hur göra när barnet vill bo hos ena?

Snacka om att skuldbelägga barnet! "Både mamma och pappa älskar dig så vi tänker tvinga dig att bo lika mycket hos oss båda så att det inte blir synd om någon av oss föräldrar".

Men en elvaåring är inte barn på samma sätt som en treåring. Den här tjejen har ju redan spenderat halva sitt liv på resande fot och är helt klart stor nog att få sätta ner foten och vara med och bestämma. Nog kan man ha god kontakt (och kanske ännu viktigare - ett bra och kärleksfullt förhållande!) även om man inte träffas varje vecka.

Eftersom barn från 12 års ålder hörs av rätten i vårdnadstvister om var de vill bo, så får man väl anse att även en 11-åring har en hyfsat välgrundad åsikt om var hon vill bo. 

Jag tycker att du kan ta upp det med pappan, men det är förstås svårt om han ser allt ur sin egen synvinkel istället för ur sitt barns synvinkel. 

Som vuxen skulle jag avsky att behöva bo i två olika hem, så jag kan absolut förstå att en liten 11-åring känner precis samma sak. Fy vad jobbigt att behöva leva i en kappsäck! Jag vet att det är normen idag för barn med skilda föräldrar, men jag har svårt att förlika mig med det...jag tror att det är bäst att ha ett hem som är navet och att hälsa på i det andra hemmet. 

Som förälder får man försöka vara vuxen och inse att det kanske blir jag som blir "bortvald" en dag. Men det handlar ju inte om mig, det handlar om mitt barn.

Åh suck. Stackars barn.

För vem skull har ni kört varannan vecka sedan skilsmässsan? För barnets skull?? Eller er egen?

Om det är ego att vilja träffa sitt barn? Tja, om det går ut över barnets önskemål så är det ju det. Skulle du tycka att det var OK att förbjuda en elvaåring att exempelvis hålla på med fotboll eller träffa kompisar efter skoltid med motiveringen att ni inte hann träffas så ofta - att du tyckte att ni skulle sitta och umgås med varandra den tiden istället?

Jag tycker också att man verkligen bör uppmuntra och framför allt möjliggöra att barn har tillgång till boende hos båda sina föräldrar. Men i fall där detta har gjorts och barnet ändå framför en bestämd vilja att ha sitt boende hos bara den ena av föräldrarna så tycker jag att man ska respektera det.

Det du skriver om barn och föräldrar som tappat kontakten beror så gott som alltid på ointresse från förälderns sida. Finns det däremot ett engagemang hos föräldern så består kontakten med barnet även om barnet bor stadigvarande hos den andra föräldern. Den vuxne (umgängesföräldern) tar då ansvaret för att relationen förblir god och nära. 

Det är klart att det är en egohandling att skaffa barn. Men när barnet väl har kommit till världen måste man sätta sina egna känslor åt sidan och låta barnets bästa komma i främsta rummet. 

Jag tror inte på att tvinga barn (eller vuxna) att vara på en plats där de inte vill vara. 

Som förälder skulle jag absolut vilja ta reda på varför barnet inte trivs, men jag skulle också lyssna på mitt barn och försöka sätta mitt ego åt sidan. 

Om man har barn med någon man inte bor med så är det tyvärr en överhängande risk att barnet trivs bättre på det andra stället.

Fast nu är det ju inte så i det här fallet. Barnet har ju bott växelvis i fem år. Efter fem år har hon kommit fram till att hon trivs bättre hos mamma. 

Hur blev mamman boven i dramat?

Det är för övrigt inte ovanligt att barn har lite närmare kontakt med den ena föräldern. Helt normalt, precis som att man klickar bättre med vissa syskon än med andra. 

Fast det har ju inget med den här tråden att göra. Den här mamman har inte gjort så.

Jag förstod att det var något personligt som låg bakom

Visst finns det människor som måste ha kontrollen i varje situation, men jag tycker verkligen inte att TS låter som en sådan person. I så fall hade hon inte accepterat varannan vecka i så många år som hon ändå har gjort. 

Underhåll eller inte, det blir ju lika dyrt för föräldrarna oavsett var barnet bor? Det där förstod jag inte. Föräldrarna måste ju betala för sin dotter oavsett om hon bor hos mamman eller hos pappan? Eller menar du att underhåll är dyrare än att ha barnet hos sig? Det tror jag sällan är fallet, faktiskt...

Det är fint att din dotter har en bra relation till sin pappa och att du känner att du har gjort rätt för ditt barn. Det är ju det viktigaste, att man känner att man handlar i barnets intresse, inte i sitt eget. 

Personligen tycker jag att det är viktigt att lyssna på barnet.

Jag kan förstå att ert barn föredrar pappan efter att du har svikit barnet och visat att du inte står på barnets sida.