Adoptera bort det

Får man adoptera bort sitt barn i Sverige?
Jag tvingades operera bort min livmoder o letar nu efter någon väg som leder till att mitt barn får sitt efterlängtade syskon o jag får äran att få ta hand om ännu en önskedröm.
Är flygrädd så att åka på långa utlandsresor för att adoptera är tyvärr i nuläget omöjligt.

Jag personligen tycker att folk är rätt taskiga mot Redlips (ts). För hon verkar ha en stabil plan och går igen det med dom som sköter det där. Varför komma här och säga saker som får henne upprörd. Det finns fler alternativ än bara ett.

1. kontakt med barnet eller inte.
2. Adoptera bort det eller inte.
3. Adoptera bort till närstående eller inte.
4. Visa mycket information om sig själv eller inte.
5. Vara med och önska om nya föräldrar eller inte.
6. Prata med adoptivföräldrar eller inte.

Sen finns det så mycket mer. Vad jag ser så har Redlips en bra plan över vad hon vill och vad hon valt. Ingen har rätt att säga "det är inte bra" "det här är bättre" "jag tror att" "tänk på". Det finns fler alternativ, Redlips har valt ett i varje. Låt henne gå efter det. Hon har nog fått godkännande att få gå efter det också. Dessutom så håller sig ingen till tråden, inte ens jag. Vi ska inte vara här för att kritisera henne val, lägga fram flera val etc. Vi ska vara här om vi har upplevt det och kan berätta om det. 

Så lågt av folk att försöka få en människa, som fått godkännande och valt efter regler, att känna sig dålig eller som om hon gör fel. För hon gör långt ifrån fel.

Jag tycker man ska tänka på barnet, men som hon själv skriver så måste hon tänka på sig också. Hon är också med i det här. Pappan också. Ni tänker på vad barnet ska säga etc när det blir stort, men vad ska dom biologiska föräldrarna säga?  Hur kul är det att säga att har ett barn man inte kan a hand om, vissa vill glömma det för att komma vidare eller slippa undan depressioner. 

Låt Redlips ha sina val, säg inte emot. Var glad över att barnet kommer få ett hem där det finns det den behöver. 

Jag står på din sida Redlips, och jag håller med dig i dina val.

Jag personligen tycker att folk är rätt taskiga mot Redlips (ts). För hon verkar ha en stabil plan och går igen det med dom som sköter det där. Varför komma här och säga saker som får henne upprörd. Det finns fler alternativ än bara ett.

1. kontakt med barnet eller inte.
2. Adoptera bort det eller inte.
3. Adoptera bort till närstående eller inte.
4. Visa mycket information om sig själv eller inte.
5. Vara med och önska om nya föräldrar eller inte.
6. Prata med adoptivföräldrar eller inte.

Sen finns det så mycket mer. Vad jag ser så har Redlips en bra plan över vad hon vill och vad hon valt. Ingen har rätt att säga "det är inte bra" "det här är bättre" "jag tror att" "tänk på". Det finns fler alternativ, Redlips har valt ett i varje. Låt henne gå efter det. Hon har nog fått godkännande att få gå efter det också. Dessutom så håller sig ingen till tråden, inte ens jag. Vi ska inte vara här för att kritisera henne val, lägga fram flera val etc. Vi ska vara här om vi har upplevt det och kan berätta om det. 

Så lågt av folk att försöka få en människa, som fått godkännande och valt efter regler, att känna sig dålig eller som om hon gör fel. För hon gör långt ifrån fel.

Jag tycker man ska tänka på barnet, men som hon själv skriver så måste hon tänka på sig också. Hon är också med i det här. Pappan också. Ni tänker på vad barnet ska säga etc när det blir stort, men vad ska dom biologiska föräldrarna säga?  Hur kul är det att säga att har ett barn man inte kan a hand om, vissa vill glömma det för att komma vidare eller slippa undan depressioner. 

Låt Redlips ha sina val, säg inte emot. Var glad över att barnet kommer få ett hem där det finns det den behöver. 

Jag står på din sida Redlips, och jag håller med dig i dina val.

Jo, men nu finns det ju ORSAKER till att soc försöker att ha kvar bandet mellan mamman och barnet. Det är liksom inte någon slump, utan det finns så himla mycket forskning som visar att det är det bästa. Jag har nog svårt att förstå dig, måste jag säga.

Jag kan förstå att man inte alltid orkar ta hand om sitt barn praktiskt som ensamstående mamma. Heltidsarbete och hela dagisköret och allt hushållsarbete själv, ingen avlastning kanske, ingen egentid. Men ett barn, ens EGET barn, är ju så mycket mer än det... och småbarnsperioden, när det är som mest jobbigt, varar bara fem år eller så.

Man kan vilja ha kontakten med sitt barn senare, när man fått ordning på sina förhållanden och barnet blivit självgående - då man kan vilja ha tillbaka det! Och TÄNK så hemskt då om det är kört ända fram till 18-årsdagen, och man får grubbla över var barnet är och hur det blir behandlat, och kanske sakna sådana upplevelser som man ser att föräldrar i ens närhet har tillsammans med sina barn... För att inte tala om ålderdomen när man helt säkert kommer att vilja samla barn och barnbarn omkring sig. För det är ju inte säkert att man får några fler barn, sedan när man tycker att det är "rätt"... 

Jag tycker att vi här i Sverige ska vara oerhört tacksamma, i stället, för att vi har ett val att behålla våra barn i våra liv, i den mån vi orkar, även om vi är ogifta, fattiga, utarbetade och saknar ett socialt nätverk som kan avlasta oss under småbarnsåren. Ett val som många förtvivlade mammor i Colombia, Bolivia, Sydkorea Vietnam o.s.v. skulle ge sin ALLT för...