Anonym (varför?)

Äldre 21 Mar 23:25

54 svar

Älskar inte mitt barn

åh jag vet inte riktigt vart jag ska börja faktiskt. Men jag är rädd för att jag inte älskar mitt barn. Jag känner inte den där rosa skimrande känslan som alla småbarnsföräldrar säger att dom känner. Jag blev inte helt till mig när dottern föddes och vandrade inte på några rosa moln. Hon har vart väldigt lätt sedan hon föddes men ändå kan jag bli så förbannad och bara vilja skrika när hon väl krånglar. Hon är idag 1,5 år. fyller 2 i sommar. Och jag säger till henne att jag älskar henne men jag känner det inte. Det känns som jag ljuger.

jag har inga problem med att lämna bort henne. saknar henne knappt när hon inte är med mig, blir lätt irriterad på henne och känner ibland att hon inte är min. Det känns inte som mitt barn.

Vad är det för fel på mig egentligen? Som sagt hon är ju rätt så stor nu och jag vet inte om jag ens kan ta upp detta med bvc eller vad jag ska göra. Jag har länge funderat på en förlossningsdepression men min man tror inte på det även fast jag berättat hur jag känner.
Och ja hon är ju rätt så gammal så kan det verkligen vara det?

Anonym (varför?) Trådstartaren

Äldre 22 Mar 12:59

#21

Anonym (e) skrev 2016-03-22 11:14:29 följande:

Hur mycket av det är dåligt samvete för att du vet vad du "borde" känna, och hur mycket är att du genuint tror att du inte älskar henne? Just föräldraskap finns det så extremt mycket "känslonormer" kring. Jag tror inte att alla människor blir stormförälskade i sina barn, men det är ju extremt tabu att tala om. Självklart ska du söka hjälp om du tror att det behövs, men jag misstänker ändå att i alla fall en del av dina känslor är rotade i myten om det lyckliga föräldraskapet.

du kan mycket väl ha rätt. Jag pratade lite med bvcsköterskan nu på förmiddagen och hon sa att alla blir inte så och många förskönar bilden av hur det egentligen är. och att det är helt normalt.
Sen sa hon att hon aldrig vart orolig för oss då jag är en jättebra mamma som det syns att jag älskar mitt barn och min dotter har en väldigt fin utveckling och är trygg i sig själv och har inga problem alls.
Så ja det kanske är som du säger. plus det att jag har onormalt höga krav på mig själv.

Anonym (Varit där)

Äldre 22 Mar 12:59

#22

Anonym (varför?) skrev 2016-03-22 09:59:16 följande:

hjälpte det att prata om det bara så? jag försöker prata med min man om det men han är ju inte riktigt inne på samma spår som mig så det är liksom inte till så mycket hjälp tyvärr. Kanske borde ha någon som är lite mer förstående.

Det hjälpte inte att prata med min man. Han förstod inte, fattade inte alls vad en depression var och kunde liksom inte acceptera att jag inte kände som han gjorde.

Däremot hjälpte det för mig jättemycket att bara kunna sätta ord på vad jag kände (eller snarare inte kände) för någon som bara lyssnade (i mitt fall min 85-åriga mormor). Att kunna säga ärligt till någon att "Nej, vet du vad, jag tycker faktiskt inte alls att det känns supermysigt att ligga nära min dotter och jag får inga fjärilar i magen när jag ser henne", och sedan få bekräftat att det inte var mig det egentligen var fel på, att jag mest behövde tänka annorlunda och inse att jag inte mådde bra. Det hjälpte oerhört att ta en paus från familjen någon gång ibland, bara ta en fika själv på stan och göra annat än "bebissaker" ett tag. Att försöka titta mycket på min dotter och SE henne, verkligen se henne och alla hennes detaljer i ansiktet och alla hennes minspel hjälpte oerhört. Det var säkert någon form av bekräftande psykologi det handlade om för min del, dvs. jag tvingade mig själv att le mot henne och tvingade mig själv att försöka bli glad när jag såg henne, och efter ett tag fungerade det automatiskt. Jag visste att jag var "botad" när hon sa "Mamma" för första gången tydligt kring 9 månaders ålder och jag började storgråta av glädje.

Och ett stort tips till dig: försök att inte tänka så mycket på hur det "borde kännas" att vara förälder. Det är sällan rosaskimrande och pluttenuttigt och "ALLA" känner inte den där bubblande glädjen som det snackas om. Faktiskt. Var en förälder på dina villkor, ta det stegvis. Börja med att försöka le med hela hjärtat mot barnet. Försök att krama henne lite extra ibland. Försök att se det underbara i att ha en liten varelse som är helt beroende av dig som förälder och uppskatta det. Vänta dig inte att det vänder över en natt, för det tar tid. Och kontakta som sagt MVC eller BVC för att få en samtalskontakt. De är vana vid dylika besök, tro mig.

Anonym (Nja..)

Äldre 22 Mar 13:18

#23

Anonym (e) skrev 2016-03-22 11:14:29 följande:

Hur mycket av det är dåligt samvete för att du vet vad du "borde" känna, och hur mycket är att du genuint tror att du inte älskar henne? Just föräldraskap finns det så extremt mycket "känslonormer" kring. Jag tror inte att alla människor blir stormförälskade i sina barn, men det är ju extremt tabu att tala om. Självklart ska du söka hjälp om du tror att det behövs, men jag misstänker ändå att i alla fall en del av dina känslor är rotade i myten om det lyckliga föräldraskapet.

Jag håller inte med. Visst, det finns en massa tyckande om hur man "ska" känna för sina barn, och det finns de som (t.ex. i föräldra-livsstilsbloggar) försöker få småbarnslivet att se mer rosafluffigt ut än vad det egentligen är MEN, de av oss som är vana att ha ett lite mer kritiskt förhållningssätt till det som förmedlas i media vet att det inte är en sanning som visas där.

Med det sagt så vill jag nog ändå hävda att de flesta föräldrar känner den där svindlande kärleken till sina barn åtminstone delar av tiden. Jag kan bli rosenrasande på mina barn, jag kan känna en förlamande trötthet inför allt jobb det är, all tvätt, allt städande, frånvaron av egentid, sömnbristen osv osv. Men, likförbannat svämmar hjärtat över av kärlek emellanåt. Det är liksom heaven and hell.

Ungefär så tycker jag att de flesta föräldrar jag har pratat föräldraskap med brukar uttrycka det. Och jag har pratat med många!

Att inte sakna sitt barn när man lämnar bort det, att känna att man ljuger när man säger att man älskar det, att känna att det inte är ens barn.... Jag tror nog att det är en bra idé att prata med någon om det.

Anonym (Kärleken)

Äldre 22 Mar 19:24

#24

Herregud, kam inte sätta mig in i er situation alls. Så fort min dotter ler , fylls hela mitt hjärta med glädje, när hon pussar mig blir jag den lyckligaste i världen , hon är 1idag och saknar henne om hon sover i 1 timme. Tycker väldigt synd om er som inte får uppleva den obegrenade lyckan och kärleken

Anonym (Olika)

Äldre 22 Mar 21:13

#25

Kanske ska du söka hjälp, men visst måste det finnas många som inte upplever den där kärleken med en gång eller ens alls. Jag tror att det är relativt vanligt men ack så tabu att nämna. Se bara på svaren här "sök hjälp". Människor är olika känslosamma. Älskar du andra människor?

Anonym (Family)

Äldre 23 Mar 01:03

#26

Det finns allt gott om exempel från så väl innevarande som historisk tid på föräldrar av båda könen som varit märkligt likgiltiga för sina barn. Inga förlossningsdepressioner eller liknande, de har inte haft några varmare känslor för sina barn helt enkelt. Kanske har en del helt saknat förmågan att knyta an till andra - en defekt i deras känsloliv. Min farmor, för att ta ett exempel, var mycket sval, ja ointresserad av sina barn och sedermera av barnbarn, men älskade min farfar passionerat. Hon såg bara honom, barnen fick en barnjungfru ta hand om. ja, det fanns sådana på den tiden. En kvinnlig arbetskamrat packade en dag sin väska och lämnade sin man och sina två barn i lågstadieåldern. Hon ville inte ha barnen längre, hon hade inget att säga dem förklarade hon när hon också lämnade sin arbetsplats för ett nytt liv någon annanstans.
Så visst finns det de som inte känner något särskilt för sina barn. Vi ska nog inte döma, för vad som ligger bakom kan faktiskt vara stor tragik eller stor brist på något.

Anonym (Mormor)

Äldre 23 Mar 01:32

#27

Drottningen70 skrev 2016-03-22 07:21:38 följande:

Inget i det du citerar är raljerande på nåt vis.

Klart att det inte är. Det var inte mitt eget språk jag anmärkte på när det handlar om att bemöta en mamma med en ev. förlossningsdepression. Bomullsvantar är en bra synonym för hur man bör bemöta människor i kris.

Anonym (Mysan)

Äldre 23 Mar 01:58

#28

Anonym (Du) skrev 2016-03-22 00:12:41 följande:

Din raljerande ton och ordet "herregud". Så onödigt. Du kan inte må så bra själv som ger dig på en människa i kris.

Men orka gå in i en tråd enbart för att klaga på de som faktiskt försöker ge råd.

MaryM

Äldre 23 Mar 06:17

#29

TS hur nöjd är du egentligen med att gå hemma i ett och ett halvt år? Det kan inte vara allmän frustrationen som även den hämmar dina känslor för dottern?

She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.

Anonym (varför?) Trådstartaren

Äldre 23 Mar 09:03

#30

Anonym (Varit där) skrev 2016-03-22 12:59:49 följande:

Det hjälpte inte att prata med min man. Han förstod inte, fattade inte alls vad en depression var och kunde liksom inte acceptera att jag inte kände som han gjorde.

Däremot hjälpte det för mig jättemycket att bara kunna sätta ord på vad jag kände (eller snarare inte kände) för någon som bara lyssnade (i mitt fall min 85-åriga mormor). Att kunna säga ärligt till någon att "Nej, vet du vad, jag tycker faktiskt inte alls att det känns supermysigt att ligga nära min dotter och jag får inga fjärilar i magen när jag ser henne", och sedan få bekräftat att det inte var mig det egentligen var fel på, att jag mest behövde tänka annorlunda och inse att jag inte mådde bra. Det hjälpte oerhört att ta en paus från familjen någon gång ibland, bara ta en fika själv på stan och göra annat än "bebissaker" ett tag. Att försöka titta mycket på min dotter och SE henne, verkligen se henne och alla hennes detaljer i ansiktet och alla hennes minspel hjälpte oerhört. Det var säkert någon form av bekräftande psykologi det handlade om för min del, dvs. jag tvingade mig själv att le mot henne och tvingade mig själv att försöka bli glad när jag såg henne, och efter ett tag fungerade det automatiskt. Jag visste att jag var "botad" när hon sa "Mamma" för första gången tydligt kring 9 månaders ålder och jag började storgråta av glädje.

Och ett stort tips till dig: försök att inte tänka så mycket på hur det "borde kännas" att vara förälder. Det är sällan rosaskimrande och pluttenuttigt och "ALLA" känner inte den där bubblande glädjen som det snackas om. Faktiskt. Var en förälder på dina villkor, ta det stegvis. Börja med att försöka le med hela hjärtat mot barnet. Försök att krama henne lite extra ibland. Försök att se det underbara i att ha en liten varelse som är helt beroende av dig som förälder och uppskatta det. Vänta dig inte att det vänder över en natt, för det tar tid. Och kontakta som sagt MVC eller BVC för att få en samtalskontakt. De är vana vid dylika besök, tro mig.

Tack så jätte mycket för dina tips.

Älskar inte mitt barn

INNEHÅLL