Lämna arbetslös pojkvän?

Nej det anser inte jag. Var individ ansvarar främst för sig själv. Det är mitt förbannade ansvar att lämna om jag riskerar att bli utbränd. Det är inte mitt ansvar att ta hand om en annan människa på bekostnad av mig själv om det inte rör sig om ett barn. För om jag också blir dålig så är jag ingen hjälp för någon. Jag har dessutom en ännu större ansvar att vara rädd om mig själv eftersom att jag har ett barn att ta hand om. Hon ska definitivt inte behöva lida för att en vuxen människa inte tar tag i sitt liv.

Frågan är väl hur mkt tv-spelet hjälper en i längden? Det krävs hårt arbete att bli frisk, det löser dig inte av sig själv.

Nu är det så att en lat och arbetslös person som bara sitter i soffan i väntan på att bli serverad gör nästan vem som helst självmordsbenägen. I min värld var det så även om det var en depression. Hen gjorde inget åt det. Du får också tänka på hur hemskt det är för personer runt om. Men jag ska inte behöva säga de, räcker med att man inte trivs. Va inte så jävla fördomsfull och tro, jag sa lämna för jag vet vad en sån person kan driva en till. Tänk innan. Jag har också varit arbetslös och deprimerad men inte fan sätt jag på baken och väntade. Då hade jag ingen som stöttade mig, mitt X fick all hjälp i världen av mig, men de otacksamma krypet bara sket i de. Jag ser bägge sidor, gör du?

Det är skillnad på sjuka och sjuka, och även på friska och friska. De flesta är inte 100% antingen eller, varken kroppsligen eller mentalt - särskilt inte om de står mitt i ett förhållande som inte funkar och där man har svårt att se att förändring är på G. Och det är stor skillnad om ens partner får EP, MS eller cancer och om ens partner patologiserar sin NP-diagnos så illa för att skydda sig mot minsta krav och förväntan. Det finns hjälp för oss med NP. Men det finns också otroligt mkt "stjälp" att hämta också. Men även i de första fallen så är väl det vanligaste skälet om någon för ovanlighetens skull lämnar pga sjukdomen, att den sjuke genomgått en sådan personlighetsförändring att den andre inte klarar mer. Men ge upp lätt? Nej det har jag sällan sett att folk i genuina förhållanden gör.

Jojo, men när mår den "sjuke" bättre? Har man aldrig fått se en annan sida av sin partner än den "sjuke" latmasken är det lätt att ge upp. Det bara är så!

Okej, jag kan förstå att det annorlunda om man har ett barn att tänka på. Men det är väl åter igen ändå meningen att man ska ta hand om varandra i ett förhållande? Nästa gång kan det vara du, som har blivit deprimerad. Vill du att mannen i ditt liv bara ska lämna dig då för att få ha roligare med någon annan? Menar du att min mamma bara skulle ha lämnat min pappa, när han fick cancer och bara blev sjukare och sjukare? 

Jag har inte heller sagt att TV-spel botar depressionen, men det är typ vad man orkar med i den situationen. Arbete och studier får vänta.

Men det var åter igen hans otacksamhet, som var ditt problem, inte "latheten" eller arbetslösheten. Och det är ju du, som framstår som fördomsfull i det här fallet. Alla som är arbetslösa är inte som ditt ex, så du ska inte dra alla över en kam. Och jag vill faktiskt hjälpa människor, vilket du inte verkar klara av. Och visst, det kanske helt enkelt är så att du inte är den vårdande typen. Och så blev det där förhållandet helt fel för dig. Men det ger dig ingen rätt att klaga på andra och vara fördomsfull. Och du ser ju inte alls bägge sidor, utan bara din sida.

Det var ju intressant att jag sätter citationstecken runt ordet "lat", medan du sätter det runt ordet "sjuk". Det visar nog mer än något annat hur olika världsbilder vi har här. Du verkar ju tro att alla sjuka människor bara är "latmaskar", som går och låtsas att de behöver hjälp i livet. Tvi...

Och varför i hela friden skulle jag anse att alla sjuka personer är lata? Visa mig logiken i det resonemanget!

Lathet finns, och det är sant. Det är när man väljer den i stunden lättaste vägen snarare än att göra något mer grundligt. Att välja njutning framför arbete, till exempel. Lathet är ett kortsiktigt, men bekvämt, sätt att leva. Självklart finns det!

Det går naturligtvis inte att utesluta att det skulle ha varit latmasken som bitit TS man i röven. Jag tror att man bara förvärrar problemet om man "förstår" alltför mycket och gör tillvaron ännu mer kravlös för den som drabbats.

Självklart kan en person också vara sjuk. . . tror till och med att man kan bli sjuk (deprimerad) av att vara för lat, men även då har man ett ansvar för sitt liv. Det går inte att komma ifrån. Ansvarslösa personer är bland det värsta jag vet. . .

Men att vara arbetslös i 5 år är inte hållbart. Har personen inte rest på arslet i 5 år kommer inget hända. Du fattar fortfarande inte att det är samhället som ska ta hand i honom inte partner. Att diskutera med dig är som att spela schack med en duva. Det ändå patetisk att läsa dina inlägg. Du säger själv att du aldrig har partner, då tillför du inget. Du förstår inte hur det är att ha en partner, komma hit och tro hjälper inte TS. Jag har läst alla dina inlägg och det saknade massa hästar i ditt stall, massa hästar. Du har verkligen blivit totalt utnyttjad av dina nära att tro att man ska ställa upp tills man själv går under. Jag har kallat dig det ena och det andra elaka saker men dom stämmer. Ingen tar dig i försvar, märker du inte de??? Sök hjälp från SAMHÄLLET och få lite vård. Lite? Jag menar såklart massor. Jag sätter dig i schack men du är duvan som bara flaxar ner alla pjäser, skiter på brädet, säger wroooo wrooo och flyger iväg. Det är du som är fördomsfull, men jag ger dig frikort, du har ju faktiskt asperger. Du kan inte hjälpa att inte kunna förstå och sätta dig in i annars situationer. Stackars, stackars dig. På med offerkofftan lilla duvan. Men du använder väldigt tråkigt sätt att uttrycka dig på. Utan att veta att jag låg på intensiven och nästan dog med uppslitna handleder kallar dig mig för egoistisk subba. De är fler du sagt det till. Fan va ensam du måste vara men jag tycker inte synd om dig. Inte konstigt att du är arbetslös och singel. Så som du håller på kommer du alltid vara ensam, patieriska människa.

Angående det här med lathet / sjukdom kommer jag att tänka på programmet "Lyxfällan". Jag vet inte hur många gånger under de här 20 säsongerna som de kommit hem till personer med sjukskrivning för "depression". Någon grabb hade till och med lyckats få en sjukersättning för sin "ohälsa".

Det konstiga är att varje gång kommer de ut i jobb så snart programledarna har sagt ett par sanningens ord och skakat om dem lite! Inte en enda har verkligen fått fortsätta gå hemma för sin oförmåga.

Jag ser det som ett tydligt tecken på att det här med "depression" är en dålig ursäkt många gånger "nej, inte kan väl jag, jag är deprimerad!!!".

(Med detta inte sagt att det inte finns en riktig sjukdom som heter depression, men jag är helt övertygad om att de är i minoritet bland alla som "är deprimerade").

Absolut ska man ta hand om varandra men att ligga och spela tv-spel i två år utan att ta tag i sin situation är inte hållbart.

Om du läst mina tidigare inlägg så ser du att jag också har haft en depression och jag krävde aldrig att någonannan skulle "fixa mig". Jag kämpade son ett djur, jag låg definitivt inte och spelade tv-spel i två år. Är man så sjuk att man inte ens klarar av att ta hand om sig själv så får man söka professionell hjälp inte begära av partnern att den ska slita ut sig.

Om din pappa vägrade söka vård för sin cancer och krävde av din mamma att bota den så hade jag absolut inte klandrat henne om hon lämnade.