Perfekt liv utan hans barn

särbos verkar vara bäst för er 

Alla har sina sidor. Ingen är perfekt. Du är i en väldigt svår situation. Men allt löser sig! Var positiv! :)

Jag förstår verkligen hur du menar. Överlag känner jag mig inte som en biroll i mitt eget liv, men ibland i livet oss tre emellan så att säga. Det blir så maktlöst. Han vill ju typ att jag ska ta på mig stort ansvar, och är väl grinig för att jag inte vill det. Men samtidigt vetetusan om det skulle vara så stor skillnad om vi så att säga delade lika på allt som hade med hans barn att göra. Att det dessutom finns utomstående parter med sitt intresse (mamman) gör ju att det inte bara är min vila och hans vilja som är aktuella, vilket såklart påverkar livet trots att man kanske inte vill inse det..

Jag förstår verkligen hur du menar. Överlag känner jag mig inte som en biroll i mitt eget liv, men ibland i livet oss tre emellan så att säga. Det blir så maktlöst. Han vill ju typ att jag ska ta på mig stort ansvar, och är väl grinig för att jag inte vill det. Men samtidigt vetetusan om det skulle vara så stor skillnad om vi så att säga delade lika på allt som hade med hans barn att göra. Att det dessutom finns utomstående parter med sitt intresse (mamman) gör ju att det inte bara är min vila och hans vilja som är aktuella, vilket såklart påverkar livet trots att man kanske inte vill inse det..

Känns som barnet känner att det blir försummat de veckor det är hos sin far när du är där och inte känner att du vill vara delaktig i uppfostran/familjen. Då blir det konkurrens, men barnet vet inte hur det ska uttrycka det på annat sätt. Eftersom det blir att du vill ha uppmärksamhet från din partner, och barnet vill ha uppmärksamhet från sin pappa, men du inte är villig att umgås som en familj så måste barnet tävla för "tänk om pappa inte vill spendera tid med mig?". Känns som att du dessvärre antingen får finna dig i att leva med ett gnälligt barn, eller vara del av barnets och pappans familj varannan vecka och få ett lugnare och gladare barn. Eller flytta ut och välja själv om du vill vara del av deras familj. 

Nu blev jag nyfiken - vad skulle den faktiska skillnaden vara om vi umgicks som en familj eller inte? Skulle jag inte vilja ha uppmärksamhet från min partner om vi var gemensamma föräldrar till barnet? Var i ligger tävlingsmomentet? Skulle barnet inte behöva tävla (enligt dig) med mig om uppmärksamheten om jag betraktade oss som en familj?

I de flesta bonusfamiljer förväntas bonusmamman ställa upp mer än en bioförälder men har inga som helst rättigheter utan blir en slags piga utan lön. Får inte ens vara trött på barnet eller kräva egentid. Vem skulle ställa såna krav på en bioförälder? Och sen undrar folk varför inte bonusföräldern trivs.. 

Mjo, det är ju rätt otacksamt det. Men jag tycker ändå det är skönt att ha en distans till barnet, att inte snöa in sig för mycket och låtsas vara familj. Fast hade det varit min egen hade jag väl kanske inte velat ha distans till barnet och hade räknat mig och mitt barn som familj, så det kanske är helt ovidkommande, haha. Det är jäkligt otacksamt. Men skönt ändå med distansen när det är som värst. Bara kunna gå ut på stan utan att fråga om lov. 

Att leva som en familj innebär att alla är inkluderade. Självfallet skulle mängden uppmärksamhet från din partner vara mindre under barnveckorna, men att hitta på saker tillsammans kan göra stor skillnad. Ett barn känner av när det är accepterat eller inte. Barnet skulle inte behöva konkurrera om uppmärksamheten om det känner att du är villig att ge det uppmärksamhet också OCH är villig att låta din partner ge mer än uppmärksamheten som krävs. Jag vet inte specifikt hur det ser ut för er, men jag själv har varit ett barn till två olika styvföräldrar, den ena var otroligt inkluderande och såg till att vi alla hittade på saker tillsammans. Den andra var det otroligt mycket konkurrens med, det är svårt att sätta fingret på exakt hur men det märktes väldigt tydligt att hon inte ville ha mig i "sitt hem", trots att jag bott där innan henne, hotade jämt och ständigt med att "du får åka hem till mamma om inte du sköter dig". Eftersom min pappa bodde där också så blev det mitt hem också, precis som ert hem är barnets hem också när det är där. Problemet var att jag inte sågs som en familjemedlem utan som en gäst, och det är så det blir när du ser det som att barnets hem inte är barnets hem. Barnet är ingen gäst, barnet bor där, även om det bara är på halvtid. Barnet får bara träffa sin pappa varannan vecka, medan du får träffa honom varje vecka, bara det kan upplevas som ett hot för ett barn i den åldern, särskilt om det känner att det inte kan slappna av under de veckorna det är där utan att känna att det måste tävla för att få den uppmärksamheten den vill ha. Föreslå att ni alla tar en promenad tillsammans, ut och bygg en snögubbe tillsammans, lek lekar, spela sällskapsspel. Även fast det kanske inte lockar dig att umgås med barnet så är det ett val man måste göra, det går inte att tänka bort barnet och försöka låtsas som att det inte är där.

Det är du som har ett seriöst problem ts. Lämna honom för barnens och hans bästa. Du är inget att ha.