Älskar inte mitt barn

Tänker inte tjafsa sönder ts tråd nu men om flera stycken har "misstolkat" din text så bör du kanske jobba på att uttrycka dig annorlunda. Kommer inte svara dig mer nu.

Du har alltså väntat i 1,5 år utan att söka hjälp?! :-O inte okej. Du måste söka hjälp för det stackars barnets skull.

Inget i det du citerar är raljerande på nåt vis.

Men stackars liten. Det är ju inte hennes fel att hon föddes . Fy dig som mamma varför gjorde du inte abort då. Adoptera bort flickan så hon kommer till ett kärleksfullt hem. Till en mamma som kan ge henne all kärlek och trygghet flickan behöver . Stackars barn

Det spelar ingen roll om det kallas förlossningsdepression eller "vanlig depression", huvudsaken är att du söker hjälp! Du har känt så här länge nu.

Vänd dig till BVC-sköterskan så hjälper hon dig vidare. Vänta inte!

Vet inte om det är så för dig, men för mig handlade det om en förlossningsdepression. Höll i sig ca 10 månader. BVC upptäckte ingenting, trots att jag inte ens försökte spela glad hos dem alltid.

Mina tecken:
Hade som du ts jättesvårt att knyta an till min dotter trots att hon var "enkel" som bebis. Försökte "låtsas" vara förälskad i henne även om jag inte egentligen kände något särskilt alls när hon var i rummet. Det var fruktansvärt. Jag ville ju så gärna känna något, men ingenting hände när jag tittade på henne, inte ens direkt efter förlossningen (som var superjobbig och akutsnittades). Såg hur min man verkligen älskade barnet otroligt mycket, och avundades att jag som burit henne inom mig inte kände likadant rent spontant. Tyckte det var obehagligt när hon bara ville ha närhet och amma hela tiden. Kände mig låst. Bröt sedan ihop en dag hos min mormor och fasaden brast och mormor, som arbetat länge inom vården, hjälpte mig oerhört att komma till rätta med mina problem bara genom att prata om hur jag kände. Det tog några veckor, sedan kände jag mig på benen igen.

Med barn nr 2 var jag och maken uppmärksamma på signalerna, jag gick hos samtalskontakt genom MVC, men behövde aldrig oroa mig. Det barnet älskade jag från första stund. Däremot fick jag tillbaka en pytteliten släng av den första "depressionen" gentemot storasyster när lillasyster föddes och under ett par veckors tid så var jag bara arg och irriterad på den stora tjejen för allting och tyckte mest att hon var i vägen. Lyckligtvis hade jag redskapen för att hantera det, och inom någon månad var allt som vanligt igen. Har hört att det är rätt så vanligt, dels att man får förlossningsdepressioner (som man inte gärna pratar om) och att man blir extra beskyddande mot den nya bebisen i familjen under en period.

Hoppas att det reder ut sig för din skull, ts. 1,5 år är lång tid att vänta på hjälp.

Men HERREGUD. Lägg ner! Han ger ju samma råd som andra här. Kontakta psykolog, genast ts.

Tack för alla snälla svar jag ska absolut prata med bvc och se hur jag ska gå vidare med detta. Jag hade en helt underbart lätt graviditet utan några krämpor alls egentligen, knappt något illamående ens och sedan på det en helt fantastisk skolboksförlossning så jag har verkligen inget att klaga på där heller.

Och för att klargöra några saker. Det är INTE synd om min dotter. Hon är det viktigaste för oss och hon får allt det hon behöver och lite till. Jag tycker om henne och jag älskar att mysa med henne men problemet är att jag inte känner den där gränslösa kärleken som alla pratar om. Jag har vart hemma med henne sedan hon föddes och hon var planerad och väldigt efterlängtad så att säga att jag skulle gjort abort är ju bara galet eller att adoptera bort. Varför skulle jag göra det? Är det nu en förlossningsdepression så är det ju inget jag kunnat förutspå innan och inget som gör att hon är mindre önskad på något sätt. Hon har dessutom en pappa som älskar henne och ett stort nätverk av farmor, farfar, mormor, morfar kusiner, mostrar, morbröder och farbröder så kärlek får hon i massor och även om detta är hur jag känner så är jag fortfarande noga med att ge henne allt hon behöver. Kramar och pussar i mängder, lek och bus och sagor varje kväll och hon får varje dag höra att vi älskar henne.

Det jag känner inuti är inget jag vill ska få henne att lida på något sätt.

Och anledningen till att jag har väntat är väl egentligen att jag inte har reflekterat över detta förrän nu tror jag.
Jag har liksom hängt med och bara trott att det ska vara så här. Att dom där rosaskimrande känslorna kommer sen. att dom inte måste komma på en gång för alla.
Och det är väl egentligen inte så att jag inte älskar henne. MEN jag har liksom inte dom där jättestarka påtagliga känslorna som alla föräldrar pratar om med sina barn.

hjälpte det att prata om det bara så? jag försöker prata med min man om det men han är ju inte riktigt inne på samma spår som mig så det är liksom inte till så mycket hjälp tyvärr. Kanske borde ha någon som är lite mer förstående.

Hur mycket av det är dåligt samvete för att du vet vad du "borde" känna, och hur mycket är att du genuint tror att du inte älskar henne? Just föräldraskap finns det så extremt mycket "känslonormer" kring. Jag tror inte att alla människor blir stormförälskade i sina barn, men det är ju extremt tabu att tala om. Självklart ska du söka hjälp om du tror att det behövs, men jag misstänker ändå att i alla fall en del av dina känslor är rotade i myten om det lyckliga föräldraskapet.