• Anonym (Karin)

    Naiva föräldrar?

    Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.

    Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?

    Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?

    Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand. 

    Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?

  • Svar på tråden Naiva föräldrar?
  • Voffel

    (Karin). Du undviker att kommentera det vi skriver om risk för stukad självkänsla hos barnet och risk för att barnets känner sig avvisat. Har du några tankar kring det?

  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:06:05 följande:
    Det är inte ett alternativ för mig och således inte ett alternativ. Sambon kan ju välja att barnet ska vara här mer sällan men det vill han inte. Så det är inte ett alternativ för honom liksom särbo inte är ett alternativ för mig.
    Klart det är ett alternativ, men du väljer bort det. Men alternativet finns ju kvar. Eller menar du att du fysiskt aldrig kan lämna denna man? Ni sitter fast i varandra?
  • Anonym (Karin)
    Voffel skrev 2016-05-29 14:08:30 följande:

    (Karin). Du undviker att kommentera det vi skriver om risk för stukad självkänsla hos barnet och risk för att barnets känner sig avvisat. Har du några tankar kring det?


    Jag tror inte att jag skadar barnets självkänsla för att jag inte går in i en mammaroll till barnet. Barnets föräldrar har den största uppförsbacken i och med det faktum att de har splittrat familjen och orsakar stora svårigheter hos barnet. Jag ser inte hur mitt agerande (att leva mitt eget liv och inte prioritera barnet i första hand, väljer mina egna aktiviteter framför att umgås med barnet osv) skadar barnet. Pappan och barnet kan ju hitta på massa saker tillsammans, och mamman och barnet gör det också. Varför hänger barnets självkänsla på mig?
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 14:18:26 följande:
    Klart det är ett alternativ, men du väljer bort det. Men alternativet finns ju kvar. Eller menar du att du fysiskt aldrig kan lämna denna man? Ni sitter fast i varandra?
    Jag har inte för avsikt att leva särbo med denna man. Punkt slut.
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:23:19 följande:
    Jag tror inte att jag skadar barnets självkänsla för att jag inte går in i en mammaroll till barnet. Barnets föräldrar har den största uppförsbacken i och med det faktum att de har splittrat familjen och orsakar stora svårigheter hos barnet. Jag ser inte hur mitt agerande (att leva mitt eget liv och inte prioritera barnet i första hand, väljer mina egna aktiviteter framför att umgås med barnet osv) skadar barnet. Pappan och barnet kan ju hitta på massa saker tillsammans, och mamman och barnet gör det också. Varför hänger barnets självkänsla på mig?
    Barnet kommer ju i kläm. Vill barnet umgås med pappan kan pappan inte umgås med dig. Tycker du att ett barn ska behöva ta sådan hänsyn, vara den som bestämmer hur mycket pappan och hans nya ska vara tillsammans?

    Tänk när barnet blir större och förstår hur ert upplägg är. Då kan barnet sätta detta i system. Eller så vågar barnet inte säga att det vill vara med pappan, eftersom pappan då inte kan vara med sin partner, för partnern kan ju inte vara med barnet.

    Det är inte föräldrar som är naiva, det är du som är naiv. Du finns i barnets liv fast du försöker vara osynlig. Och du behandlar barnet som någon som inte har känslor eller förstår vad som pågår.
  • Voffel
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:23:19 följande:

    Jag tror inte att jag skadar barnets självkänsla för att jag inte går in i en mammaroll till barnet. Barnets föräldrar har den största uppförsbacken i och med det faktum att de har splittrat familjen och orsakar stora svårigheter hos barnet. Jag ser inte hur mitt agerande (att leva mitt eget liv och inte prioritera barnet i första hand, väljer mina egna aktiviteter framför att umgås med barnet osv) skadar barnet. Pappan och barnet kan ju hitta på massa saker tillsammans, och mamman och barnet gör det också. Varför hänger barnets självkänsla på mig?


    Det hänger inte bara på dig. Men att tvingas umgås dagligen med någon som inte uppskattar ens sällskap är ju inte bra för någon, eller hur?

    Jag tycker att det är stor skillnad på att agera mamma och att vara en närvarande och stöttande vuxen. Det är bara det senare jag tycker att man kan förvänta sig av dig.

    Har man valt att flytta ihop med ett barn får man ta de konsekvenser det innebär.
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 14:30:04 följande:
    Barnet kommer ju i kläm. Vill barnet umgås med pappan kan pappan inte umgås med dig. Tycker du att ett barn ska behöva ta sådan hänsyn, vara den som bestämmer hur mycket pappan och hans nya ska vara tillsammans?

    Tänk när barnet blir större och förstår hur ert upplägg är. Då kan barnet sätta detta i system. Eller så vågar barnet inte säga att det vill vara med pappan, eftersom pappan då inte kan vara med sin partner, för partnern kan ju inte vara med barnet.

    Det är inte föräldrar som är naiva, det är du som är naiv. Du finns i barnets liv fast du försöker vara osynlig. Och du behandlar barnet som någon som inte har känslor eller förstår vad som pågår.
    Vill han umgås med sitt barn så är det väl okej? Varför skulle det inte vara det? Skulle jag säga "nej, du får inte"? Jag gör nåt själv och de gör sitt på sitt håll. Superbra. Vi får vår egentid när barnet är hos sin mamma. 
  • Anonym (Karin)
    Voffel skrev 2016-05-29 14:31:26 följande:
    Det hänger inte bara på dig. Men att tvingas umgås dagligen med någon som inte uppskattar ens sällskap är ju inte bra för någon, eller hur?

    Jag tycker att det är stor skillnad på att agera mamma och att vara en närvarande och stöttande vuxen. Det är bara det senare jag tycker att man kan förvänta sig av dig.

    Har man valt att flytta ihop med ett barn får man ta de konsekvenser det innebär.
    Vi umgås inte så mycket. barnet leker med sina kompisar och jag och sambon gör vårt, gemensamt eller på varsitt håll. Vilka konsekvenser är det jag ska "ta"? Jag har bara sagt att jag inte vill ta ett ansvar för barnet, såsom hämta/lämna, barnvakta osv. Jag städar, tvättar och lagar mat (och det gör min sambo också). Barnet får självklart mat. Vad är det mer jag ska göra för att vara en bra vuxen? Barnet får kontakt med sina föräldrar på ett bra sätt, men jag har inget att ge barnet i det hänseendet och barnet behöver inte mig för att ha ett bra liv. 
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:32:56 följande:
    Vill han umgås med sitt barn så är det väl okej? Varför skulle det inte vara det? Skulle jag säga "nej, du får inte"? Jag gör nåt själv och de gör sitt på sitt håll. Superbra. Vi får vår egentid när barnet är hos sin mamma. 
    Och så skriver du att barnet inte märker att du inte gillar det?

    Jösses...

    Tror du barnet ska vara litet och oförstående resten av livet?
  • Voffel
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:35:06 följande:

    Vi umgås inte så mycket. barnet leker med sina kompisar och jag och sambon gör vårt, gemensamt eller på varsitt håll. Vilka konsekvenser är det jag ska "ta"? Jag har bara sagt att jag inte vill ta ett ansvar för barnet, såsom hämta/lämna, barnvakta osv. Jag städar, tvättar och lagar mat (och det gör min sambo också). Barnet får självklart mat. Vad är det mer jag ska göra för att vara en bra vuxen? Barnet får kontakt med sina föräldrar på ett bra sätt, men jag har inget att ge barnet i det hänseendet och barnet behöver inte mig för att ha ett bra liv. 


    En bra vuxen, tycker jag, intresserar sig för vad barnet gör och känner, tar hänsyn till dess känslor och tankar, tillrättavisar om behov uppstår samt är en god förebild.
Svar på tråden Naiva föräldrar?