• Anonym (Karin)

    Naiva föräldrar?

    Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.

    Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?

    Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?

    Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand. 

    Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?

  • Svar på tråden Naiva föräldrar?
  • Anonym (Lisa)
    Lottobarn skrev 2016-05-29 13:34:18 följande:
    Det är väl det man gör i en familj, sitter på fredagen och har mys och är glada över att man har varandra.

    Du är ingen team-player utan en loser.
    HAHA "det är väl det man gör i en familj" OMG tror du verkligen ALLA familjer sitter med chips framför tvn varje fredag? Det kan jag tala om för dig att så är inte verkligheten hos alla. 

    Men vi har massa mys å pyssel här hemma för det. Men vi har andra intressen än att sitta framför tvn ;)  
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Lisa) skrev 2016-05-29 16:00:41 följande:
    HAHA "det är väl det man gör i en familj" OMG tror du verkligen ALLA familjer sitter med chips framför tvn varje fredag? Det kan jag tala om för dig att så är inte verkligheten hos alla. 

    Men vi har massa mys å pyssel här hemma för det. Men vi har andra intressen än att sitta framför tvn ;)  
    Du fattar inte poängen?
  • Anonym (Tess)

    Finns många som skrivit bra kommentarer. 

    Min syn på bonusfamilj( efter att själv ha vuxit upp i två) är

    - bonusföräldern är inte en förälder, det är helt rimligt att föräldern tar ansvar för hämtning/lämning,, föräldramöten, prata om viktiga saker osv

    - men bonusföräldern är en del av familjen borde vilja göra saker ihop iaf då och då

    Du har rätt att pappan har försörjningsansvaret och inte du. Men är du där har du ett vuxenansvar att interagera med barnet

    Min bonusmamma är fantastisk, hon var en stark vuxen förebild, jättebra på att lyssna. Hon var del av familjen, sa sin åsikt i konflikter, men lät vår pappa sköta "uppfostran". Hon är en av dem jag ringer först om jag har något att prata om.

    Min bonuspappa spelade något form av liknande spel som du gör, passiv delaktighet.  Det är väldigt svårt att leva så, och jag mådde väldigt dåligt, gick runt med en klump i magen i många år. 

    Man måste få kunna vara sig själv hemma och inte "sköta sig" för en främling. Prova själv att bo varannan vecka hos säg din svärmor i ett års tid så kan du utvärdera hur bra du trivs.

  • Anonym (Karin)
    Anonym (Tess) skrev 2016-05-29 16:08:35 följande:

    Finns många som skrivit bra kommentarer. 

    Min syn på bonusfamilj( efter att själv ha vuxit upp i två) är

    - bonusföräldern är inte en förälder, det är helt rimligt att föräldern tar ansvar för hämtning/lämning,, föräldramöten, prata om viktiga saker osv

    - men bonusföräldern är en del av familjen borde vilja göra saker ihop iaf då och då

    Du har rätt att pappan har försörjningsansvaret och inte du. Men är du där har du ett vuxenansvar att interagera med barnet

    Min bonusmamma är fantastisk, hon var en stark vuxen förebild, jättebra på att lyssna. Hon var del av familjen, sa sin åsikt i konflikter, men lät vår pappa sköta "uppfostran". Hon är en av dem jag ringer först om jag har något att prata om.

    Min bonuspappa spelade något form av liknande spel som du gör, passiv delaktighet.  Det är väldigt svårt att leva så, och jag mådde väldigt dåligt, gick runt med en klump i magen i många år. 

    Man måste få kunna vara sig själv hemma och inte "sköta sig" för en främling. Prova själv att bo varannan vecka hos säg din svärmor i ett års tid så kan du utvärdera hur bra du trivs.


    Men bonusföräldern då, ska den inte kunna vara sig själv hemma? Gäller det bara alla andra inblandade, barnet och barnets föräldrar ska få vara sig själva men förälders partner ska passa in i någon mall om massa "borden" och "ska". Jag vill inte göra saker ihop med min sambos barn, förstår inte varför jag "borde" göra det. Han har ett barn med en annan, inte mitt problem.
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Lisa) skrev 2016-05-29 15:54:12 följande:
    Fast engagera sig i dem? På vilket sätt menar du då? Att man frågar hur det varit i skolan osv, eller att man skall skjutsa runt på dem i tid och otid? 

    Att tro att man skall känna att man är en familj med partnerns barn efter ett år, eller två är nog väldigt naivt. Flyttar man ihop med småbarn kan jag tänka mig att efter ett antal år så känner man nog att det kanske kan snudda till ens familj, men att flytta ihop med en man som har relativt stora barn så nej jag tror det är svårt att de stora barnen skall kännas som ens familj. 

    Och jag tror inte heller att det är nödvändigt för att det skall fungera. Jag ser dom som min mans familj, precis som hans föräldrar. Jag ser inte hans föräldrar som min familj heller. Men det funkar fin fint ändå!
    Håller med. Vi har bott ihop i ett par år nu och jag ser barnets existens som en självklarhet, och någon man såklart förhåller sig till i vardagen osv men jag har inte för avsikt att räkna in barnet till min familj. Håller med dig i synen - någon som tillhör min sambos familj men inte min familj. Vi kommer aldrig någonsin att leva som en enhetlig familj. Skulle jag och sambo få egna barn så skulle det vara min familj tillsammans med sambon, men bara för att vi får egna barn så tror jag inte att jag skulle se sambons unge sedan tidigare som en självklar del i min familj. I sambons familj, absolut, i rollen som hans barn sedan tidigare. Men barnet skulle ju inte tillhöra vår kärnfamilj. Barnet har ju annan familj på annat håll - sin mamma och hennes släkt.
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 15:20:24 följande:
    Är du på riktigt?
    Vadå? Vad är det barnet ska tycka om vad, jag fattar inte? Så jag och min sambo ska bygga våran relation på vad hans barn tycker och tänker? Orimligt, barn bestämmer inte.
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 16:20:31 följande:
    Men bonusföräldern då, ska den inte kunna vara sig själv hemma? Gäller det bara alla andra inblandade, barnet och barnets föräldrar ska få vara sig själva men förälders partner ska passa in i någon mall om massa "borden" och "ska". Jag vill inte göra saker ihop med min sambos barn, förstår inte varför jag "borde" göra det. Han har ett barn med en annan, inte mitt problem.
    Om det står mellan dig och barnet så har ju barnet företräde. 

    Barnet kan inte välja vem det lever med. Du kan välja om du vill flytta ifrån din sambo om han säger att du ska leka med barnet, men barnet kan inte lämna. Du är den vuxne, du får stå åt sidan.

    Du verkar ha svårt med empati, du kan inte se skillnad på dig själv, en vuxen, och ett barn. Många av dina kommentarer låter som de kommer från ett barn. Jag, jag,jag hela tiden.
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 16:24:18 följande:
    Vadå? Vad är det barnet ska tycka om vad, jag fattar inte? Så jag och min sambo ska bygga våran relation på vad hans barn tycker och tänker? Orimligt, barn bestämmer inte.
    Vem har sagt att barnet ska bestämma? Men anser inte du att man måste ta hänsyn till barnet om nu barnet bor hos er, ingår i er familj?

    Du är totalt känslokall, vägrar inse att barnet kanske inte mår bra av ditt avståndstagande. 

    Som sagt, vill du bo hos någon som inte bryr sig om dig, som går undan när du vill sitta med någon annan i familjen? Tycker du att barn ska behöva bo med människor som inte gillar barnen, som går undan när barnet är hemma?
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 16:26:01 följande:
    Om det står mellan dig och barnet så har ju barnet företräde. 

    Barnet kan inte välja vem det lever med. Du kan välja om du vill flytta ifrån din sambo om han säger att du ska leka med barnet, men barnet kan inte lämna. Du är den vuxne, du får stå åt sidan.

    Du verkar ha svårt med empati, du kan inte se skillnad på dig själv, en vuxen, och ett barn. Många av dina kommentarer låter som de kommer från ett barn. Jag, jag,jag hela tiden.
    Företräde i vad?

    Vilken vuxen människa säger till sin partner vad hen ska och inte ska göra? Tror du jag lever med någon som "säger att jag ska leka med barnet"? Jag bestämmer väl själv vad jag gör och inte gör, varken pappan eller barnet eller någon annan bestämmer detta.

    Jag har ingen anledning att stå åt sidan i detta. Sambon vet min ståndpunkt och har alltid vetat, och vi har fortsatt vara tillsammans och planerar en framtid tillsammans. 

    Jag förhåller mig som sagt till mig själv i första hand. Barnet går inte före mig i mitt liv. Hade barnet varit mitt, absolut, men nu har barnet två föräldrar som är välkomna att prioritera barnet bäst de vill. 
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 16:29:32 följande:
    Vem har sagt att barnet ska bestämma? Men anser inte du att man måste ta hänsyn till barnet om nu barnet bor hos er, ingår i er familj?

    Du är totalt känslokall, vägrar inse att barnet kanske inte mår bra av ditt avståndstagande. 

    Som sagt, vill du bo hos någon som inte bryr sig om dig, som går undan när du vill sitta med någon annan i familjen? Tycker du att barn ska behöva bo med människor som inte gillar barnen, som går undan när barnet är hemma?
    Men på vilket sätt tar jag inte hänsyn till barnet? Barnet får allt utrymme med sin pappa, som barnet behöver. Barnet får mat, husrum osv osv. Hänsyn tas till barnet på massa sätt. Men min lediga tid kommer inte att spenderas med barnet om jag har något annat som jag vill göra. Jag anser inte att det är min uppgift att stå tillbaka för mina intressen och nöjen för att min sambo har ett barn. Ska jag ut på stan och hans barn är hemma så ägnar jag inte en tanke på att jag inte skulle kunna gå ut. Jag går ut när jag vill, och sambon blir hemma med barnet om barnet är hemma hos honom då. Ska jag avsäga mig allt för att min sambo råkar ha ett barn, och ägna mig helt åt ett konstlat familjeliv som jag inte önskar ha?
Svar på tråden Naiva föräldrar?