Älskar inte mitt barn

För min del har det gått i vågor. När första barnet kom var det under traumatiska former. Var svårt att knyta an. Svårt att våga älska. Senare när barnet var 3 år blev jag på gränsen till utbrändhet pga sjukdom under en andra graviditet med resultat av ett lillasyskon och det 3 åriga barnet mkt hyperaktivt (visade sig sedan ha ADHD). Då blev mina känslor svala, avdomnade. Det är ju inget jag skryter med, att jag under en tid inte uttryckte min kärlek till mitt barn. Men kärleken fanns där. Jag bara kände den inte. Jag säger inte att du mår dåligt TS. Jag berättar bara om hur det var för mig.

Jag tror att det kan vara den här delen av ditt sociala arv som spökar. Det kan krävas en del för att komma tillrätta med sitt sociala arv, dvs bryta mönster som man har med sig efter hur man blev behandlad som barn och som annars ofta förs vidare från en generation till nästa. En del är inte medvetna om att de ens har ett och du verkar vara insiktsfull så du har goda förutsättningar att göra upp med det. Jag tycker att du bör ta upp de här sakerna med någon professionell. Be om en samtalskontakt genom bvc och se hur det känns.

Nej TS, tror att det är väldigt få som går runt i en kärleksbubbla för jämnan. Sedan är det förstås olika som med allting annat. En del känner väldigt starkt för sina barn, andra är lite mer distansierade men har fullgod anknytning till sina barn ändå (och vidare finns det de som kanske är lite väl svala, så som du beskrev din mormor). Det är inget konstigt att tycka att barnet är jobbigt när läget är påfrestande. Det är helt okej.

Du låter lite hård mot dig själv. Kanske behöver du släppa lite där också.

tack för att du delar med dig. Just nu är det väldigt jobbigt. jag har mitt hopp på hösten och att börja jobba igen och att hon börjar förskolan. jag tror det är bra för oss alla.

ja jag hoppas i alla fall att jag har insikt. men det känns ju i alla fall så och jag vill ju inte alls bli sådan. och nu i kombination av att vi bytt säng och hon är nästan två så har hon börjat krångla som fn med att sova på kvällen och jag blir bara så uppgiven och känner att jag måste få gråta. så det är ingen bra kombo alls.

ja det är säkert så. jag måste släppa på alla krav och bara vara. just nu känner jag mig som världens sämsta mamma när hon krånglar och tar nästan 2 timmar att söva och jag vill bara skrika. känner varje kväll att jag bara vill gråta. är så sjukt jobbigt nu och då bli det värre. vet inte alls hur jag ska göra faktiskt.

Första tanken är ju förlossningsdepression?
Kan vara värt att vända dig till någon och se till att få hjälp om så behövs?
Men det är väl så tabu så folk knappt pratar om det/förstår vad det är?!

Om du annars känner kärlek till andra, ex. din sambo så känns det ju som det inte står rätt till.
Däremot är det inget konstigt att bli frustrerad, skulle vilja träffa den förälder som aldrig velat skrika "tyyyyyst" och gå och stänga in sig på toaletten istället.

Hur kände du inför vänner och släktingars barn då, innan du skaffade egna?

Sövningsproblem ÄR påfrestande och NEJ du är inte en dålig mamma för att barnet just nu är svårsövt. Kan du be pappan ta nattningarna ett tag? Du har ju varit hemma med barnet hela dagen? Kanske är det en utvecklingsfas eller så är dottern för trött eller kanske inte tillräckligt trött. Se om ni kan anpassa lite rutiner. Be din make om hjälp och låt honom få prova sig fram.

Kan tillägga att när det är sövningsproblem här hos oss så byts vi av efter en tid. Den andre föräldern får ta över. Inget misslyckande i det.

ja något är det ju. aldrig svårt förut liksom. Men det kanske är någon utvecklingsfas nu. folk verkar säga det.
min man tar henne också men jag har lättare att lägga henne så jag gör det hellre.
men det är nog som du säger vi får prova oss fram

jo men det brukar vi också göra.

Hej! Hur har detta löst sig? Har du fått hjälp?

Hur har det gått TS?

jag skulle säga att det har varit övervägande jobbigt framför rosaskimmer med båda barnen. tror det varierar mycket beroende på hur man är som person och vilka barn man får. jag är nog ingen barnperson som jag tidigare trodde. kan ibland bara längta ut till friheten.. kunna göra precis vad man vill, inte behöva anpassa sig efter så många olika viljor. emedan andra viger sina liv åt dem, glömmer bort sig själva.. hamnar i djupa depressioner när de flyttar ut och sånt. jag bara längtar tills dess.. det är väl självklart att säga men det mina barn mest har givit mig är väl att göra mitt psyke ännu starkare, typ som en militär efter hård tortyrträning i flera år.