Förlossningsskador!

Intressant att höra någon som faktiskt pratar om det känslomässiga också. Det är där jag tror mitt stora problem varit i början precis, där jag kunnat få plötsliga känslomässiga ångestattacker att jag missat den där nära och stora känslan som många får precis efter dem fött naturlig väg (om det gått bra). Precis som du säger, så saknade jag den där starka förälskelsekänslan och känslostormarna som många gör när dem fött vaginalt....tror som sagt det är själva processen att man plockar ut barnet och sen när det är över så har man så jäkla ont och även där känner sig enormt mörbultad men på ett annat sätt. Känns som man har fullt sjå att återhämta sig i flera dagar istället. 

Sen skall man inte blunda för att många säkert får komplikationer efter vaginal förlossning och att det inte är ovanligt med förändringar, och att faktorer som kvinnans ålder och barnets vikt har stor betydelse. 

Känner du många som fått komplikationer efter snitt eller känt obehag av det?

Det tror jag med men jag tycker att det inte talas så mycket om skillnaderna förutom de rent fysiska. För mig var det stor skillnad i känslan första gången jag fick se mina barn. Vid vf var det en omedelbar förälskelse, den största nånsin. Vid ks var det mer "å ser han ut så vad fin". Lite mer objektivt så där.

Sen var det mycket värre efter ks. Jag hade ont och var inte ur sängen på flera dagar. Kände mig sjuk. Vf gjorde ju mer ont under tiden men efter var jag betydligt piggare. Det kändes mer naturligt i kroppen.

Jag tycker inte att jag har några komplikationer efter någon av förlossningarna, jag kan läcka lite vid ansträngning precis innan mens. Inget problem för mig får bara gå på toa lite oftare. Men ibland i förlossningsdiskussioner här på fl kommer en avhandling upp där det påstås att hälften av alla kvinnor har problem efter vf. I den snäva beskrivningen tillhör jag den halvan som har problem. Men jag upplever det inte så. Dessutom har min kompis som inte har några barn alls samma symtom.

Jag fick uppleva känslan av eufori och total förälskelse efter mitt KS. När de la bebisen på mitt bröst och vi fick hudkontakt så var det som att trycka på en knapp!! Min man fick en liknande upplevelse han med. Han satt och grät av lyckokänslor.

Jag har en kompis som födde vaginalt som känner sig jättesnuvad på den känsloupplevelsen. Hon hade förväntat sig det, men kände sig bara lättad att det var över och konstaterade att hon fått en söt bebis nu.

Med all respekt för din upplevelse (jag älskade även mitt ks barn direkt) men det går inte att jämföra förrän man varit med om båda. Jag trodde efter mitt första barn att jag hade känt känslan som de andra pratade om. Men efter min vf förstod jag skillnaden. Att din man kände på samma sätt som du tyder också på att den kraftiga känslan jag pratar om inte var där. Den styrs av förlossningen i sig (hormoner) och drabbar inte pappan. Men självklart älskar man sitt barn och känslan kan ju ändå vara det största man har känt.

Efter mitt ks fick jag inte heller någon third days blues och amningen kom inte igång på samma sätt. Kroppen hade liksom inte fattat att det hade fött ett barn, så tolkar jag det.

Det finns säkert tusen exempel på tvärtom men jag tror på att det finns stora fördelar med att föda vaginalt om det inte finns medicinska hinder för det.

Om det är så du tolkar respekt så kan jag bara konstatera att vi har olika tolkningar. Du kan inte jämföra mina känslor och min upplevde med digsjälv. För du vet nästan ingenting om det. Bara några få rader på ett internet forum. Lika lite kan jag göra anspråk på vad du har känt. Och dina två erfarenheter är långt ifrån ett statistiskt säkert underlag.

Att känslan är styrd av hormoner kan vara sant eller inte vara sant. Läkarvetenskapen är långt ifrån exakt. För varje artikel du kan rota fram för att stödja din teori kan jag lova att man kan hitta en som argumenterar annorlunda.

Jag är helt säker på vad jag har upplevt! Ifrågasätt inte det är du snäll.