Lämna arbetslös pojkvän?

Tänk så här:

Om du stannar med den här mannen, får du vara beredd att dra det tyngsta lasset. Både ekonomiskt och på andra sätt. Kanske inte hela lasset, men det tyngsta. Är du beredd att göra det? Det låter inte så.

Det kan hända att hans situation blir bättre, men det är inte säkert och han verkar ha svårt att ta tag i saker. Han verkar behöva någon som "tar hand om" honom. Orkar du inte vara den personen är det bättre att ni bryter upp. Och bry dig inte om de som skriver här att det är egoistiskt att lämna, det är bullshit. Det är ditt liv det handlar om, lika mycket som hans.

När man är deprimerad har man svårt att ta tag i saker, men detta är uppenbarligen inte en tillfällig svacka för din kille. Han har haft de här problemen sen tonåren. Så nej, han kommer inte att förvandals till en man som plötsligt tar ansvar för börjar bygga sig en framtid, eller söker hjälp. Han är helt enkelt inte den typen (tror jag), för då hade han redan gjort det. Han kan bli bättre, men det du hoppas mirakulöst ska ske: Ett varaktigt jobb, en stabil tillvaro, ett vanligt liv - kommer antagligen inte att ske. Som jag skrev tidigare: Han är den han är, och har han inte förändrats nämnvärt på fem år, kommer han troligen inte att göra det i framtiden heller.

Det är detta du har att förhålla dig till. Det finns inget annat skonsamt sätt att säga det på. Sen är det upp till dig vad du gör med den informationen.

Tror inte det var en ursäkt, han pratar mycket om att han vill resa och göra saker, men han vill inte att jag bjuder eftersom han tycker att det är killen som ska bjuda (alltså detta är hans åsikt, verkligen inte min). Han tycker inte om att prata om sin funktionsnedsättning, och han vill inte identifiera sig med den. Han vill precis som jag ha barn och familjeliv så på det sättet delar vi syn på livet, men som du säger är vi samtidigt väldigt olika och har olika ambitioner och sätt att hantera motgångar. Skulle inte säga att jag har svårt att acceptera hans funktionsnedsättning, mer att jag "glömmer bort" den då han på många sätt är mer känslomässigt stabil än jag och då han som sagt själv inte tycker om att prata om det. Fast i och för sig har jag väl svårt att acceptera att hans funktionsnedsättning skulle innebära att han faktiskt inte kan klara ett vanligt jobb, men det är möjligt att det är så.

Sakta i backarna....du låter som en slöfock själv. Så du lever på lån av samhället och han vill jobba men har inte rätt kvalifikationer.?Han har inte ens rätt kvalifikationer för att vara säker på er relation.Låter jävligt kämpigt från hans sida. Du säger att du älskar honom men du tänker inte försörja honom. Om nu du går arbetslös pga av fel utbildning ( tro mig det är kämpigt på arbetsmarknaden och nu han lyckas få ett jobb istället) förväntar du då dig av honom att försörja dig ? Tycker att du är övertydlig att du inte älskar honom som som man bör förvänta sig i en relation och jag tycker du ska vara öppen mot honom i detta. Jag menar helt öppen. Du projicerar hans arbetssituation på något som har med era känslor för varandra. Det värsta du kan göra i detta läge är att stjäla hans tid med dig när han skulle kunna ägna sin tid åt viktigare saker , t.ex gå på krogen och hitta en fast livspartner som har rätt grundvärderingar. Skulle jag våga mig på att analysera dig så är du typen som klär dig som en rödstumpa eller soffpototis och ställer upp på sex en gång i månaden. När du sen har dumpat pojkvännen så åker boots, minikjol och hela sminklådån på med krogbesök etc och goddiggern letar runt så bäst hon kan efter pengar. ( med ursäkten -"Jag känner mig mer fri att yttra mig hur jag mår i mina klödval efter den dåliga relationen " Tro mig du bör vara ärlig mot din pojkvän och låt honom ge möjligheten att se över sin relation och göra ett val baserat på din ärlighet. Säg som det är. Ev fattar han att han kansle förtjänar någon bättre. Lycka till.

På vilket sätt är man en slöfock om man studerar? Samhället behöver en viss andel högutbildad folk för att driva en teknisk utveckling på olika områden. Det är en viktig samhällsinvestering och oftast lönsamt privat också.

Dessutom verkar inte ts utseende eller klädstil vara något problem, vet ej varför du drar upp det. Om ts vore en golddigger skulle hon knappast välja en man som gått arbetslös i fem år i deras relation. Aldrig någonsin att jag skulle acceptera det. Arbetslöshet/sjukdom kan drabba vem som helst och jag har full förståelse men jag skulle inte hålla ut i fem år utan tydligt maximal ansträngning av min partner. Inte för att jag behöver eller har en man med en massa pengar utan för att det är bådas ansvar att bidra till familjens försörjning eller åtminstone betala för sig själv. Eller annan överenskommelse, typ vi bor billigt och det är ok för mig att du bidrar genom att sköta hushåll och barn och så jobbar jag.

Och ja, jag har jobbat extra som städerska och teleförsäljare när jag inte haft annat. Vad som helst är bättre för självkänslan och ens framtid än att gå arbetslös utan inkomst.

Absolut, ts man har en diagnos, men ts är inte soc, hon väljer själv om hennes kärlek väger upp en framtid med förmodad dålig familjeekonomi där hon troligen får försörja en annan människa och eventuella barn. Dvs knapert resten av livet. Det handlar inte om fel värderingar utan att ta ansvar för sin egen framtid och göra ett val. Om kärleken inte är stark nog finns ingen anledning att fortsätta. Knappt ens om man är kär. Jag skulle ställa ett ultimatum: jobb inom 6 månader eller så är det slut. Det finns jobb, bara man inte är så kinkig. Skulle hellre steka hamburgare eller städa på deltid medan jag söker ett jobb jag föredrar än att sitta hemma i fem år. Det är inte bra för någon.

Är han så sjuk att han inte kan jobba finns ekonomiskt stöd för det med.

Bara för hen mår dåligt och aldrig ville ta tag i sitt liv ska jag åka med på kuppen? Aldrig, jag vill må bra utan att vet att det sitter ett stort grått moln hemma i soffan. Vad ger mitt ex rätten att förstöra mitt liv? Jag höll på i nästan 2 år utan att något hände. Vad jag vet är hen fortfarande arbetslös och kommer snart hamna på gatan om inte föräldrarna plockar upp hen. Jag har aldrig sagt att jag är perfekt, men inte fan tänkte jag låta en annan människa förstöra mitt liv. Min nuvarande har massa åkommor med psyket också med de hindrar inte hen att kämpa för de man vill. Varför är du så bitter? Det bara lyser av svartsjukan i sitt inlägg. Var de bara för att min beskrivning på mitt x stämmer så väl in på dig själv? Lata människor med den ena efter den andra bortförklaringen för att inte göra något behöver jag inte i mitt liv.

Haha, sluppit mig??? Tro hen saknar mig som fan. Vem vill inte ha någon som städar, tvättar, handlar, lagar mat och allt runt om en blir fixat medan hen kunde sitta i soffan hela dagarna och spela och få allt serverat. Men tack för ett riktigt gott skratt.