hur göra när barnet vill bo hos ena?

Har en elvaårig dotter som sedan skilsmässan (fem år sedan) gång på gång i perioder återkommer till att hon vill bo bara här. Hon har aldrig riktigt landat i detta med två hem. vi har försökt hitta bättre rutiner för övergångar, förstås bjudit in dottern i att vara med och bestämma. hon får bestämma allt mer såklart och övergångarna har under en tid gått bättre. Nu är hon återigen i en period då hon varje vecka talar om för mig att hon vill inte det här. hon vil bo bara hos mig och hon  vill inte gå iväg till pappa. jag har på alla sätt jag kan komma på frågat och lyssnat och funderat kring det här. hur jag ska stötta och åt vilket håll...
Hur gör ni? vad får ni för tankar? jag har tusen tankar om de saker jag säger är bra eller inte, och lyssnar gärna på era tankar om det med.

hittills har min linje varit "ja älskling du skulle egentligen alltid alltid kunna bo hos mig. Eller alltid hos pappa. Men vi tror det är ditt bästa att bo hos oss båda, du behöver båda dina föräldrar" ja typs så, i olika varianter.

Men igår sa hon med mycket bestämd ton "ja men jag VILL inte." hon menade att nu har hon sagt det här länge och hon menar det. 
Jag ser ju massa olika saker att grunna över. dels, var går gränsen för hur länge vi ska bestämma att hon ska?
vad gör jag om hon säger detta bara till mig, för det tror jag tyvärr. Vid något tillfälle för kanske ett år sedan så lät vi pappa veta, han blev galen på mig (det får jag förstås ta) och drog igång mot dottern så när hon kom hem var hon fullständigt nertystad och det tog tid att återhämta sig. hon kommer inte våga säga vad hon vill, hans sätt att visa hur illa hon gör honom, hur sårad han blir, blir för betungande för henne.
Jag tror hon har det hyfsat bra där, hos honom. hon är mer ensam hemma, får ta hand om mer själv, får inte så mycket hjälp med skolarbete osv. Men det är inte "dåligt" bara på ett annat sätt än här. jag är hemma mer, lägger mycket engagemang på dottern då hon är hemma. mer än många andra har möjlighet till, det är jag medveten om. men jag kan och varför skulle jag då inte vara närvarande? kanske krockar de två världarna lite?

jag vet inte hur ja ska tänka längre. Jag vill både tala om att javisst hon kan alltid bo här. Men att det är hennes bästa att bo hos båda. Men. Är det? Och kan man förädnra situationen när vi föräldrar inte kommer tycka lika? jag försöker vända på situationen, om dottern sa att hon inte vill bo med mig, jag tänker det vore mitt jobb att kämpa för att hon ska VILJA bo här då, förändra och skapa något hon kan må bra i? men samtidigt måste jag respektera att hon kanske mår bäst av att ha EN fast punkt. alla kanske inte KAN trivas i två hem? 

Och så undra rjag, ska jag bara avvakta och föla med längs vägen i hennes tankar och känslor, eller ska jag göra något? visst är det så att jag måste vänta in att hon en dag i så fall är redo att säga till pappa själv vad hon verkligen vill?
Igår började jag tänka att dottern kanske inte ens vet att det finns alternativ mot hur hon bor nu. hon säger hon vill ha ETT hem, bo bara HÄR. men tänk om hon skulle bo fyra-fem dagar hos pappa och nio-tio här tex, skulle det ge henne tryggare bas? men om jag föreslår henne något konkret känns det som att jag driver på. det ska jag väl inte?

Fy sjutton. jag vill kämpa för att mitt barn ska må bra, ha det bra, få det hon behöver och har rätt till. Men jag är osäker på vad det ÄR i det här.
Jag vill inte hon ska växa upp i känslan att inte vara lyssnad på. Att hennes vilja och behov inte sattes främst. Men vilka vägar ÄR det?

Gissar det finns andra där ute som grunnat och grunnar som jag?