Naiva föräldrar?

Kvinnor som tycker att ungar ska behöva bo ihop med dem trots att de inte tycker om barnen utan möjligen bara eventuellt accepterar och i bästa fall respekterar men ändå gärna ignorerar dem borde i domstol dömas att bo ihop med sina svärmödrar lika länge som de själva bott ihop med barnen de inte gillar. 

Fast det är ju förstås outsägligt synd om svärmödrarna i ett scenario som det.

Det finns styvförälder och styvbarn som tycker om varandra. Min syster och hennes styvfar umgås fortfarande 30år efter hon flyttade hemifrån och 20år efter hennes mamma och hennes styvfar skilde sig.

Och männen som sviker sina barn och lever ihop med såna häxor!

Jag förstår inte hur man kan tro att det ska vara självklart att det funkar. Det är ju trots allt någon annans barn som man inte själv valt att sätta till världen. 

Hade jag, mot förmodan, varit separerad med barn så hade jag inte förutsatt att min partner skulle vilja vara med mitt barn hela tiden - min partner har ju valt mig för att vara med mig.

Men då har jag ju erfarenhet som "styvförälder" i bagaget.

Hur ska man göra då?

Tror det är extremt svårt för folk att leva lyckliga familjen med andras barn. Skulle vara väldigt många ensamhushåll och ensamma föräldrar om ditt var någon slags norm. Jag är av åsikten att man får acceptera att det inte kommer vara så bra som i drömmen/kärnfamiljen.

Hur man ska göra? Ja, man ska låta bli i de fall där det inte funkar.

Själv tycker jag att det har varit och är extremt lätt, men så är jag heller inte intresserad av att acceptera något som inte är så bra vare sig det är i kärnfamilj eller i nyfamilj. Jag har inga lägre krav för de barn som är inblandade heller, barn ska ha det bäst - då blir det bra vuxna av dem, och på det viset slipper vi dras med ytterligare dysfunktionella människor i generationer framöver. 

Jag är också av åsikten att barn ska ha det absolut bästa alltid. Det vill säga engagerade och närvarande föräldrar som gör det absolut bästa för barnet, såväl känslomässigt som materiellt, i boendet med mera. Föräldrarna ska se till så att det är bra för barnet.
Jag förstår inte hur min roll har med detta att göra. Jag är pappans sambo, inget mer. Varför skulle det vara dåligt för barnet?

Utifrån din inställning tycker jag du ska välja en man utan barn. Du verkar tycka att ni ska leva parallella liv i samma lägenhet, men ni som bor ihop måste ju vara en familj.

Jag växte upp i två familjer, med en bonusmamma och en bonuspappa. Bonuspappan tyckte vi var bortskämda och egoistiska, tro mig, det märker man. Vi sågs vid middagsbordet men han gjorde aldrig något med oSs som familj, tittade på film eller gjorde utflykter osv, han hade alltid viktigare saker för sig. Vi var som två familjer i samma familj: mamma och två barn, och mamma och han. Än idag har jag svårt att hitta saker att prata med honom om, fortfarande spänd stämning mellan oss. Jag tycker ett barn har rätt till en familj där alla är med på lika villkor, inte att man ska tassa på tå i sitt eget hem.
Jag tycker det är du som har en naiv bild på vad det innebär att flytta ihop med nån dom har barn.

Barn ska absolut inte tassa på tå, inte heller ska vuxna göra det. Alla ska dock kunna anpassa sig, såväl vuxna som barn.
Varför måste man vara en familj om man bor ihop med någon med barn? Jag förstår inte det.

Jag har väldigt svårt att förstå att man som förälder kan välja att flytta ihop med någon som inte tycker om ens barn.

Nu lever jag med mina barns pappa, men om det var så att det skulle ta slut och jag träffade en annan, så skulle jag inte acceptera annat än att vi är en familj med samma engagemang till varandra. Annars skulle det inte bli något förhållande, och verkligen inte ett samboförhållande.