Min son dog igår

Tack alla som har skrivit och ett extra varmt tack till dig förstår och jag beklagar verkligen din förlust, 
Det är om möjligt ännu värre när ett barn förlorar en förälder.
Min son hade inga barn.
Men sorgen är så total och den kommer och går, stundvis är jag avstängd och ingenting berör mig, ingenting har nån mening.
Sen kommer insikten om att han är död och det är som en hästspark rakt in i solaplexus och jag viker mig varje gång, jag har inget försvar och tårarna bara kommer och det känns som att det  här kan jag inte överleva, vill jag inte överleva.
Jag orkar inte ha en sån smärta, och det är så fel, det borde varit jag som dog, 
Inte mitt barn, det är så helfel det kan bli. 
Då vill jag bara att mitt hjärta ska sluta slå, för det skulle stoppa smärtan. 

Dina ord om en vecka ger både hopp och förtvivlan, hopp om att det finns ett slut på det värsta helvetet och förtvivlan över hur jag ska orka 5 hela dagar till. 
Jag förstår fortfarande inte riktigt, jag väntar på att han ska höra av sig och be om ursäkt och att allt bara var ett smaklöst skämt.
Han ligger nu på rättsmedicinska i Solna och vi väntar på tid för att få ta ett sista farväl.
Jag är också rädd för hur jag kommer reagera då, jag har en dotter som kommer vara med och för hennes skull vill jag kunna hålla ihop någotsånär och vara nån slags stöd för henne, men jag vet inte alls om jag kommer klara det. 
Men jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har ett sånt fint stöd i min familj och framförallt min fru, som gråter med mig, som håller om mig, som låter mig prata och tvingar mig att äta och dricka en slurk brännvin igår kväll för att jag skulle få sova. 
Utan det stödet från henne och från resten av min familj skulle jag gå under nu.
Dom bär mig just nu. 

Och ni som har tagit er tid att skriva i min tråd ska också ha ett tack, för det, jag har läst varje inlägg och det hjälper mig en liten smula framåt för varje inlägg.
Jag har varit inne och läst på Vimil och lagt upp sidan som favorit jag kommer läsa mer när jag orkar.
Tack. 

Beklagar sorgen. Du får lov att bryta ihop, du behöver inte vara stark. Du är bara en människa, du har känslor och om du bryter ihop, faller samman totalt när ni tar farväl så är det förståeligt. Det är kanske vad din dotter behöver se, att du lider precis lika mycket som hon gör. Vi har en föreställning om att vi "måste" vara starka i svåra stunder, men nej, det måste vi inte. 

Spendera tid nu med din familj. Sjukskriv dig från jobbet, och gör inget mer än att tillåt dig själv att vara ledsen. 

Hoppas du finner livsglädjen igen någon dag, men tills dess så ta det minut för minut. En sak i taget. 

Det är inte fel att bryta ihop.

Be om att få bli sjukskriven om du inte redan är det.

Ta hand om er.

Beklagar sorgen <3 <3

Så gott att höra att du har en fin familj.
Du är i chock nu, och troligen kommer du knappt minnas hur du började författa denna tråden längre fram. Hur du trots all förvirring och superkaos kunde sätta ord så tydligt på det du känner. Jag tänker att det är en styrka hos dig, att du kan uttrycka dig som du gör. Och är det via ett forum på nätet så funkar det jättebra som ventil.
Jag är naturligtvis förkrossad i denna situation men kan ändå redan nu se att det KAN gå framåt. Vi måste inte vara nedbrutna 24/7. Att det skiftar är självklart och något man är tvungen att lära sig leva med.

Vår son har en särskilt stor börda då han precis som jag o o hans far har en skör personlighet. Sedan i höstas får han medicin och utan den hade katastrofen varit ännu större nu. Världen är så liten, den läkare som insåg hur illa det var med honom gick just bort han med. Är så tacksam att vi hann få träffa honom.

Obduktionen tar tid, jag vet. Jag trodde i min enfald att de skulle ha ett klart svar efter att ha tittat en stund, men det kan ta upp till 3 månader med alla analyser.
Tur att det inte hindrar begravning dock.
Den var en milstolpe verkligen.

Det sista farvälet går inte att beskriva och det kan nog upplevas väldigt olika av olika personer. 
Personligen är jag glad att jag gjorde det då det blev så tydligt att det inte var han längre. Samtidigt som en enorm vanmakt träder in i den insikten. Det som skulle vara han är inte han längre!!!
Men det hjälpte till begravningen. Hans barndomsvän hade svårt att lämna kistan och det hade jag också haft om min sista bild var den jag hade innan av honom.
Det var så uppenbart några veckor efter sista farvälet att han lämnat sin kropp.
Om jag förstår rätt kommer ni vara flera , och det kommer underlätta.
Du behöver inte vara stark för din dotter, även om jag förstår din tanke. 
Du måste tillåta dig att känna det du behöver känna och få ut. Det är jag övertygad om att hon vill att du ska få göra.

Jag medger att jag knappt trodde på teorin om första veckan när jag hörde den. Men nånstans fäste tanken sig o efteråt inser jag att det låg sanning i det.
Den begravningsbyrå vi anlitade var underbara. De underlättade verkligen och det var så skönt att kunna delegera lite av eländet till dem.

Man funderar så mycket över mening hit o mening dit. Min älskade vän var en underbar människa men han har kämpat varenda dag i sitt liv för att orka leva. Han har försökt ta sitt liv flera gånger och önskat livet ur sig. Inga försök sedan sonen kom men alltid en ständig kamp.
Nu slapp han bevisa mer, och han slapp ta saken i egna händer.
Samtidigt som jag är lättad över det så finns tankarna om meningslöshet där. Allt detta slit...för vad?! För att bara dö plötsligt!

Nu måste jag upp o få sonen i säng. 
Var rädda om er!
Försök sova lite, ta en sup om så krävs, nu ska ni bara orka!
Och det kommer ni göra!

Beklagar sorgen, om möjligt, ta med något stöd till ER, för inte ska du behöva vara stark när ditt eget barn har dött. Skulle tro att hur jävligt det än låter, så är det "bästa" att du bryter samman totalt och låter mycket få komma ut nu. Stäng inte inne dina tårar och funderingar och dina aggressioner, Detta känns outhärdligt, men du kommer att komma igenom den "värsta" fasen, även omd et till en början förmodligen kommer att pendla mellan hyfsat lugn och total kaossorg.

Jag rekommenderar dig också att uppsöka VC och få något att sova på om du nu har bekymmer med sömnen. Kanske också få en kuratorkontakt om detta blir allt för tungt att bära.

Kan nog inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att gå igenom det om hänt dig- det måste ju vara som att vakna på månen eller något. Lider med dig.

Hoppas du kan se någon mening med detta så småningom. 

Skickar kramar

Kära TS, jag beklagar verkligen. Det är en oerhörd förlust att förlora en så ung människa. Jag förlorade min lillasyster mycket hastigt för några år sen. Hon var helt frisk och gick bara och la sig en kväll och vaknade inte igen. Vi har inte helt fått veta dödsorsaken men det var troligtvis ett fel i hjärtats elektriska system som orsakat ett plötsligt hjärtstopp. Jag hade aldrig ens hört om att en ung, frisk människa bara kunde dö helt plötsligt utan att det hade hänt någonting som tex en olycka. Chocken var helt enorm och jag tror att det tog lång tid att komma ur den. Jag har inte så mycket råd att ge mer än att det kommer att bli bättre. Det kommer aldrig att bli som innan men livet kan idag kännas bra ändå för det mesta även om sorgen aldrig försvinner helt. Vi var och tittade på min syster innan begravningen och det är jag glad för i efterhand även om det var helt fruktansvärt just då. På nåt sätt var det bra att få se att hon verkligen var död. Jag hade så många otäcka tankar om att min lillasyster skulle ligga ensam i en kista osv. Då hjälpte det att se att det bara var en kropp som låg där. Det enda du kan göra nu är att försöka klara minut för minut. I början går inte att tänka på någonting annat men sen helt plötsligt en dag så har man tänkt på andra saker och kanske till och med skrattat. Räkna med att det tar mer tid än man tror, ta hjälp av vänner o familj, prata och älta, jag fick fint stöd av Svenska kyrkan, dom har god erfarenhet av att hantera sorg. En stor kram till dig i denna svåra stund!

Beklagar förlusten av din son. Livet är verkligen orättvist. Jag har inte förlorat mitt barn men en annan familjemedlem som lämnade alldeles för tidigt. Som någon skrev, så var första veckan outhärdlig, men därefter lättade det faktiskt något för mig. I den djupaste sorgen kändes det både fel och tungt att behöva tänka på och planera begravningen men i efterhand har jag insett att det ändå gjorde gott att efter en vecka av sömnlöst ältande, skuld, ilska, rädsla och hopplöshet tvingas ta itu med verkligheten, få något konkret att tänka på.

Mitt råd är att sjukskriva dig, minst en månad men försök att återgå till arbete och vardagen så fort du orkar. Fundera över att boka tid för krissamtal hos psykolog på vårdcentralen, det hjälpte mig med skuldkänslorna och ilskan som jag tror är vanligt att känna. Sorgen och saknaden kommer alltid finnas där men med tiden lär man sig leva med den. Tror också att det är bra att söka stöd i föreningar som riktar sig till personer som förlorat ett barn. Kramar till dig.

Jag tycker du ska vända dig till någon (finns både chattar och hjälplinjer att ringa för att tala med en medmänniska ifall du som jag är väldigt ensam utanför nätet.. Sånt här är precis sådant man inte ska ta i skrift, du måste få tala ut och av dig. Även om du inte är kristen så kan präster faktiskt vara väldigt bra i sådana här fruktansvärda situationer. Betänk att dessa faktiskt är själavårdare. Jag är agnostiker och tror på något, vad vet jag faktiskt inte. Men tror exempelvis att vi har något som kallas "själ"..

Jag hoppas aldrig behöva hamna i din situation och allt JAG kan göra är att beklaga din förlust och visa att du aldrig är HELT ensam.. Vi är ensamma ihop.. Du finns nu i mina tankar i alla fall..Och där är det hyresfritt kära vän.

(Förhoppningsvis visar detta vissa hur skört livet är och att visa sin uppskattning medans tid finns. Jag gav min syster och mina gamla föräldrar en påhälsning för att tala om för dem att jag älskar dem. Tack vare ditt hjärtskärande inlägg. Tack för den påminnelsen, behövde den..)

Kärlek och omtanke!