• Styrkeprov

    Långvarigt utbrott på buss

    Jag har precis kommit hem och lagt en väldigt arg och trött tvååring, somnade förstås på studs. Vi har varit på rolig utflykt och hon ville inte gå hem, hon ville inte sova. Hon protesterade högljutt så jag tänkte att hon får "skrika av sig" lite så kanske vi kan prata när hon lugnat ner sig. När hon blir så arg är hon okontaktbar, hon skriker för hög hals, får kväljningar och sprattlar och rullar runt på golvet. Ja, en vanlig tvååring helt enkelt. :)

    Det gick en kvart och ingen skillnad, snarare eskalerade det så jag valde att sonika sätta på henne overallen och spänna fast i vagnen då hon måste varit så trött att det var bättre att åka hem och sova. Vi hann precis med bussen, varpå hon hela bussfärden skriker och skriker att hon vill komma loss, att hon har kissat och vill byta blöja, att hon vill ha filten - visserligen för att kasta ut den osv.

    Vi åkte i 20 min och jag bekräftade lugnt att hon är arg, att vi hade väldigt roligt på utflykten, att vi snart ska gå av bussen och byter blöja hemma. Pratade inte mer än svar på hennes skrikkonversation för att undvika att göda henne med annat hon högljutt kan protestera emot. Jag var lugn och försökte att hantera det efter bästa förmåga. Dock fick jag upplevelsen av att medpassagerarna blängde på mig och tyckte det var dåligt av mig att inte ta upp henne ur vagnen när hon skrek och skrek att hon ville komma loss. Jag försökte möta blickarna och ge ett medlidande leende, såklart inget kul att lyssna på ett illvrålande barn. Fick noll respons utan bara upprörda blickar.

    Jag har haft såna här utbrott förut och allt hon gör när man tar upp henne är att sprattla och skrika på golvet, eller så får man hålla fast henne i stående brottningsmatch. Svårt på bussen och väldigt fysiskt krävande som jag lätt får ont i ryggen av. Till slut var vi framme efter 20 min och gick av bussen. Folk vände sig efter oss. Skulle jag hanterat det annorlunda tycker ni? Eller är det här tvååringarnas utveckling och folk har glömt eller är inte medvetna om hur starka känslouttrycken kan ta sig?

    Jag tyckte jag hanterade det bra men kändes som hela bussen dömde mig och tyckte jag var världens sämsta mamma som inte tog upp henne ur vagnen. Det känns inte bra, och vill bara höra vad ni tycker.

  • Svar på tråden Långvarigt utbrott på buss
  • Meus Veritas

    Låt folk stirra. Du känner ditt barn bäst och ja andra kanske skulle ha gjort annorlunda men så är ju alla barn olika på hur dom reagerar på saker.
    Min son tex har aldrig haft sådana utbrott någonsin utan alltid varit ett väldigt lugnt barn. Nu är han nio men vem vet vad som väntar i framtiden med hans humör o hormoner.
    Samtidigt så kan jag förstå att folk tycker att det är jobbigt att lyssna på ett barn som skriker konstant i 20 min. Folk har alltid och kommer alltid ha åsikter om hur andra hanterar sina barn det är något man får vänja sig vid. Skulle du dock själv känna att du inte kan hantera utbrotten så finns hjälp att få och man är inte en sämre förälder för det, snarare en bättre

  • Alexi

    Alla tycker att det är sjukt jobbigt att lyssna på skrikande barn. Speciellt i en buss där man kanske sitter och vill ha en lugn stund, eller man är trött, har ont i huvudet osv. Så jag tror att man efter en stund blir galen inombords på både dig och barnet.

  • Anonym (uhm)

    Hade jag tvingats lyssna på en skrikande unge i 20 minuter på en buss hade nog jag också blängt och dömt dig. Inte för att du inte plockade upp ditt barn men för att du tycker det är en bra idé att sätta dig på en buss med en unge som redan innan skriker. Hade hellre gått med vagnen i det läget och hoppats på att barnet hade somnat eller fått skrika av sig där. 

    Nej usch jag hade blivit galen, jag vill inte ens lyssna på mina egna barn i 20 minuter ännu mindre på någon annans. 

  • Anonym (Trött)

    Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt när andras barn skriker, så jag försöker att inte utsätta folk för mina egna ungars trötthet åtminstone.

    Jag hade promenerat tills barnet somnat i vagnen. Om mitt barn får ett utbrott på bussen eller tåget kliver vi av en stund och tar nästa istället. Är vi i en affär eller restaurang så går vi ut.

  • telly

    Know the feeling... När min bebis skriker vet jag att det inte hjälper alltid att tas upp då hon förväntar sig amning och det går inte på bussen. Det blir värre skrik då. Men för syns skull tar ibland upp... Ehum...

  • volvo142
    Alexi skrev 2016-02-20 15:58:25 följande:
    Alla tycker att det är sjukt jobbigt att lyssna på skrikande barn. Speciellt i en buss där man kanske sitter och vill ha en lugn stund, eller man är trött, har ont i huvudet osv. Så jag tror att man efter en stund blir galen inombords på både dig och barnet.
    känner igen det där. En gång lyssnade jag på en extremt gnällig 4/6 åring i bussen som börja grina för allt osv. Då blängde jag på mamman..
  • CissiJissi

    Min 2.5åring har aldrig haft ett sånt utbrott, men skulle han bli arg och börja skrika utan att jag kunde lugna honom så skulle jag gå av direkt - så jag är nog en sån som tycker att man får kliva av när det blir sådär illa.. Jag förstår på ett sätt hur du tänker men undrar samtidigt varför du klev på bussen ändå och inte började med att gå? eller kliva av när det inte blev bra? Förstår att det var en jobbig och komplicerad situation dock!!

  • Anonym (Hänsyn)

    När det händer går man av bussen, och tar en promenad några hållplatser. Vanlig hänsyn gentemot andra människor.

    Och ja jag har egna barn.

  • Anonym (Hänsyn)
    telly skrev 2016-02-20 19:19:58 följande:

    Know the feeling... När min bebis skriker vet jag att det inte hjälper alltid att tas upp då hon förväntar sig amning och det går inte på bussen. Det blir värre skrik då. Men för syns skull tar ibland upp... Ehum...


    Jag har med en filt jag kan lägga över och amma under om det blir kris. Men då får det vara verklig kris
  • Rani

    Ja jag kan faktiskt i mitt stilla sinne undra ibland. I din situation hade jag undrat varför du inte gick en bit istället. Bättre att barnet vrålar lite i vagnen utomhus och sedan somnar än att hela bussen ska höra på. Men kanske bor du i glesbyggd där det inte går bussar så ofta. För ett tag sedan var jag och åkte skridskor med mitt barn. Då var det en äldre pojke som fick ett vansinnesutbrott och skrek så hela ishallen hörde i säkert 20 minuter (sedan gick vi så jag vet inte hur länge han fortsatte) Då undrade jag varför en av föräldrarna (de var två och ett syskon) inte gick ut med honom så att vi andra skulle slippa höra. De verkade vana, men kunde kanske tänkt lite på oss andra. Å andra sidan gör jag säkert saker som människor funderar över. Ja, då får de fundera. Jag försöker att inte titta snett och ge onda blickar i a f. Vill man något får man gä fram och säga det kan jag tycka. Annars får man bita ihop och stå ut.

Svar på tråden Långvarigt utbrott på buss