Hjälp! Misstänker autism, vad göra?
Jag har en son som är drygt två år. Han pratar ingenting, möjligtvis kan han säga nääää när han är missnöjd och någon enstaka gång göra försök att härma ord. Jag har inte varit så orolig, alla barn är ju olika, och har tänkt att talet kommer ju igång för eller senare. Men... så har jag börjat märka att han väldigt sällan lystrar till sitt namn, eller uppmärksammar när man pratar med honom. Det är som att han ignorerar fullständigt. Vänder sig inte om, rör inte en min. Han hör, för om det är något han tycker är roligt, tex att man sätter på tv:n, någon musik, eller föreslår tex bada eller något han tycker är roligt, så hör han det. Då har jag börjat fundera lite, och har nu läst in mig på autism, och han verkar ju ha varenda symptom som finns, bara att vi inte tänkt på det tidigare. Tex:
-Lystrar ej till sitt namn
-Söker inte/undviker ögonkontakt
-Pekar inte själv och följer ytterst sällan pekningar
-Tittar aldrig på oss när han leker, söker ingen bekräftelse via ögonkontakt etc
-Har en del konstiga rörelser och miner för sig
-Mycket konstiga läten, ej i kommunikativt syfte
-Leker inte låtsaslekar. Kan sitta länge tex med kulbanan och bara flytta kulor fram och tillbaka. Stå och ösa vatten i och ur en skål mm.
-Slår sig själv i ansiktet, tuggar på sina händer, bankar huvudet i golv/vägg när han blir arg/frustrerad.
Några saker som jag ändå har tyckt varit positiva och tecken på kommunikation, har även det visats vara tecken på autism när jag läst om det. Tex så drar han med oss när han vill något, och för våra händer mot det han vill ha, istället för att peka och titta på oss. Han gillar att leka buslekar, jagas, kittlas, leka tittut. Då är det lätt att få ögonkontakt också, men så är det tydligen ganska ofta med autistiska barn.
Han är en underbar, härlig, fantastisk liten kille, och jag älskar honom över allt annat. Känner en sådan ofantlig sorg över att han inte ska få det liv jag som förälder önskar mitt barn. Skräcken är att han ska sluta sig allt mer i sig själv, aldrig lära sig prata, inte få några vänner, inte bli lycklig...
Än så länge har jag varit i kontakt med barnmottagningen och väntar nu först på att få prata med en barnläkare (telefontid först). Känner på mig att det kan ta ett tag dels att få komma till utredning, och sedan ytterligare en tid till diagnos och start av ev terapi.
Så, jag känner mig HELT övertygad om att detta är autism. Finns liksom inget annat. Har tittat på massor med filmer av autistiska barn i samma ålder, och känner igen SÅ mycket...
Vad ska jag göra under tiden fram till utredning och diagnos? Vad kan jag göra för att underlätta för honom? Vad kan vi träna? Tips på bra material?
Lång text, hoppas att någon med erfarenhet orkar läsa och komma med lite tips.