Är man illa ute om man fastnar i det förflutna?

När man börjar tänka för mycket på det förflutna, det som hände för länge sen i en vad det känns som idag helt annan värld är det då man är ute på farligt vatten? När man fastnar i en nostalgi att det var bättre förr? Tankarna på allt man borde ha gjort annorlunda och hur det kunde ha blivit, hur det borde ha blivit. Om man börjar tänka på sina tonårspojkvänner och sambo man hade som ung vuxen men man valde att lämna men nu ter sig allt som en dröm som inte borde ha tagit slut. För att jag var lyckligare då? Eller var jag det egentligen? Jag vet ärligt talat inte men jag tror det. Jag inbillar mig det i varje fall.

Tankarna på svunna tider tar mer och mer upp mina tankar. Jag lyssnar på musik från den tiden som tar mig tillbaka till en sommar med pojkvännen och bästa vännen, en road trip med en annan pojkvän och hans familj. En flytt där alla hjälptes åt. Vi var glada. Skratt och födelsedagsfester, julbord och middagar med vänner. Ett avgrundshål så djupt att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det när den som stod mig närmast begick självmord. Men jag ser det klarare än nånsin nu även om det inte kändes så då så hade jag stöd runt omkring mig, vänner som ställde upp och pojkvännen som alltid fanns där.

Jag ser på bostadsannonser på min gamla lägenhet som jag och den första sambon hade och får nästan lust att köpa den och flytta tillbaka fast jag bor tusen gånger finare, större och bättre nu. Men det är något som lockar och drar i mig. Det förflutna ropar på mig varje dag och jag är rädd att fastna i det som en gång var och att inte kunna ta till mig glädjeämnen idag och leva i nuet. Är det en typisk medelålderskris när allt man vill är att någon ska ta en tillbaka till en svunnen tid i ett fjärran land och man inte kan släppa tankarna på det?