Våran pappa struntar i oss barn :(

JA men sluta göra barn med ovilliga män! Det är ju kvinnors fel!

Till TS

Det är nog ingen idé att hoppas på att bli en hel familj igen. Er pappa har gjort sitt val, och det är ett val han har rätt att göra. Det är däremot inte rättvist att ni barn ska hamna i kläm. Att barnet som bor hos honom får mer är kanske naturligt, eftersom det är på dennes hemmaplan, speciellt om barnet är yngre (då är det ofta viktigare med saker än i vuxen ålder).

Jag anser att en förälder aldrig har rätt att få sina barn att känna sig bortglömda. Jag har själv en frånvarande pappa. Han har i stort sett inte varit i mitt liv sedan jag fyllde 15 år (och även innan dess var han frånvarande en hel del). Jag har gett honom så många "chanser", jag har ringt/smsat/hört av mig på olika sätt, bjudit hem honom eller frågat om vi kan ses vid hur många tillfällen som helst och 9 gånger av 10 har han en urdålig bortförklaring. Nu senast när jag bjöd in honom på mitt examensfirande så svarade han först inte på två månader, sedan ringde han och sa "Jag tror nog att du redan vet att jag inte kommer". Tack så jävla mycket liksom. Mitt råd till er är att prata med er pappa, lägg alla korten på bordet (öga mot öga eller via brev som någon annan föreslagit gör ni som ni vill) men får ni inget gensvar så ge upp och fokusera er kärlek och omtanke på de som faktiskt förtjänar den. Jag har försökt att "tvinga" min pappa till att ha en relation till mig i över 10 år utan resultat, jag önskar att jag gav upp tidigare och slapp all smärta och besvikelse det har inneburit.

Till Brumma

Tråkig syn du verkar ha på vad föräldraskap innebär. Det framgår ju i inläggen att de redan försökt prata med honom utan framgång. Det kan inte vara barnens ansvar att upprätthålla kontakten med den föräldern som väljer att flytta "långt" bort. Visserligen är det vuxna barn, men det är ändå barn, och föräldern är ändå föräldern, och det är han som valt att flytta. Att båda sidorna får anstränga sig lite var är ju självklart, men de anstränger sig ju redan utan att få något tillbaka. Barnen ska inte behöva väga upp för pappans ointresse.

Där tolkar vi nog TS olika du och jag. Jag tolkar det som att tre barn känner sig bortglömda och gör vad de kan för att behålla en relation med sin pappa, i en i övrigt tråkig situation medan pappan väljer att inte anstränga sig tillbaka.

Det är aldrig barnets ansvar att upprätthålla relationen barn-förälder. Det är han som har ett föräldraansvar och som är den vuxna av er. Dåligt av honom att inte finnas för er. Finns det någon förklaring i form av att han känslomässigt skadad eller har haft en dålig uppväxt? Då kanske han själv inte riktigt ser eller förstår vad han gör. Kan något av hans syskon få honom att förstå och tala honom till rätta? Tycker att det låter som en god idé att skriva till honom, förklara vad ni känner, er besvikelse över han frånvaro och avsaknad av stöd. Att ni upplever att det inte går vända sig till honom så som man bör kunna vända sig till en förälder. Undvik om möjligt att skuldbelägga utan skriv utifrån era känslor och behov. Det viktiga är att ni får sagt vad ni känner. Förbättrar han sig inte därefter så låt relationen er emellan försämras till dess att han visar att han vill finnas för er och med er igen. Det bästa ni då kan göra är att sluta förvänta er något av honom. Bjud till högtider och födelsdedagar men håll det där, det borde inte vara ni som initierar all kontakt. Nån gång kanske han kommer till insikt och då kanske ni kan bygga upp en nära relation igen. Men ansvaret är hans och ingen annans.