Vid utlandsadoptioner så vet du oftast INGET om medicinsk historia, vare sig fysisk eller psykisk. Det är knappast så att det finns ett överflöd av barn tillgängliga för adoption heller så vill man ha barn så är man nog tacksam om man får ett överhuvudtaget.
Om man har en historia av mental instabilitet undrar jag om inte många drar öronen åt sig? Somliga diagnoser är trots allt ärftliga.
Ja, självklart får man det. Ingen är tvingad att behålla ett oönskat barn. Om anledningen till att du inte kan adoptera enbart är flygrädsla så tycker jag att du borde ta tag i den biten istället...
Får man adoptera bort sitt barn i Sverige?
Jag tvingades operera bort min livmoder o letar nu efter någon väg som leder till att mitt barn får sitt efterlängtade syskon o jag får äran att få ta hand om ännu en önskedröm.
Är flygrädd så att åka på långa utlandsresor för att adoptera är tyvärr i nuläget omöjligt.
Det finns oerhört få barn tillgängliga för inhemsk adoption så det är inget men kan räkna med. Samma medgivandeutredning som för alla andra adoptivföräldrar görs av kommunen där du bor.
m
Ok, det visste inte jag.
Hur tänker du då? Självklart har jag tänkt att försöka övervinna flygrädslan, men om det finns möjlighet att få adoptera på närmare håll, så vill jag så klart undersöka det först.
Vart hittar man information om det?
Men du, "fått ordning på sina förhållanden" osv... Ts lider av autism och psykisk instabilitet enligt egen utsago. Det handlar ju inte bara om ett barn som föds vid en lite olämplig tidpunkt i livet!
Jo, men nu finns det ju ORSAKER till att soc försöker att ha kvar bandet mellan mamman och barnet. Det är liksom inte någon slump, utan det finns så himla mycket forskning som visar att det är det bästa. Jag har nog svårt att förstå dig, måste jag säga.
Jag kan förstå att man inte alltid orkar ta hand om sitt barn praktiskt som ensamstående mamma. Heltidsarbete och hela dagisköret och allt hushållsarbete själv, ingen avlastning kanske, ingen egentid. Men ett barn, ens EGET barn, är ju så mycket mer än det... och småbarnsperioden, när det är som mest jobbigt, varar bara fem år eller så.
Man kan vilja ha kontakten med sitt barn senare, när man fått ordning på sina förhållanden och barnet blivit självgående - då man kan vilja ha tillbaka det! Och TÄNK så hemskt då om det är kört ända fram till 18-årsdagen, och man får grubbla över var barnet är och hur det blir behandlat, och kanske sakna sådana upplevelser som man ser att föräldrar i ens närhet har tillsammans med sina barn... För att inte tala om ålderdomen när man helt säkert kommer att vilja samla barn och barnbarn omkring sig. För det är ju inte säkert att man får några fler barn, sedan när man tycker att det är "rätt"...
Jag tycker att vi här i Sverige ska vara oerhört tacksamma, i stället, för att vi har ett val att behålla våra barn i våra liv, i den mån vi orkar, även om vi är ogifta, fattiga, utarbetade och saknar ett socialt nätverk som kan avlasta oss under småbarnsåren. Ett val som många förtvivlade mammor i Colombia, Bolivia, Sydkorea Vietnam o.s.v. skulle ge sin ALLT för...
Nja, visst kan det fungera bra att växa upp i familjehem, men det är också en betydligt mer otrygg tillvaro i och med att det faktiskt aldrig finns några garantier för att man verkligen får växa upp där. Barn som adopteras får en mycket tryggare anknytning till den familjen de växer upp hos. Det finns mycket forskning på det.
Ja och det är mycket möjligt att hon därför inte ska vårda barnet själv. Utan att en fosterfamilj ska göra det. Men hon kan ju ändå ha kvar kontakten! Använda sig av sin umgängesrätt. Om hon inte kan, vill eller bör vara med barnet ensam ens under korta perioder, så går det att ordna så att hon får träffa det i familjehemmet, eller med en annan, utomstående, kontaktperson närvarande.
I LÄNGDEN är jag helt övertygad om att det skulle vara det bästa för alla parter. Alla kort på bordet, inget hemlighetsmakeri. Ingen mystik kring vem den riktiga mamman är, hur hon är, eller varför hon inte ville ha barnet. Barn blir ju också äldre och lär sig att förstå, att mamma har de här och de här begränsningarna och problemen, och därför kan jag inte bo med henne. Jag bor med de här snälla fosterföräldrarna Karin och Anders i stället! Men varannan lördag träffar jag min mamma, vi har våra grejer tillsammans, och jag tycker om henne också precis som hon är.
Varför i hela friden tror du det? De har laglig rätt att adoptera i Sverige precis som alla andra! (Att det är svårt med utlandsadoptioner är en helt annan sak, men det beror ju på regler mm i länderna barnen kommer ifrån! Detta handlar ju om en inhemsk adoption.)
Det här kan låta lite udda med adoptera bort till ngt homosexuellt par (män alltså) det är nästintill omöjligt dör ett homosexuellt par att få adoptera. Man kan låta en av dom skriva under faderskapet och frånsäga sig vårdnaden, känns som enda sättet. Säkert inte lagligt att göra på det sättet men det skulle göra ett utvalt barnlöst par utan ngn chans att få barn till dom lyckligaste i världen :)