Perfekt liv utan hans barn

Konstig karl som är medveten om att du känner som du gör när hans barn är hos er och ändå fortsätter relationen med dig. Varför skulle man vilja leva i en försurad miljö varannan vecka. Verkar vara stora fel på er båda två.

Jag tänkte så förut också, men har släppt det lite. Barnets mamma är en bifigur, i periferin liksom. Jag har på senare tid valt bort alla möten och all kontakt med henne och det har faktiskt känts lättare. Jag vet inte om jag har så mycket problem med att han har levt så tidigare, iallafall inte längre. Det känns inte sårande. För mig är det inte superviktigt med en kärnfamilj från grunden, men jag känner inte intresse för att skapa en familjerelation med personer som jag inte har ett sådant engagemang för. För mig är det hanterbart att han har ett barn och allt vad det innebär, så länge det inte förväntas av mig att jag ska anstränga mig extra eller uppoffra saker eller behöva ha kontakt med barnets familj på mammans sida. Det känns så ointressant och oviktigt.

Varför det? Det är inte så att det är ständigt dålig stämning men jag väljer gärna bort kontakt och sådant kring barnet när barnet är där. Man kan ju se det som att det är jag som förlorar på det, han har ju tid med sitt barn och barnet har tid med honom. För mig gör det ingenting att ta ett steg åt sidan, så länge jag inte förväntas engagera mig i sådant som jag inte är intresserad av liksom.

Ibland. Det är inte ovanligt att skilsmässobarn överkompenseras av sina föräldrar för att de har dåligt samvete för att de är just skilsmässobarn. Det är liksom lite extra synd om dem. Jag får ibland intrycket att det tassas mer runt bonusdotterns känslor än kring våra gemensamma. 

Om jag ska raljera, så är det för att du inte inser din plats som kvinna, en kvinna ska älska barn och uppoffra sig för barn, andras eller egna spelar ingen roll.

Ska jag vara seriös. Du har noll vilja att skapa en relation med denna individ som lever halva tiden hemma hos er. För att få det fungera, så måste man som den vuxna arbeta för att skapa en relation, det sker inte på en kafferast.

Med tanke på att du är ung, så misstänker jag att ni flyttat ihop för snabbt, innan du och barnet fick en relation. Dvs allt blev fel från början. Din sambo agerar också fel, eftersom han ålägger dig ansvar men har (vilket är hans ansvar) inte skapat möjligheter att du och barnet inte fått skapa en relation, han har inte varit lyhörd, inte känt av hur du och barnet fungerar ihop.

En man eller kvinna som har barn och skaffar en ny relation har ett väldigt stort ansvar för att få det att fungera, om man ska gradera det.
Föräldern största ansvaret, den nya vuxna har också ett ansvar, men kan inte agera så länge den inte har förälderns stöd, barnet, ju äldre barnet är, desto större ansvar, men aldrig i närheten av det som de vuxna har.
Ett myndigt barn som inte länger bor hemma har exakt samma svar som föräldern och den nya partnern för relationen.

"Jag är glad och lycklig när hans barn åker och blir irriterad och grinig när hans barn är här. Han märker det på mig och anmärker hur tråkigt han tycker att det är, och säger även att jag kan lämna om jag ska hålla på så."

Tillräckligt ofta för att vara slöseri med tid i mitt tycke.

Men om du inte tyckte om barnets personlighet, hade du lekt sällskapsspel då? Jag ser inte poängen att skapa en kompisrelation med någon som man inte tycker om, så att säga. Jag menar inte att barnet är hemskt på något sätt, men jag är bara så ointresserad av en djupare relation med barnet. Är det så fel?

Slöseri av vems tid?

Beror väl lite på hur man är som person? Själv skulle jag nog mestadels försöka stänga in mig rätt mycket för mig själv och ägna mig åt egna intressen när min partner har sitt barn om vi nu bodde i samma hus. Alltså skulle jag väl bara prata och umgås med barnet någon gång ibland och mer som med vilken annan människa som helst, även om jag skulle försöka lite mer än vanligt gällande att få till en positiv relation.

Bådas. Dessutom leder det förstås till en usel miljö för barnet. Det kan ju du skita i och gör väl också, men att pappan väljer att låta det fortgå är ju idiotiskt.