Perfekt liv utan hans barn

Jag kan bara komma på två alternativ

1. Ni blir särbos/bor enbart tillsammans varannan vecka. Du delar inte ditt liv med barnet.

2. Du "kräver" att få vara mer involverad i livet runt barnet, så att du inte upplever att pappan och barnet "styr" er familj och du bara måste hänga på. I så fall krävs det ju också att du lär känna barnet (tex umgås ensam med barnet) så att du har den kunskap om barnet som krävs för att vara med och bestämma.

Jag uppfattar att du förutom ditt samboskap fått ett ?påtvingat? ställföreträdande moderskap utan egentlig makt och inflytande, som du kanske har mage att inte bara underdånigt acceptera med hull och hår. 

Jag håller nog med 60-talist. Och sea.

Du vill ha mannen utan barnet. Men han finns inte. I samboskapet finns den här mannen med barnet. I sin egen allians. Det är spelreglerna, och de är inte riktigt schyssta. 

Jag skulle välja ett särboförhållande om jag alls ville fortsätta relationen.

Visst är det jobbigt att leva med barn. Som förälder kan jag själv uppleva att perioder under kvällen bara handlar om att hålla ut. Nej, det finns ingen plats att dra sig undan. Vill man ha utrymme att vila hjärnan får man boka pass på en yogastudio, typ. Att kunna vila i sitt eget hem är en total utopi. Ännu en anledning att skaffa eget boende.

Lycka till. 

Känner igen mig så väl i det du skriver, enda skillnaden är att jag och min sambo var särbos i 6 år innan vi flyttade ihop för ett år sedan då mina 3 barn flyttat hemifrån.
Han har 2 barn som bor hemma en som är 19 och en som fyller 15 i år och det är den sistnämnda som är helt överjävlig att leva med.
Min sambo och hans ex, mamman till barn har varit otroligt slappa med uppfostran av sina barn, medans jag som varit ensamstående med 3 barn har varit benhård i min uppfostran och inte tillåtit uselt uppförande hos mina barn.

Min sambos barn kommer undan med helt sjukt mycket på ren svenska, svineri, samtal från skolan var och var annan dag om att han inte gör som lärare säger, går in i lärarrummet och käkar kakor som finns där till lärarfikat, använder lärarens dator och surfar, sparkar fotboll inomhus m.m.

Min sambo förväntar sig att jag ska ta en föräldraroll till hans barn, något jag är totalt ointresserad av, jag har gjort detta redan, varit mamma, tagit fullt ansvar för uppfostran av mina barn, jag är inte intresserad av att börja om med det igen och definitivt inte till en tonåring som är så otroligt respektlös gentemot allt och alla, han är jordens mittpunkt och ska tydligen inte behöva bry sig om de andra i hushållet.
Min sambo är trött, jag är trött hans hemmaboende bror är trött på skrik bråk och konflikter varje dag.

19 åringen bor här de 2 veckor hans bror inte är här för han orkar inte heller med detta, så jag är inte den enda som inte orkar.

Så jag har fullt förstående för hur du känner och att du har svårt att knyta dig an din sambos barn, för det kan jag inte heller göra med hans yngste son.
När han är här 2 veckor i stöten har jag ständig huvudvärk och är spänd som en pianosträng.
Dock vet jag att det inte är hans fel att allt har blivit så här, utan det är faktiskt min sambo och hans ex brist på uppfostran som gjort detta, nu när han redan är oregerlig och dom försöker börja sätta gränser nu, så sparkar han totalt bakut.

Så jag förstår dig, mycket väl.

Men vi biter ihop, han är ju trots allt 15 år så vi får stå ut med detta något år till bara förhoppningsvis.
Det går ju att stänga in sig i sovrummet och sätta musik i öronen med hörlurar så kan man stänga ute kaoset för en stund i alla fall.

Nej skaffa ett gemensamt barn som någon skrev, är ett väldigt dåligt råd. Det är många som tror att ett gemensamt barn ska knyta ihop familjen, men i verkligheten blir det bara ytterligare en påfrestning - ytterligare en vilja att ta hänsyn till. Och de stora halvsyskonen är inte så intresserade som föräldrarna tror att de ska vara, utan de blir ofta bara irriterade av barnskriket, och uppskattar inte att gemensamma familjeaktiviteter i många år måste anpassas efter det minsta barnets ork, förmåga och intressen.

Och i det här fallet, när TS inte har några egna barn, så är det ännu värre. För då förstör hon sina möjligheter att en dag få en kärnfamilj. Det här förhållandet kommer ju antagligen att ta slut - men då står HON där med ett barn sedan förr, som hon måste försöka pracka på en annan man som tycker att HANS liv blir förstört av barnet...

Hej.

Du vet väl att om han tvingas välja mellan dig och barnet, så väljer han barnet?
Varje gång?

Det beror på att när man får ett eget barn får man ett helt nytt set av känslor/tankar/insikter/prioriteringar som man inte hade före man fick ett eget barn. Därför kan inte de som inte har egna barn förstå de som har egna barn på vissa punkter. Det handlar inte om elakhet eller dumhet utan om rena biologiska fakta.

När du får ett eget barn kommer du att förstå exakt vad jag menar. Du kommer att älska det barnen förbehållslöst och vilja skydda det med ditt liv. Du kommer också att flytta din prioritering från dig själv och dina behov till barnets behov. Detta kommer att ske biologiskt och du kan inte stoppa det.

Din sambo har ett eget barn, Han älskar det förbehållslöst och vill skydda det med sitt liv. han har också flyttat prio från sig själv till barnet och sätter barnet i första hand. Du är fortfarande den viktigaste personen i ditt eget liv. Hans viktigaste är barnet,

Så om du älskar honom och vill leva med honom föreslår jag att du kvickt inser att vägen till den mannens hjärta går genom hans barn.

6 åringar är skitjobbiga. Det är ett välkänt faktum. Det lägger sig när dom blir 7-8 och sen är de rena drömmen vid 9-11 och sen blir det lite svårt igen. typ. Alla barn går igenom svåra faser som påverkar alla omkring sig. Äkta par med en egen 6 åring har lika jobbigt som du och din sambo, men med en skillnad. De sätter barnet i första rummet. Det gör inte du.

 

Gör både honom och barnen en tjänst och separera. Det blir nog bäst för alla parter. Jag tycker inte att det är snällt mot varken honom eller hans barn att du har den attityden du har när de är där. Du vill egentligen inte veta av de alls och är inte särskilt intresserad av att vara en större del av deras liv. Jag tror inte att det handlar alls om att du bör få vara med och bestämma mer - du vill inte ha något alls med dem att göra. Faktumet att du kallar det låtsasfamilj påvisar hur du ser på det.