Tvåbarnsmamman79 skrev 2016-05-17 12:00:11 följande:
Det låter som att du kämpat hårt och som du skriver så kommer du nog få kämpa med smärtan dessa månader fram till december.
Vet en tjej som har ngn typ av smärta i kroppen eds el liknande och jag tror hon fick planerat snitt pga att det skulle göra för ont för henne, hennes kropp värker dagligen som det är ändå.
Jag hade två svåra graviditeter med svimningskänslor (det svartnade för ögonen, snurrade i huvudet, blev illamående visste inte om jag skulle svimma el spy) från ca 4-8 månaden båda graviditeterna. På det hade jag kraftig foglossning som slutade med kryckor i slutet av graviditeten. Jag var envis och jobbade till v 34 med första och v 30 med andra men jag tror inte jag skulle palla att kämpa så länge denna gången med två småbarn. Det blir ju bara värre om man tar ut sig.
Varför var jag då så envis och kämpade så länge kan jag nästan undra själv. Jo det var så att pappan var arbetslös och så hade man ju rädslan att f-kassan skulle neka en sjukpenning. Så därför kämpade jag över mina gränser men min kropp skulle nog inte orka det en gång till. Tror det är bäst att vara lite snäll mot sig själv speciellt om man har ett krävande jobb.
Kämpa på men inte FÖR mycket! :)
Jo, jag är rädd för att jag får göra det, men hoppas att det ska vara värt det trots allt.. Jag misstänker dock starkt att det kommer att bli igångsättning tidigare, för att skona både min kropp och bebisen så gott det bara går. Och ja, vi får väl helt enkelt se om vi ska testa vanlig födsel (vilket jag helst av allt vill!) eller om jag måste inse att det kanske är bättre med planerat kejsarsnitt. Hoppas dock på vanlig födsel som sagt :)
Ja alltså.. Jag pratade med min smärtmottagning lite snabbt idag, har telefontid med läkaren nästa vecka, men det börjar tryta ordentligt med kroppen nu. Och jag som inte behövt säga ngt tidigare till min arbetsgivare om min smärtproblematik har idag behövt blotta det hela vägen. Jag har ju alltså mediciner i vanliga fall som håller ihop mig någorlunda när jag arbetar, sen får jag väl erkänna att viljans kraft till att arbeta spelar väldigt stor roll också ;)
Aldrig bra att vara överambitiös, eller att pusha sig längre än man bör, men jag förstår precis, gör samma sak själv tyvärr. Därför försöker jag nu vara lite förutseende och vara ärlig mot mig själv kring detta, att det antaligen blir sjukskrivning åtminstone på deltid från ganska snart.. Dessvärre. Men jag vill ju inte köra slut på mig fullständigt, vill kunna fungera sen när bebis kommer också.
Jag har ett ganska krävande jobb, dels fysiskt tungt, men också ganska riskfyllt då jag arbetar med fysiskt utåtagerande barn och ungdomar, så jag har redan fått anpassa mina arbetstider och dagar något. Men framförallt så är det stresspåslagen som är jobbiga, och att jag är så fruktansvärt trött.
Men jag tänker att jag ska försöka stå ut fram till semestern i juli, eller åtminstone att inte bli heltidssjukskriven förrän efter det, så att jag hinner förbereda den som ska ta över efter mig, samt få lite ordning på allting in jag lämnar (dels för mitt kontrollbehov, men också för att jag har stora ansvarsområden i mitt arbete, avseende barn, föräldrar, handläggare samt skola och all planering, placering av barn och personal samt inköp). Så ja..
Asch, det är väl inte så problematiskt allting egentligen, behövde mer bara få ur mig allting, känns som att jag bara kräks ut allting till min närstående, och jag vill ju inte de ska oroa sig allt för mkt heller, så skönt att bara få ur allting ibland.
Min mamma kan vara så rolig, jag tror hon vill lugna mig då hon tror att jag bara går runt och tänker skräckscenarion samt är konstant orolig, vilket jag ju inte är, haha! Men hon säger väl mer eller mindre att "Ja men du kommer att må sååå bra under graviditeten, och det är klart att allting kommer att gå fantastiskt och smidigt och utan problem", haha! Men verkligheten är ju ändå en helt annan, känner bara att det är tur att jag ändå är så van vid konstant daglig smärta (även då jag var medicinerad), så jag kan hålla mig ganska cool i det, så länge jag försöker ligga steget före och inte hör av mig till läkaren förrän det är "försent" typ :)
Hur mår du annars i din graviditet såhär långt? Det händer så mkt i denna grupp nu så jag tror jag har missat hur långt gången du är?
