Dålig Anknytning?

Kan ju vara så att han helt enkelt  är så trygg med att du finns där, att du inte lämnar bort honom stup i kvarten osv att han vet att du är där om han behöver dig?

Ja det kan vara så. Han är mitt första barn och jag antar att denna första skriktid satt sina spår mest hos mig. Är väldigt orolig för att han skall bli otrygg/ inte känna sig hörd.

Som sagt kan vara hjärnspöken. Får ofta kommentarer som om det vore konstigt att han aldrig Skriker hos främlingar. Att det tillhör deras utveckling, olika faser. Han är alltid glad och gosig mot alla. Senast idag fråga min vän med ett lika gammalt barn om jag är orolig över att han inte är mammig ?

Då känner jag - borde jag ???

God anknytning måste inte leda till att vara mammig, mammighet kan också vara ett tecken på att barnet just är rädd för att uppleva fler separationer men ännu inte nått stadiet där hen gett upp. 

Mitt barn har alltid varit lugn och trygg med andra när hon känner att jag och hennes pappa är trygga med dessa vuxna. Jag upplever att hon har god anknytning (snart 4 år nu) och är helt enkelt trygg i att vi inte sätter henne i farliga situationer utan att om mamma och pappa sagt att det är OK här så är det nog så. Hon är ofta glad och vänlig mot främlingar mycket för att det också är det vi ser som normalt, de flesta människor är ju snälla och inte det minsta farliga. Oroa dig inte, samspelet mellan barn och vuxen säger mycket mer än hur och var ett barn gråter.

Vi har aldrig samsovit, använt framåtvänd vagn, haft barnvakt och sonen har haft eget rum sedan han var 7 månader.

Vår son är idag 14 månader och aldrig mammig/pappig eller svår med andra. Tvärt om så är han öppen och tycker att nya människor är skitskoj! Han sitter dessutom gärna själv och leker.

Jag har 7 års högskoleutbildning inom barns utveckling. Utifrån mina kunskaper så är trygga barn öppna och nyfikna. Ett osäkert och otryggt barn har ofta ett större behov av mammas och pappas famn. Att ett barn visar självständighet och nyfikenhet är ett tecken på att man gjort helt rätt som förälder :)

Våra barn var exakt likadana.. Båda skrek många månader så gott som 24h. Därför lämnade vi aldrig bort dom till barnvakter. Var väl ingen som skulle stå ut med dim när dom var som värst och sen så var dom lixom inte vana vid det så det föll sig naturligt att inte lämna bort dom. Idag är båda extremt mammiga/pappiga och det är otroligt jobbigt. Dom är idag 4,5år resp. 3år och det sitter som sagt i än. Att ordna barnvakt finns inte på kartan. Yngsta, 3åringen gråter iprincip så fort nån annan tittar på henne. Mormor och morfar som vi har väldigt bra kontakt med är fortfarande läskigt att prata med i början varje gång dom kommer på besök. Då kommer ändå mormor flera gånger i veckan och morfar kommer samma dag varje vecka för att hälsa på. Så fort det är nån pedagog sjuk på förskolan och vikarie på plats så är det skrik och tårar vid lämningarna. Jag trodde att vi gjorde rätt i att inte lämna bort dom när dom var små och att dom skulle bli tryggare men det har nu visat sig ha motsatt effekt på mina barn.. Om jag var du skulle jag va glad! Så länge han är glad och nöjd med dig så gör det väl inget att han även kan känna dig trygg med andra.. :)

Vad är det du har läst i 7 år? På vilka teorier baserar du att en mammig/pappig 14-månaders ofta innebär att barnet är otryggt?

Du tror inte att personlighet spelar större roll när det kommer till hur självständiga och nyfikna små barn verkar vara?

Tolkar jag dig rätt om du inte håller med om att alltför stor självständighet hos små barn också kan vara tecken på otrygghet?

[quote=76524961][quote-nick]hallonhopp skrev 2016-04-11 16:58:46 följande:[/quote-nick]God anknytning måste inte leda till att vara mammig, mammighet kan också vara ett tecken på att barnet just är rädd för att uppleva fler separationer men ännu inte nått stadiet där hen gett upp. 

Mitt barn har alltid varit lugn och trygg med andra när hon känner att jag och hennes pappa är trygga med dessa vuxna. Jag upplever att hon har god anknytning (snart 4 år nu) och är helt enkelt trygg i att vi inte sätter henne i farliga situationer utan att om mamma och pappa sagt att det är OK här så är det nog så. Hon är ofta glad och vänlig mot främlingar mycket för att det också är det vi ser som normalt, de flesta människor är ju snälla och inte det minsta farliga. Oroa dig inte, samspelet mellan barn och vuxen säger mycket mer än hur och var ett barn gråter.[/

Tack för peppen !!

Håller absolut med dig om att personlighet absolut spelar stor roll.

Var mest nyfiken på att alla verkar anta att mammighet ingår och annat borde oroa en. Trots att man gjort allt "rätt".

Jag skrev inte att en mammig bebis ofta är otrygg. Jag skrev att en otrygg bebis ofta är mammig. Det är stor skillnad. Jag har läst bland annat lärarutbildningen och sedan speciallärarutbildning. För att våga lita på omgivningen och våga upptäcka saket så krävs en god grundtrygghet. Sedan spelar självklart personligheten stor roll.

Mitt yngsta barn är 18 månader och han har varit mammig i ungefär en månad. Så det kan komma för dig också. Äldsta har aldrig varit mammig, han var pappig. Pappa är fortfarande hans favorit och han är 4,5 år.

Jag har tre barn. Samma föräldrar. Samma miljö. De är på många sätt varandras motpol, detta till trots. Det är viktigt att inte glömma bort att barn är sina egna individer och ibland har vi vuxna en tendens att tillskriva oss allt för mycket.

[quote=76526128][quote-nick]Flickan och kråkan skrev 2016-04-11 22:42:12 följande:[/quote-nick]Jag har tre barn. Samma föräldrar. Samma miljö. De är på många sätt varandras motpol, detta till trots. Det är viktigt att inte glömma bort att barn är sina egna individer och ibland har vi vuxna en tendens att tillskriva oss allt för mycket.[/

Jag håller med dig , och min egen känsla är att han är trygg men väldigt social till personligheten. Dock har jag nu börjat ifrågasätta mig själv. Svårt att bemöta andra att förklara att han visst är trygg trots att han inte följer en norm att kanske ( åtminstone i vissa perioder ) vara väldigt mammig. Jaja, får nog bara släppa det ...

Känner igen min son i det du beskriver och jag hade samma tankar som du.
Nu är han 3,5 och han är fortfarande inte extremt mammig och pappig men jag tror att han känner sig trygg.
Han har blivit mer gosig med åldern och vill kramas osv vilket han inte var speciellt intresserad av när han var mindre.
Fortfarande väldigt social och vill prata med folk, en riktig minglare uttryckte sig förskolepersonalen under det senaste utvecklingssamtalet.
De verkar inte reagera på att det är konstigt utan tycker att det är kul.