "klartecken" att prata om det så är det definitivt ok.
En bra början är nog, som många andra har sagt, att börja prata om sig själv och se hur den andra reagerar.
I ditt fall som sj är barnlös så kan du ju lägga fram det på ett visst sätt.
Sj, när ja o sambon försökte o försökte utan resultat och folk pekar på andras bebisar o säger "är det inte dags för er snart" "ni borde allt skaffa er en sån" "varför skaffar inte ni barn, ni är ju så fina med bebisar?"- då kändes det inte okej. Vissa visste ju tom att vi försökte utan resultat. Till sist tog det sig ju, o jämför man med andra så tog detbinte så fasansfullt lång tid. Men när man är mitt uppe i det- då är det tufft oavsett.
Eftersom du också är barnlös och har funderingar på det, tycker jag du kan lyfta frågan utifrån din egen situation och dina egna funderingar. Alltså inte så att du börjar "förhöra" och ställa påträngande frågor, utan börja med att lyfta utifrån att du skulle vilja prata om dina tankar och känslor kring att ha/inte ha barn, vilja/inte vilja ha barn.
Tex "Jag har funderat på det här med barn. Jag
Eftersom du också är barnlös och har funderingar på det, tycker jag du kan lyfta frågan utifrån din egen situation och dina egna funderingar. Alltså inte så att du börjar "förhöra" och ställa påträngande frågor, utan börja med att lyfta utifrån att du skulle vilja prata om dina tankar och känslor kring att ha/inte ha barn, vilja/inte vilja ha barn.
Tex "Jag har funderat på det här med barn. Jag
Jag tycker som med allt annat - man känner sig fram. Majoriteten av de som är barnlösa och vill så förbli verkar vara ganska tydliga med det i olika kommentarer. Man känner ofta av om någon finner det vara ett känsligt ämne - och är det så att man råkar hamna i en dylik situation och någon tar illa upp så får man ju be om ursäkt för att man trampat de på tårna.
Detsamma gäller ju egentligen allt - människor förlorar barn, föräldrar, partners, blir utsatta för grova svek, våldsamma relationer etc. Var en medmänniska och försök känna av - duckar människor ämnen så tvinga inte på de det eller fortsätt rota av ren nyfikenhet.
Så du skulle kunna fråga någon frågor som typ "varför har du inget jobb?" eller "varför har du ingen pojkvän?". Eller "varför är du överviktig?".
Givetvis handlar det inte om att man förvänta sig svar utan att ställa vilka frågor som helst. Anonym (nn) har bra exempel på frågor som jag (och förmodligen de flesta andra) anser är off-limits i normalfallet. Tycker du att det är acceptabelt att ställa dessa frågor?
Frågorna du tar upp är inte samma frågor som "nn" (han?) tar upp.
De ger ett helt annat svar än de du ställer och där dina avhandlar hur det ligger till så avhandlar nns frågor varför det ligger till så. "Är jorden rund?" är inte samma fråga som "varför är jorden rund?".
Det TS vill fråga är inte huruvida någon har barn utan varför någon inte har barn. Att personen redan har barn ("har du barn?") är redan avklarat, detta vet hon redan.
Så nej, det handlar inte om att ni ställer samma fråga på samma sätt. Tror du det så föreslår jag att du läser och förstår innebörden och skillnaden mellan "är du X?" och "varför är du X?".
Jag har inte det minsta slut på argument, jag säger helt enkelt att om du tycker att det är samma fråga så behöver du läsa på. Tycker du inte det kan du bortse från det uppmaningen. Att personen inte har barn är redan känt.
Det TS pratar om är varför-frågan, det faktiska förhållandet är redan känt. Jag förstår ärligt talat inte hur du tänker när du menar att du har något att göra med hur det kommer sig att personen är singel. I min värld är det en i det närmaste sjukligt nyfiken fråga och jag skulle se en person som ställer den som totalt socialt inkompetent. "Varför är du singel?" är bara ett annat sätt att ställa frågan, det är inte en annan fråga.
Samma sak med "hur kommer det sig att du inte har barn?". Menar du att det är en fråga som du skulle ställa till mig om jag svarade "nej, jag har inte barn" om vi träffades på en fest exempelvis?
Jag är glad att ingen frågade innan vi fick barn, år gick av utredning samt IVF innan vi fick vårat första barn, då valde vi att berätta för de närmaste vad vi gjort, så vi hade deras stöd inför syskonförsöken, det kändes lättare att prata om det när man lyckats få ett barn...
Man kan fråga om någon HAR barn, om de svarar nej så tycker jag inte man sla ifrågesätta om varför. Har en arbetskollega som inte kan få barn och hon börjar gråta så fort hon får frågan...