• Anonym (josi)

    För hård och elak?

    Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
    Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

    Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

    Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
    Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

    Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

    Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

    Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

    Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

    Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
    Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

    Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

    Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)

  • Svar på tråden För hård och elak?
  • Sarakechi

    Hårt och elakt? Nej verkligen inte!
    Rakt och ärligt!
    Jag skulle inte heller vilja ha någon annans unge skrikande och stimmande hos en på sina lediga dagar..

  • Whitehorse1979

    Jag tycker att brevet är bra skrivet.

    Hur han tar det är ju såklart upp till honom och ingen kan såklart säga hur han ska känna det.

    Så han kan ju tycka att det var för hårt men då är det ju så.

    Du är ärlig och som alla vet så varar ärlighet längst.

    Otroligt många människor går runt i någon sorts lustig verklighet bara för att vara snälla mot andra.

    Och på kuppen så mår de dåligt själva.

    Sluta med det.
    Alla är värda det bästa de kan få.

  • Åsa

    Jag tycker inte att det är hårt uttryckt, det är tämligen sakligt. Däremot är säkert innehållet ett hårt slag mot din särbos förhoppningar.

    Det handlar inte om rätt och fel här. Från början var ni överens om vilken typ av relation ni skulle ha men nu vill din sambo att du flyttar in i en styvfamilj. Inget fel på att fråga men idag har ni helt olika önskemål om vilken typ av förhållande ni vill ha. Du är inte beredd att rucka på dina och det är du tydlig med. Din partner får själv bestämma om han vill rucka på sina.

  • Anonym (keke)

    Jag uppfattar brevet som lite väl mycket "jag jag jag" "mina behov" sida upp och sida ner. Det är väldigt lite "vi".

    Jo, det är bra skrivet, budskapet är tydligt och det är bra att du vet vad du vill, men jag får ändå lite "jag älskar dig, men" och "my way or the highway" över det hela. Jag upplever att du är övertydlig om DIG och DITT. Jag mår lite illa över innehållet och dessa utförliga beskrivningar om dina behov om jag ska vara ärlig. Du hade kunnat korta ner det betydligt.

    Någon annan tog upp att du kanske borde ha tagit det lite lugnare om att skriva om just hans barn och istället lämnat det lite mer allmänt kring barn generellt. Våra egna barn ligger oss väldigt nära hjärtat. Nej, här ska man inte vara för ärlig och i just denna fråga varar inte ärlighet längst. Finkänsligheten varar längst. Du hade kunnat få fram samma budskap utan att prata specifikt om just hans barn.

    Slutligen: Vilket var syftet med din tråd? Du kan nog inte få svar på om du var hård och kall från oss här på FL. Vi befinner oss inte i din mans skor och vi tolkar saker "utifrån" med viss distans och saklighet. Den distansen har inte din särbo. Det är var hans ribba ligger som spelar roll.

  • Anonym (Bra)

    Jag tycker det var bra skrivet. Och jag förstår dig. Nu har jag egna barn och jobbar med barn men fan vad skönt det skulle vara att vara barnfri ibland. Så aldrig att jag kommer ta ansvar för någon annans barn när mina egna är så pass stora att dom klarar sig själva.

  • Anonym (keke)
    Whitehorse1979 skrev 2016-02-16 15:48:00 följande:

    Jag tycker att brevet är bra skrivet.

    Hur han tar det är ju såklart upp till honom och ingen kan såklart säga hur han ska känna det.

    Så han kan ju tycka att det var för hårt men då är det ju så.

    Du är ärlig och som alla vet så varar ärlighet längst.

    Otroligt många människor går runt i någon sorts lustig verklighet bara för att vara snälla mot andra.

    Och på kuppen så mår de dåligt själva.

    Sluta med det.

    Alla är värda det bästa de kan få.


    Oj, tappar du många vänner i livet? Den som är kantig och för ärlig (och som inte tar hänsyn till effekten som kommer av det, att man anser att det är "deras problem hur de tar det") brukar bli ganska ensamma till slut.
  • Whitehorse1979
    Anonym (keke) skrev 2016-02-16 16:33:00 följande:
    Oj, tappar du många vänner i livet? Den som är kantig och för ärlig (och som inte tar hänsyn till effekten som kommer av det, att man anser att det är "deras problem hur de tar det") brukar bli ganska ensamma till slut.
    Verkligen inte.

    Jag har många vänner om du nu måste veta det.

    Du tycker på riktigt att man ska tassa på tå eller?

    Jag har däremot klippt kontakten med en del familjemedlemmar efter att de betett sig dåligt och det är inte bara jag i min familj som gjort det.

    För blod är inte tjockare än vatten.

  • ungbrunett
    Anonym (trip) skrev 2016-02-16 15:07:55 följande:

    Bra att du är ärlig, men ibland är det ärlighet som gör ondast. Så ja det är ett hårt brev, men kanske nödvändigt. Tänk dock på att du skriver om hans barn, den människa han älskar mest på jorden. Det gör ont att tänka sig att andra inte älskar att vara med ens barn. Kanske kan du ljuga lite vitt där oc säga att du ÄLSKAR tillvaron med hans barn men att du trots det blir så trött av det att det inte kommer att fungera i längden.

    All heder åt dig för att inte ge falska förhoppningar,men hade jag varit mannen hade jag blivit sårad. Kanske skriva ett brev till om hur mycket han betyder för dig?


    Jag tycker detta börjar gå till överdrift. Menar du på allvar att föräldrar förväntar sig att alla älskar sitt barn? Eller älskar att vara med det? Vem förväntar sig det och hur kan en normal människa tro att det är så livet ska vara? Vad sänder det för signaler till barnen att de förväntas bli älskade och alltid sättas i främsta rummet av andra utomstående personer? Vad blir det för folk av dessa? Människor måste börja separera olika relationer. Bara för att du som förälder älskar ditt eget barn så kan du inte förvänta dig att någon annan utomstående, såsom din partner, ska göra detsamma bara för att du gör det. Barn kan inte förvänta sig att bli älskade av allt och alla. Varför ska ts ljuga och säga att hon älskar tillvaron med hans barn om hon inte gör det? Varför inte bara säga som det är, att hon helst inte vill vara med barnet annat än i undantagsfall när hon själv har lust? Varför ska ts uppoffra sig och ljuga om saker som hon inte kan identifiera sig med? Det verkar meningslöst. Lär dig skilja på sak och person. Ts ska inte skriva ett till brev för att kompensera. Take it or leave it tänker jag.
  • ungbrunett
    Anonym (keke) skrev 2016-02-16 16:25:41 följande:

    Jag uppfattar brevet som lite väl mycket "jag jag jag" "mina behov" sida upp och sida ner. Det är väldigt lite "vi".

    Jo, det är bra skrivet, budskapet är tydligt och det är bra att du vet vad du vill, men jag får ändå lite "jag älskar dig, men" och "my way or the highway" över det hela. Jag upplever att du är övertydlig om DIG och DITT. Jag mår lite illa över innehållet och dessa utförliga beskrivningar om dina behov om jag ska vara ärlig. Du hade kunnat korta ner det betydligt.

    Någon annan tog upp att du kanske borde ha tagit det lite lugnare om att skriva om just hans barn och istället lämnat det lite mer allmänt kring barn generellt. Våra egna barn ligger oss väldigt nära hjärtat. Nej, här ska man inte vara för ärlig och i just denna fråga varar inte ärlighet längst. Finkänsligheten varar längst. Du hade kunnat få fram samma budskap utan att prata specifikt om just hans barn.

    Slutligen: Vilket var syftet med din tråd? Du kan nog inte få svar på om du var hård och kall från oss här på FL. Vi befinner oss inte i din mans skor och vi tolkar saker "utifrån" med viss distans och saklighet. Den distansen har inte din särbo. Det är var hans ribba ligger som spelar roll.


    Varför ta det lugnare om hans barn? Går man som förälder runt och älskar alla andras barn bara för att man har ett eget? Varför förväntas ts tycka om hans barn för? Ts kanske inte tycker om barn generellt, hans barn specifikt eller vad som helst. Men hur kan man på allvar kräva att någon annan ska tycka om ens barn? 

    Att brevet omfattas av "jag" är ju ett resultat av att ts beskriver sina behov. Hur ska hon kunna skriva på något annat sätt? Hon vill ju inte ha ett "Vi" i form av ts, mannen och barnet. Varför skulle det vara något "Vi"? Så vitt jag förstår så förstod inte mannen varför hon inte ville leva med honom som sambo, och de har också olika viljor och idéer om livet. Det finns inget "Vi" i den bemärkelsen. Syftet var ju att förklara hennes behov. Ser inte riktigt problemet med det.
  • Anonym (keke)
    Whitehorse1979 skrev 2016-02-16 16:48:40 följande:

    Verkligen inte.

    Jag har många vänner om du nu måste veta det.

    Du tycker på riktigt att man ska tassa på tå eller?

    Jag har däremot klippt kontakten med en del familjemedlemmar efter att de betett sig dåligt och det är inte bara jag i min familj som gjort det.

    För blod är inte tjockare än vatten.


    Mitt intryck av det du skrev var ett kantigt förhållningssätt.

    Jag skriver inte att man "på riktigt ska tassa på tå" (hur fick du det till den ytterligheten - dit är det ju långt), men ärlighet varar inte alltid längst som du skrev. I vissa lägen är det bäst att hålla sin ärlighet för sig själv, som exempelvis om hur ansträngande man tycker att andras barn är och liknande. Är man för ärlig kan man lätt såra människor omkring sig.
Svar på tråden För hård och elak?