Älskar inte mitt barn

Herregud. Har du tagit kontakt med en psykolog ang detta? Om inte så tycker jag att du gör det så fort som möjligt.

Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med din bvcsköterska och prata om dina känslor. Det finns hjälp att få och det låter som om du kan ha rätt när du funderar på om det kan handla om en förlossningsdepression. Kram till dig och fortsätt med att försöka lösa problemet.

Du vet att du skriver i känsliga rummet och till en mamma som ev. har en förlossningsdepression och du VÄLJER att uttrycka dig så? Varför?

Det låter i mina öron som en klockren förlossningsdepression. Och man kan ju tro att dom alltid går över av sig själv efter ett tag men så är inte alltid fallet. Jag undrar lite över hur din graviditet har varit och din förlossning?

Det finns hjälp att få och du ska absolut inte dra dig för att söka den hjälpen. Du har inget att förlora men allt att vinna.

Jag vet inte om man kallar det förlossningsdepression så långt efter förlossningen, men en depression av något slag är det säkerligen. Själv har jag inte haft förlossningsdepression, men har varit deprimerad och nära utmattningens gräns många gånger, och varje gång blir jag lite avtrubbad inför mina barn. När jag är glad "känner" jag mer kärlek för dem, men jag kan ju "agera" kärlek hjälpligt även då jag mår sämre. Försök att kontakta någon instans inom vården som kan hjälpa dig, jag hoppas att du får hjälp och unnar dig att uppleva kärleken (fast rosaskimrande behöver den väl inte vara?).

Jag tycker också att du ska våga ta upp dina känslor med BVC och den vägen förhoppningsvis få träffa en psykolog. Ju snabbare du får hjälp med det här, desto bättre kommer det att bli för både dig och din dotter. Självklart kan det vara en kvardröjande förlossningsdepression , och du behöver få hjälp med en bättre anknytning.

Jag tror att det här går att lösa. Din dotter är fortfarande så liten och du verkar ju vilja förändra det här.

Jag unnar både dig och din dotter den stora föräldrakärleken - och jag tror att den finns någonstans inom dig. Det handlar bara om att locka fram den.

Kramar

Det bästa är absolut att du får hjälp så fort som möjligt, du behöver inte säga så mycket till bvc. Säg bara att du är lite orolig för anknytningen och att du hade uppskattat en samtalskontakt och se vart det leder så slipper du öppna dig för fler personer än nödvändigt.

Jag säger att hon omgående bör söka hjälp. Vari ligger felet?

Din raljerande ton och ordet "herregud". Så onödigt. Du kan inte må så bra själv som ger dig på en människa i kris.

Ta och ge er. Skulle jag "ge mig på" TS så skulle jag inte hålla tillbaka. Sa till henne att söka hjälp. Om folk vill misstolka mitt användande av ord, varsågod.

Själv har jag aldrig mått bättre.

TS. Menade inget illa. Vill endast att du söker hjälp.