Anonym (josi)

Äldre 15 Feb 14:42

93 svar

För hård och elak?

Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)

Tecum

Äldre 15 Feb 23:04

#31

Miss Skywalker skrev 2016-02-15 22:16:16 följande:

Kvinnor har en tendens att ta på sig huvudansvaret för barnen. Oavsett om det är egna eller andras..

Här har vi en kvinna som vet vad hon vill/kan och står för det. Då blir hon kallad för elak och hård av mannen. Tycker snarare det verkar ställas mer krav på kvinnor. Både av sina män och biomammor och FLmobben. Läs runt lite i bonusmammortrådar så får du se..

Jo när det gäller barn tar kvinnor ofta på sig huvudansvaret. Men kraven kommer mer från dem själva och från andra kvinnor än från män. Det är därför som TS söker stöd på FL, för att hon känner att hon som kvinna borde vara mer positiv till barnet än vad hon är. Jag tror att mannen reagerade mest på att hon inte vill bo ihop med honom, inte för att han förväntade sig att hon skulle ta ansvar för hans barn.

Jag tycker också att TS skrev ett tydligt och bra brev.

Anonym (Tess)

Äldre 15 Feb 23:17

#32

Du gör helt rätt. Du är ärligt och du måste själv få välja det som känns rätt för dig. Han får välja det som känns bäst för honom. Dvs acceptera vad du vill eller leta en ny tjej.

Jag har själv lämnat en kille pga att jag inte ville ha barn i mitt liv vid den tidpunkten.

Anonym (Z)

Äldre 16 Feb 06:18

#33

ungbrunett skrev 2016-02-15 21:26:15 följande:

Vet du vad jag tror att konsekvensen blir av att ts inte pratar klarspråk med sin man? Att han inte förstår. Varför undvika ämnet när man kan prata klarspråk? Vem tjänar på det? Han kanske inte förstår och hon får inte säga det hon verkligen känner. De kan umgås när han inte har sin unge, so what? Alla behöver inte leka familjer hela tiden. Jag ser ingen anledning till att hon ska vara finkänslig och inte säga att barnet är problemet, när barnet faktiskt är problemet! Varför!?

Jag vänder mig inte emot att TS är tydlig med att hon inte vill bo tillsammans med barn, däremot har jag pekat på vissa formuleringar i brevet som jag upplevde hårda och som hade kunnat undvikas med budskapet i behåll.

Till exempel skriver TS att pappan och barnet är välkomna ibland, men inte regelbundet, för hon behöver vila. Tillägget att hon ibland inte ens vill träffa honom när han har sitt barn är onödigt, hårt och tillför ingenting annat än att man börjar fundera på om hon vill straffa honom för att han har barn eller hur illa hon egentligen tycker om det där barnet. TS budskap hade till och med gått bättre fram utan just den meningen. Att tala klarspråk behöver inte vara synonymt med att vara hård, och finkänslig kan man vara och ändå få fram sin sak.

Jag ser alltså inget fel i att hon ibland inte vill ses när han har sitt barn, men sättet hon formulerar det på är hårt. Och TS får utrycka precis vad hon vill precis som hon vill men frågeställningen jag besvarade var om brevet lät hårt, och ja det tyckte jag att det gjorde.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 07:58

#34

Anonym (Z) skrev 2016-02-15 20:46:20 följande:

Tycker det är klokt att inte vilja flytta ihop när du inte vill bo med barn, och jag tycker inte att det är något konstigt med det du känner, men jag tycker också att brevet bitvis är lite väl hårt. Har några exempel nedan:

"Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn." Jag förstår dig men jag men det låter hårt och nästan som att du vill straffa honom för att han har barnet. Tycker det hade räckt med att bara säga att du inte alltid vill ses för att du behöver lugn och ro.

"Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt." Känns märkligt att du drar upp mamman, det har väl inte din kille något med att göra. Sen låter det lite anklagande, som att du tror att han vill utnyttja dig för ditt jobb.

"Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill." Återigen helt förståeligt att du känner så men hade det inte bara räckt att nämna att du är mån om din egen tid. Det uppfattas hårt när du så tydligt och markant exkluderar hans barn.

"Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med." Att interagera med andra människor handlar mycket om att ge och ta. Att bara umgås "på sina egna villkor" låter otroligt självcentrerat, och som en person man inte vill umgås med. Att du inte vill umgås mer än du orkar har jag inga invändningar emot.

"Det va ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det." Det får det att låta som att du anklagar honom för att inte ta ansvar för sitt barn. Jag hade blivit sur om någon sagt eller skrivit så till mig.

Kanske hade han tagit brevet bättre om du fokuserat mindre på HANS barn och kanske på barn mer generellt. Du låter brevet igenom nästan lite skuldbeläggande kring barnet. Jag tror också det hade gått bättre fram om du undvikit att anta vad han vill, även om du vet eller tror dig veta att det är så han tycker eller känner. Det är bland det värsta jag vet, när andra talar om för mig vad jag tänker/känner/vill.

Jag har försökt att bara ha allmänna ordalag, säga att jag är mån om min egentid utan att nämna barnet alls. Men han kunde inte se varför min egentid skulle bli mindre om vi bor ihop. (Skrev ett annat inlägg om det som svar till en annan) Han tycker att bo ihop = mer egentid eftersom vi gör halva hushållsarbetet var då.
Till sist kände jag mig tvungen att dra in barnet. Ang mamman så vet han det också, mamman har ringt en hel del och frågat om råd och tips, (hon ringer honom och vill prata med mig) velat att jag ska komma över, att jag ska vara med vid samarbetssamtalen osv.

Tack för din input, det är nyttigt att se genom andras ögon ibland

Jag kan förstå hur du menar och hur han kan ha känt där.
Det där med att umgås på mina villkor, med det menar jag att när jag umgås så ger jag, men jag får faktiskt inte ut något personligen mer än att min kille blir glad (och i viss mån barnet). Men det förstår ju inte min kille så klart, han tror säkert att jag får ut något av att umgås med honom och hans barn.

Det jag får ut är att jag måste vila i 1-2 dagar utan att göra något alls. Och jag menar verkligen utan att göra något alls, ibland klarar jag inte ens av att diska den tallrik och den skeden jag använt. Matlagning är det inte tal om så jag äter fil eller något sådant de dagarna. Men disken får stå. Jag vet att det låter knäppt, det tar någon minut bara men det blir mig övermäktigt efter att ha umgåtts med hans barn.
Det blir mig övermäktigt även efter ett bio- eller teaterbesök tex så det handlar även om roliga saker som jag verkligen vill göra och som jag längtat efter.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 08:08

#35

Tecum skrev 2016-02-15 20:57:56 följande:

Det var ett tydligt och ärligt brev som du ska vara stolt över. Det märks att du är en mogen kvinna som vet vad du vill och inte vill. Om jag varit i din särbos situation hade jag inte blivit glad men respekterat din tydlighet. Jag hade tagit en rejäl funderare på om vi hade någon framtid tillsammans och det är inte givet att svaret blev ja. Mest beroende på att jag vill bo ihop med min älskade och dela vardagen. Särbo är mer halvdant och att ha det så i x antal år känns inte lockande. Samtidigt förstår jag givetvis din inställning, i synnerhet med din sjukdomshistorik och att du arbetar med den typ av barn som han har.

Det du bör tänka på är att du har ett övertag i relationen, dels för dina kunskaper om barnets diagnos, men också för att du som singelkvinna har lätt att hitta en ny man medan han är bunden till ett barn med problem och är inte direkt högvilt på datingmarknaden. Kanske läge att kombinera tydligheten med att vara extra kärleksfull den närmaste tiden...?

Tack

Jag ska tänka på att vara extra kärleksfull även om vi alltid är det vanligen också. Det är en del i att vi har det så härligt, båda tycker om att ta på varandra, pussas och kramas osv.

Jag är fullt medveten om att min kille kan välja att gå vidare ensam tills han hittar någon annan. Det är en risk jag får lov att ta. Det är ju just vardagen han vill ha med mig, men jag känner att det får han ju ändå. Pga barnets problematik kan de inte ha varannan v. Barnet klarar inte de ständiga uppbrotten. Han har alltså, i nuläget varannan helg och det menar han på att det ju inte borde bli så jobbigt. Men för mig skulle det innebära att jag inte kan jobba på 1-2 dagar, kanske tom mer då det är hela helgen som jag isf umgås med hans barn, efter att vi har haft barnet här. Det är inte ok för mig att missa jobbet ungefär 4 dagar per månad för att jag inte vilat under helgen.

En del i att jag känner att det blir för jobbigt är också att för att komma fram till något som fungerar för barnet så krävs det en ganska lång tid av strikta rutiner. Det är ganska kämpigt att inrätta sitt liv så totalt efter barnet (tack och lov har de bara ett barn) tills de fått in en rutin som fungerar. Först då kan de testa att göra spontana saker, men för en del av de här barnen fungerar inte spontanitet alls, någonsin.

Jag har föreslagit kortis eller kontaktfamilj, ibland kan det fungera bättre då de kan fortsätta med rutinerna för barnet medan föräldrarna får andrum, men mamman vill inte lämna bort sitt barn till någon okänd. Förutom mig då

För med mig är ju pappan med också. Det är på något sätt som att det är mer ok för henne. Att lämna bort barnet till utomstående verkar hon se som ett misslyckande och tills hon kommer över den känslan så kommer inget att ske. Det är ganska trist och känns rätt meningslöst att tala om för folk hur de bör göra när de iaf inte gör det och därmed också tragglar på i samma jobbiga hjulspår.
Min kille kan också ha svårt för att köra strikta rutiner, men enklare än mamman då han bara har helgerna.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 08:16

#36

Om jag missar något inlägg och/eller missar att tacka någon så ber jag om ursäkt. Jag läser alla men minnet är inte vad det har varit så minsta lilla kan få mig att glömma något jag skulle ha svarat på.

Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur skör jag är och hur hårt det tar på mig eftersom han sällan är med vid de tillfällena. Jag återhämtar mig fortare i total ensamhet då jag inte känner press (från mig själv) på mig att vara på ett visst vis.

Dock så har han visat att han kan vara med mig när det blir svårt så det kan hända att jag inte drar mig undan så ofta framöver. Om jag behöver att han bara ligger bredvid mig i sängen så gör han det, behöver jag att han får igång mig så gör jag det. Bara jag talar om vad jag behöver av honom.

Påven Johanna

Äldre 16 Feb 08:58

#37

Anonym (Z) skrev 2016-02-16 06:18:39 följande:

Jag vänder mig inte emot att TS är tydlig med att hon inte vill bo tillsammans med barn, däremot har jag pekat på vissa formuleringar i brevet som jag upplevde hårda och som hade kunnat undvikas med budskapet i behåll.

Till exempel skriver TS att pappan och barnet är välkomna ibland, men inte regelbundet, för hon behöver vila. Tillägget att hon ibland inte ens vill träffa honom när han har sitt barn är onödigt, hårt och tillför ingenting annat än att man börjar fundera på om hon vill straffa honom för att han har barn eller hur illa hon egentligen tycker om det där barnet. TS budskap hade till och med gått bättre fram utan just den meningen. Att tala klarspråk behöver inte vara synonymt med att vara hård, och finkänslig kan man vara och ändå få fram sin sak.

Jag ser alltså inget fel i att hon ibland inte vill ses när han har sitt barn, men sättet hon formulerar det på är hårt. Och TS får utrycka precis vad hon vill precis som hon vill men frågeställningen jag besvarade var om brevet lät hårt, och ja det tyckte jag att det gjorde.

Jag tycker att det är bra att hon inte är finkänslig. Om jag varit ts partner så hade mitt val blivit väldigt enkelt genom just genom att hon inte uttryckt sig finkänsligt. Bekvämt att få det hela serverat i all sin nakna skröplighet.

nymedlem

Äldre 16 Feb 09:13

#38

Påven Johanna skrev 2016-02-16 08:58:36 följande:

Jag tycker att det är bra att hon inte är finkänslig. Om jag varit ts partner så hade mitt val blivit väldigt enkelt genom just genom att hon inte uttryckt sig finkänsligt. Bekvämt att få det hela serverat i all sin nakna skröplighet.

Håller med. Hade jag fått ett sånt brev av min partner hade jag inte haft några problem alls att välja väg utifrån det. Hade tackat för brevet och för mig!

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 09:43

#39

Det är ju en del i det hela. Jag vill att han ska få svart på vitt och inte gå och hoppas på något som aldrig kommer att ske och pg det blir bitter.

Vi var ju överens från början men visst förstår jag att saker och ting kan ändras. Jag är inte svartsjuk och kontrollerande, jag kräver inte att han ska avstå från sin hobby eller något sådant. Jag är ju själv i stort behov av egentid och är glad för alla stunder vi kan vara tillsammans. Han är ju ofta här, sover kvar här osv, han har plats för sina kläder och lite prylar men så klart förstår jag att det vore enklare och mysigare att alltid bo ihop.

Jag förstår att han tycker det är lite kämpigt att vilja vara hos mig men samtidigt behöva greja lite med saker till sin hobby och att det är meckigt att släpa med sig allt hit då, men jag kan inte ha det på annat vis. Nu ligger bollen hos honom.

Anonym (öh)

Äldre 16 Feb 09:50

#40

Anonym (josi) skrev 2016-02-16 08:16:01 följande:

Om jag missar något inlägg och/eller missar att tacka någon så ber jag om ursäkt. Jag läser alla men minnet är inte vad det har varit så minsta lilla kan få mig att glömma något jag skulle ha svarat på.

Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur skör jag är och hur hårt det tar på mig eftersom han sällan är med vid de tillfällena. Jag återhämtar mig fortare i total ensamhet då jag inte känner press (från mig själv) på mig att vara på ett visst vis.

Dock så har han visat att han kan vara med mig när det blir svårt så det kan hända att jag inte drar mig undan så ofta framöver. Om jag behöver att han bara ligger bredvid mig i sängen så gör han det, behöver jag att han får igång mig så gör jag det. Bara jag talar om vad jag behöver av honom.

Själv skulle jag aldrig orka med eller vara intresserad av någon som lider av psykisk ohälsa och där jag skulle behöva "bara ligga bredvid" eller "få igång" personen. Sköra människor tycker jag ska vara för sig själva tills de, eventuellt, blivit vid normalhälsa igen.

Jag utgår från att du inte tar illa upp, eftersom du ju själv är mycket tydlig och rak i din kommunikation.

För hård och elak?

INNEHÅLL