Hej,
Ja som rubriken lyder önskar jag få svar ifrån endast de som har genomgått båda sätten (vaginal födsel samt planerat kejsarsnitt).
Vilket av sätten har ni föredragit och varför? Vilket har givit er minst komplikationer?
Första planerat pga rädsla. Dock hann värkarna dra igång rejält och jag var panikslagen. Efter snittet kändes det som jag blev bortglömd ett tag.
Annars uppe på benen ganska omgående.
Fick ingen bricka med flagga efteråt heller.
2:an och 3:an
Vaginala
Första med epidural och lustgas
Andra utan pga bråttombråttom 
Vaginala klart häftigare än snittet. Dessutom en annan man och jag var mycket tryggare i mig själv
Just det: inga direkta komplikationer mer än lite stygn.
Hade dock svårt att gå efter 3:an men för att det blev forcerad utdrivning(uttre press) och jag spjärnade emot för hela livet!
Jag skulle välja en naturlig, vaginal förlossning alla dagar i veckan.
Ärligt talat förvånad över att ni alla vill föda vaginalt igen.
Jag är rädd för de komplikationer som kan uppstå vid vaginal förlossning. Det är inte alls främst för smärtan. Jag är främst orolig för att barnet exempelvis ska fastna och få syrebrist o bli hjärnskadad som en följd utav det o för att få inkontinensbesvär efteråt, problem med att hålla tätt.
Första förlossningen avbröts helt odramatiskt eftersom den inte gick framåt. Det blev snitt och jag hade inte ont alls efteråt. Inte ett planerat snitt men inte akut heller.
Andra förlossning skedde vaginalt. Tog 22 h ca. Epidural och lite annat smått och gott. Sprack lite men inget onormalt. Hade ondare efteråt.
Skulle välja vaginalt igen om jag fick lyckan att föda ännu ett barn.
De flesta förlossningarna går bra överhuvudtaget oavsett födslosätt. Men jag tycker inte att riskerna vid vaginal förlossning känns värda att ta.
Jag har haft verkligt fruktansvärda mag-tarm problem så därför skrämmer inkontinensproblem mig mest. Det skulle vara förödande nu när jag äntligen mår bättre. Och min före detta bästa kompis en gång i tiden hade en bror som hade fått syrebrist vid vaginal födsel och som ett resultat av det kunde han inte prata, gå, äta själv, han var helt förlamad i benen (han var runt sjutton då) o är äldre nu men det där kommer han ha för resten av sitt liv. Mamman fick ta hand om honom på heltid.
Jag födde första barnet med planerat snitt då hon låg i säte, så det var inget jag själv valde men ville heller inte föda i säte så då fick det bli snitt.
Hade ont efteråt och tyckte det var jobbigt att ha en liten som jag inte kunde ta hand om själv direkt och som bara kunde ligga på vissa sätt i mitt knä osv. Kändes olustigt runt snittet som var bedövat, rädd för att det skulle läka fult och bli en påse över (det läkte fint till slut tack o lov)
Andra barnet födde jag vaginalt och det var så himla stor skillnad! Blir det en liten till så hoppas jag absolut på vaginalt igen. Visste gjorde det ont efteråt med, men kändes som kroppen snabbare kom i fas och gick tillbaka som den skulle.
Med snittet kändes det som att kroppen inte riktigt fattade att den inte var gravid längre. Var även rädd för blodproppar etc.
Säger vaginalt helst, snitt om man verkligen måste om det är det bästa för mor o barn. Riskerna med snitt är minst lika stora som vaginalt skulle jag säga.
Blev igångsatt med mitt första barn och födde henne vaginalt. De två andra föddes med planerat snitt. Förlossningen var helt fruktansvärd, men det sägs ju att igångsättning är det som gör mest ont. Snitten var helt och hållet positiva upplevelser.
Mitt första barn föddes med planerat snitt pga sätesbjudning, detta var för snart 11 år sedan. Vi fick åka in på morgonen, jag fick ligga med kateter och dropp hela dagen, när klockan började bli 15 började de prata om att jag skulle få åka hem och komma tillbaka dagen därpå eftersom de fått in så många akuta ärenden under dagen. Halv fyra blev det dock en ledig tid och jag slapp åka hem. Kommer ihåg att katetern sved i urinröret hela dagen. Under själva kejsarsnittet fick jag en mycket olustig känsla i benen, som att de fastnat i fosterställning, fast de var raka... De sa att det kunde bli så eftesom man ligger i fosterställning när man får spinalen... Under själva snittet kände jag hur de skar i mig och dropp magen och hade sig, mycket obehagligt... Sen sprang läkaren iväg med barnet och sög rent i halsen med en slang.. Såg inte riktigt vad de gjorde, men det kändes olustigt för de sa inte vad de skulle göra och varför
Då trodde jag att det var något fel eftersom de sprang iväg med honom.. Efteråt gjorde det så jävla ont i magen och mina tarmar blev helt förstörda (har känsliga tarmar) Den värsta smärtan var de närmsta dagarna, som träningsvärken från helvete i hela magen... Kände mig handikappad. Fick inte träffa mitt nyfödda barn mer än ett par minuter sen fick jag vänta på uppvaket själv i flera timmar. Kommer ihåg att en personal sa åt mig att sluta tjata när jag bad att få träffa mitt barn... Inga problem med amningen. Efter två veckor kände jag mig helt återställd. En otrevlig personal på uppvaket förstörde mycket av mina upplevelser från kejsarsnittet. Och jag hade kanske upplevt det bättre om inte hon varit så jäkla elak och tjurig.
Nästa förlossning var vaginal för snart fem år sedan, ganska vanlig förlossning tror jag med värkar drygt ett dygn som stannade av när jag fick epiduralen. Dock åkte epiduralen ut så att den slutade verka efter några timmar och det gjorde asont i huden i ryggslutet... Krystningsarbetet tog två timmar och gjorde inte lika ont som värkarna innan. Det gjorde så satans ont att föda barn, men jag är väldigt smärtkänslig ? när moderkakan skulle ut gick navelsträngen av när hon drog i den och hon fick hämta någon mer erfaren som stoppade in armen upp i fiffin och fick tag på någon liten stump att dra i... Fick sy några stygn, det var jobbigt att ha någon där nere igen som skulle fiffla. Efter förlossningen var jag helt slut, sov hela natten och min man tog hand om bebisen. Min man skulle inte fått stanna kvar och då ville vi åka hem istället
Men eftersom bebisen bajsat i fostervattnet och hade lite feber så ville de att vi skulle stanna en natt så de kunde ha koll på barnet. Min man vägrade dock att åka hem så då fixade de fram ett rum ändå ? Dagarna efter förlossningen kunde jag knappt gå då det kändes som att hela livmodern skulle ramla ut mellan benen. Jag fick en jätte hemorrojd som gjorde skitont när jag satt ner. Att bajsa vågade jag inte göra på flera dagar.... Den försvann som tur var efter någon vecka. Inga problem med amningen.
Att föda vaginalt var en mycket större upplevelse och nu väntar vi barn nr tre och även då jag är rädd för smärtan så lockar ändå en vaginal förlossning mer än kejsarsnitt.
Lycka till
Första barnet föddes vaginalt och trots att det förmodligen står i journalen att det var en relativt komplikationsfri förlossning så var det en hemsk och traumatisk upplevelse och enda anledningen till att det faktiskt blev ett anda barn var att vi i princip blev lovade planerat snitt från början. Snittet var allt som den vaginala förlossningen inte var. Närvaro, lycka, omedelbar kärlek.