Hej,
Ja som rubriken lyder önskar jag få svar ifrån endast de som har genomgått båda sätten (vaginal födsel samt planerat kejsarsnitt).
Vilket av sätten har ni föredragit och varför? Vilket har givit er minst komplikationer?
Hu, vilken hemsk upplevelse du hade med första förlossningen! Nu lutar det definitivt mot snitt.
Vad är det värsta som kan hända vid ett kejsarsnitt för både mor o barn? Att barnet har mer vatten i lungorna vid kejsarsnitt förstår jag men det suger de väl ut/ barnet hostar upp?
Sedan kan man få infektion i såret. Har läst lite också om att vävnaderna kan bli sammanväxta. Vilka mer komplikationer skulle kunna inträffa? Jag kan absolut inte allt om det här, det är därför jag har skapat den här tråden. Jag har svårt att bestämma mig för vilket alternativ som vore bäst.
Har fått barn på båda sätten. Skulle absolut välja kejsarsnitt.
TS, det låter redan i din trådstart vad du tänker välja, trots att majoriteten av svaren säger vaginal förlossning.
Jag vet inte riktigt vad som händer nu för tiden men det verkar som många kvinnor är rädda för någonting som kvinnor har gjort i miljontals år! Du nämner din bästa väns bror...men du inser väl att mycket har hänt sedan dess? Det måste ju vara minst 20 år sedan...
En KS är dessutom inte ett alternativ som man bara ber om som många verkar tro men en kostsam bukoperation som kräver många resurser och är absolut inte riskfritt.
Det är inte en vaginal förlossning heller men det är vad naturen har kommit fram till och det är faktiskt i de fall allt ser bra ut (bebis har vänt sig osv) den bästa starten för bebisen. Självklart är det fantastiskt att KS finns för de fall det inte går bra, eller för kvinnor vars rädsla är så stor att man rekommenderar snitt men igen, det är inte som att man väljer mellan två likvärdiga alternativ. Det måste finnas en rejäl grund gör att få en KS beviljad. Personligen tycker jag att det är bra, eller så får de som har ingen som helst grund betala merkostnaden själv.
För att gå tillbaka till din TS: vad är det du är så rädd för? Jag kan bara ge ett tips, att inte lyssna så noga och överanalysera allas förlossningsberättelser...oavsett vad du inbillar dig blir det sällan som man har tänkt sig! Med detta sagt ska jag ändå berätta väldigt kort om min upplevelse.
Jag fick faktiskt möjlighet att välja, då jag hade havandeskapsförgiftning och den första igångsättningen fungerade inte. På morgonen dagen sa läkaren: du har tre val: vi snittar nu, du åker hem och väntar på värkarna, men kommer tillbaka i morgon för koll, eller så fortsätter vi igångsättningen men jag tror inte det kommer att hjälpa då du har fått maxdos. Jag frågade lite om snitt, någonstans hade det absolut känts som en lättnad, men jag kände att bebisen var helt enkelt inte redo så vi åkte hem och redan på kvällen fick jag komma in igen och blev igångsatt dagen efter. Pga mina njurar inte fungerade bra (jag samlade enormt mängd vatten) så satt de igång mig igen och då fick det effekt!
Kom in i "förlossningsrum" runt halv tre och sonen föddes kl 22, och jag är oerhört tacksam att jag tackade nej till snittet. Att få hålla om sin nyfödde direkt och känna den lilla varelsen var värt allt. Visst gör det ont, men det var inte alls det smärtsammaste jag har gjort. Jag fick ingen epiduralen pga mina njurar men lustgas och underbara barnmorskor gjorde sitt.
Vad jag egentligen vill säga är att du måste våga tro på din förmåga att (om allt ser bra ut så klart!) föda barn och koncentrera dig på vad du vill, inte lyssna på alla andra. Känner du att den stunden med din nyfödde är inte så viktig om du missar den och att du hellre vill ha en snitt, ja då vet du. Men gå inte mist om något fantastiskt bara för att du har läst en massa skräckhistorier. Stora majoriteten av vaginala förlossningar går utmärkt och dessa pratar man inte om!
Oavsett vad du väljer önskar jag dig lycka till.
Snitt är tveklöst bäst. Bara att kunna kissa och bajsa och sitta helt obehindrat är ju guld. Visst stramar det i snittet och är ömt några veckor, men det är en helt annan smärta som är betydligt lättare att hantera än ett underliv som är köttfärs och där varje toabesök är som en svetslåganupp i muttan...
Jag tror också att vården, både förlossningsvården och eftervården har stor betydelse för att många vill ha kejsarsnitt.
Jag råkade föda under hyfsat lugn tid på stort sjukhus. Ändå fick jag inte en enda gång under mina 2,5 dygn tillbaka samma bm när hon gick på sitt skift igen (vilket jag vet att åtminstone en gjorde, hon sa när hon skulle jobba igen). Nya ansikten hela tiden.
Jag låg ensam (förutom maken) nästan hela tiden, även när värkarna var som värst och det inte var någon tid mellan en värk och nästa. Bm kom in, kollade bebisens hjärtljud och gick ut igen. Kände mig väldigt övergiven faktiskt.
När man diskuterar hemförlossningar blir jag ofta ganska provocerad. "Hon kände sig helt trygg hela tiden" - ja tror fan det. Hon hade träffat sin barnmorska förut och visste vem det skulle bli. Hon fick ha denna person hos sig hela tiden och peppning och full service. Den sortens vård får man helt enkelt inte i dagens förlossningsvård. Man får vara tacksam om det finns en bm där under krystningsskedet som kan fånga bebisen när den kommer ut.
Grejen är väl att många som fött vaginalt en gång och sedan med snitt har haft någon komplikation första gången som gjort att man planerar snitt den andra.
Jag fick en total sfinkterruptur och ska därför snittas med nästa. Skulle såklart inte vilja gå igenom en sån vaginal förlossning igen..
Föredrar helt klar vaginalt framför planerat snitt. Har gjort båda och kan tyvärr inte mera föda vaginal pga för trångt bäcken. Men fick jag välja utan att det kan kosta mitt liv så hade jag valt vaginalt alla gånger.
Knipövningar vet jag på förhand att det kommer jag inte orka hålla på med och i vilket fall som helst så tror jag inte att det fungerar.