Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

En till som uppskattar ensamhet mycket. Det är i ensamhet jag tankar energi, sedan är det kul att umgås med andra också. Har dessutom bott tre-fyra år med bonusson i gymnasieåldern.

Men uppskattar livet mycket nu då jag bor på landet med katt och snart andra djur. Min man är här ca 4 dagar i veckan. Vi är båda lite ensamvargatyper som uppskattar sällskap ibland och an vara i farten med ideella engagemang utanför jobbet.

Vi har båda sett det som en styrka att trivas i sitt eget sällskap, därför vi trivs att bo ihop. Att inte vara beroende av andras förväntningar och godkännande för att göra saker utan det räcker att vara nöjd själv.

Finns få så kravfyllda situationer som att ha en hel familj ihop. Tyckte inte om att vara barn i en familj, och har också själv valt bort att ha egna barn. Men jag är däremot en person som ändå värnar om barns rättigheter och livssituation. Skulle kunna tänka ka mig att vara stödfamilj under en helg i månaden. Men inte ansvar dygnet runt.

Håller med. Ångrar man sig efter barnet är fött så kommer ju barnet förmodligen att känna av det på något sätt. Och eftersom de ev. Barnbarnen kommer sedan så handlar det ju inte om 18 års ansvarstagande, som en del angett i andra trådar.

Med den utvecklingen som är nu med bostäder och jobb kan det dessutom bli ett 30-årigt åtagande, och sedan barnbarn direkt. Så inte mycket självklar egentid i livet efter barnet fötts.

Är själv uppvuxen med en förälder som inte gillar barn. Han är en person som nog aldrig skulle kunna tänka sig att bo själv alls, så han skaffade väl oss för att det förväntas antar jag. Han gillar fortfarande inte barn, så jag ser hur besviken hans sambo blir hur han bemöter hennes barnbarn. De blir, liksom jag som liten, lite rädda och undrande över hans ogillande blickar och att han bara lämnar bordet utan att säga något.

Själv ogillar jag inte barn, som pappa, men vi är lika på en punkt. Vi tycker om när det är lugnt och skönt. Jag mer pga att jag har lite ensamvargastuk över mig. Men även för att jag upplevde familjen som en arena där det inte var ok att vara sig själv, utan ständig anpassning och trippade på tå för att pappa inte skulle få utbrott. Därför som jag älskar frihet och självbestämmande tror jag, och att familjeansvar aldrig känts så lockande. Vänskapsband känns mer jämlikt än familjeband.

Även om jag större delen av livet, även som tonåring, valt bort barn så har jag däremot ibland tänkt att om jag träffar en man som väldigt, väldigt gärna vill ha barn, och som jag skulle vara 110 % säker på skulle ta mycket ansvar för barnen och vårt gemensamma liv, då hade jag kunnat överväga att bli mamma.

Nu träffade jag istället någon som mer liknar mig och det blir bra så. Är ju 43 nu. Kan däremot tänka mig att ställa upp som kontaktperson eller liknande för ett barn som har det svårt, dvs vars en bra vuxen utanför familjekretsen. Dvs vara en person som jag hade behövt ha i mitt barn/ungdomsliv.

Kan nog vara så att det brukar vara ett vanligt argument i trådar där diskussionens fokus handlar om att man aldrig ångrar sina barn. Och hur barn och barnbarn är en garanti för ett bra liv som äldre. De utan barn kommer då sitta ensamma på hemmet och ångra sig.

I trådar som handlar om mor-och farföräldrar som inte vill ta så mycket ansvar för barnpassning blir argumentationen lite den samma.

Men i de här tråden tycker jag absolut att det varit lite annan ton.