För hård och elak?

Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)