Min son dog igår

Beklagar sorgen <3 Sorg har vi alla på olika sätt o du måste sörja hmm hur lång tid de tar de har jag lärt mej den hårda vägen de vet man inte men sjukskriv dej o gapa, skrik o låt tårarna rinna för de måste ut .håll de inte inom dej o prata om du har någon du kan prata med..de e så orättvist när en ung människa går bort jag lider med dej.

Jag miste en dotter när hon var 2 månader hon skulle varit 25 nu o min bror e borta o mina föräldrar så nog har jag lärt mej. 

Jag har kommit fram till att människan klarar mer än va hon tror konstigt men så sant.

tänker på dej Kram <3

Fy vad hemskt. 

*Många kramar* 

Jag har en son som är 25 och det är ju nu som de börjar bli vuxna p0 riktigt, har mycket klokt inom sig och är så roliga att hänga med, känner verkligen för dig.

((Kram))

Herregud TS, jag beklagar verkligen sorgen!! Jag vill ge dig ett tips på en grupp som jag vet hjälper väldigt månne som förlorar någon mitt i livet. Gruppen heter ViMil och du hittar den på bla Facebook. Min mamma har fått ett enormt stöd där efter att vi förlorade min pappa. Även många som förlorat barn i gruppen.

Stor kram
H

Nu har han varit död i mer än en vecka och jag har fått säga adjö och begravningen
är fastställd till den 29 de februari.
Saker bara händer runtomkring mig och jag går som i en bubbla och funderar på om allting hade varit på ett annat sätt om det hade gått att undvika om jag som hans mamma borde ha förstått att han höll på att dö, 
Tankarna knäcker mig, för jag kommer aldrig få svar och så saknar jag med varenda fiber i kroppen. 
Det är som nån sa, det är inte att vakna upp ur en mardröm, det är att vakna upp TILL en mardröm. 
I helgen var vi och veckohandlade och jag såg en mamma och hennes pojke på kanske 6-7 år och han sökte hennes uppmärksamhet, själv var hon fullt upptagen med sin mobil.
Och jag blev så oproportionerligt arg på mamman, jag inser att det handlar om mig och inte om henne, men jag fick lust att bara skrika åt henne att hon ska se sitt barn, att hon har ett levande barn och att min son dog på köksgolvet för en vecka sen.
Men det gjorde jag förstås inte, jag tog bara ett hårdare tag om vagnen och gick förbi dom. 
Jag är sååå trött nu på att sakna, gråta och grubbla varje vaken sekund, så fort jag vaknar vill jag sova igen för det ger en respit.
Men jag vill inte leva såhär, och jag vet inte hur man gör på något annat sätt när man sörjer ett förlorat barn.
Det hjälper att skriva här och det lättar på trycket, men jag kan inte leva resten av mitt liv på det här viset det kommer jag inte orka.
En del av mig vill bara till honom nu. 

Tack för att ni läser mitt svammel och alla stöttande ord, det betyder något, det ger mig lite styrka,

Just det, obduktionen är klar och den visade att inget brott hade begåtts, men den visade heller inte på nån anledning till varför min son dog.
Nu har dom tagit prover som ska analyseras, det kommer ta ungefär en månad om jag förstått det rätt.
Jag hoppas verkligen att dom kan säga vad som hände med honom,
Jag behöver få veta det för att förstå eller åtminstone börja förstå. 

Sänder styrkekramar till dig. Min syster förlorade sin son för 1.5 år sedan. Han var 24 år. Drogrelaterat. Kan inte förstå hur man finner styrkan att gå vidare men hon gör det. Hon har på nåt sätt förlikat sig med tanken att det finns en mening med hans död. Han är en ängel som vakar över henne och han finns alltid med. Dessutom är det bara en tidsfråga innan de ses igen. Han väntar. Vi pratar om honom och minns med glädje och då känns han närvarande.
Men jag vill också säga att man måste sörja och få gå ned sig totalt ett tag innan man kan börja må bättre igen. Det har ju bara gått en vecka för dig. Hoppas du får reda på något om hans död.

Tänker på dig och hoppas att du kan finna små andningshål där du kan vila i att bara vara <3

Jag känner igen den där känslan av overklighet. Att det gå en vecka och saker bara händer och den man saknar är fortfarande död. När min syster dog tyckte jag att det var så märkligt att allt var som vanligt. Inga nyheter på tv som berättade om katastrofen. Inga demonstrationer eller minneshögtider. Det var bara hos mig som jorden hade rämnat. Silen lyste och löven på träden var gröna som vanligt. Det var så konstigt att tiden kunde gå när jag tyckte att tiden stod still. Men nu har du i alla fall klarat av en vecka, det gick ju faktiskt även om du inte trodde det. Så får du bara fortsätta så, minut för minut. Nu blir det mycket praktiskt att ordna med. Det låter väldigt likt hur min syster dog. Det gick inte att få någon klar dödsorsak. För henne var det troligen ett litet fel i hjärtats elektriska system som orsakade ett hjärtstopp. När hon dog 2008 fanns inga sätt att testa detta, det är ett gentest. Men jag var i kontakt med en läkare för ett par år sen som kan detta och jag tror att de tar såna tester idag om en ung, frisk person dör plötsligt. Det kan inte få den döda tillbaka men det är ändå en viss tröst i att veta varför. Kämpa vidare så ska du se att du kan klara en vecka till. Kram!