Hej!
Behöver bara skriva av mig och samtidigt fråga om det ska vara så här? Min sambo som jag har varit tillsammans med i fem år nu saknar all form av empati när det kommer till relationer och känslor.
Vi har barn tillsammans och de kan han visa någorlunda känslor mot men inte ha ett endaste dyft förståelse eller midlidande för mig. Jag är en väldigt stark person. Min barndom och uppväxt var inte den göadaste
Fortsättning.....
Min barndom och uppväxt var inte den gladaste. Jag fick ta hand om mig själv vilket gjorde att jag fick ta framgång om motgång mycket. Det härdade mig men jag fick snurr på det. Satt inte och grät i ett hörn utan löste problemet. Jag mognade snabbt och blev stark. Min smärttröskel är också hög.
Det första min man sa till mig i ett av våra första gräl var att han ville att jag skulle visa för honom när jag var ledsen. Han tyckte inte om att jag aldrig var ledsen och var "svag". Han ville trösta. Jag har en mur av stål omgärdad när det kommer till det inte pga jag har blivit så sårad. Släpper in få. Jag tog han på orden och släppte in honom. Men så fort jag mår dåligt, är ledsen (vilket inte är ofta) så tycker han att jag snäller. Jag kan ha varit med om något mycket tråkigt och vara ledsen och han kan sitta framför mig och säga att jag är svag, att jag borde växa upp. Inte en kram, ingenting. När jag menar tråkigheter så är det i klass med att någon vän fått cancer, etc.
Han är traditionell av sig. Så jag sköter hem och barn och han jobbar. Problemet är att jag också jobbar heltid med motsvarande lön som honom. Förra året var oerhört kämpigt för mig. Jag vred ur mig totallt och kämpade genom motgång efter motgång. Både inom arbetslivet som i familjen. Motgångar som cancer, abort, uppsägelser, sjukdomar, familjekriser etc. Inte en kram från honom, ingen förståelse eller medlidande. Aborten var min och den var inte självklar. När jag försökte diskutera hur vi tillsammans skulle göra var svaret från honom: "hur vi än gör kommer vårt förhållande att dö. Bestämmer du dig för att behålla barnet så dödar du min dröm om att bara ha två barn. Slutdiskuterat". Aborten gick fel, blev inlagd akut, svävade mellan liv och död. Inget medlidande eller ens en fråga om hur jag mådde.
Är män så här? Ska verkligen ett förhållande vara så här känslolöst? Vill inte gråta i ensamhet.
Nej men är inte sådär kalla som din man verkar vara! Har du frågat honom rakt ut hur han kan vara så varm mot era barn men så kall mot dig?
Du kan ju också ställa ultimatum! Att om han inte börjar vårda det ni har och dig mer så är det slut.
Livet är för kort för att slösas på sådana som får en att må dåligt!
Din man låter ju som värsta sociopaten, och nej det är då inget gemensamt drag hos alla män. Du låter så extremt olycklig att jag får ont i magen av att läsa detta :( Att bete sig så fruktansvärt känslokallt mot dig är ju både psykisk och emotionell misshandel. Snälla, investera inte mer av din dyrbara tid och känslor i denna relation!
många män gillar inte starka kvinnor, kanske han tror att han på så sätt kan straffa och dämpa dig. jag har det likdant förstår hur det känns.
Är det han som bestämt att du ska sköta hem o barn också?
många män gillar inte starka kvinnor, kanske han tror att han på så sätt kan straffa och dämpa dig. jag har det likdant förstår hur det känns.
Är det han som bestämt att du ska sköta hem o barn också?
Ja, vissa män säger att de vill ha en stark kvinna men få klarar av att hantera det. 
Ja, vissa män säger att de vill ha en stark kvinna men få klarar av att hantera det.
Antingen säger du inte ifrån tillräckligt, eller så är han ett stort ego som kör sitt race. Verkar ha empatibrister.
KRÄV att han ska göra sin del, om du nu tänker stanna med honom. Sluta tvätta hans kläder, laga hans mat osv.