Värsta dramat- gift och nykär

vad anser ni om den andra mannens inställning - när han säger att " den mest kärleksfulla handlingen " han kan göra just nu för mig är att låta mig "vara ifred" - så att jag kan fokusera på min familj och det som går att rädda. Vad är en kärleksfull handling, egentligen? Jag hade önskat att han hade kämpat mer för att få mig, även om jag förstår varför han gör som han gör.....Men jag är rädd att jag känner mer för honom än han gör för mig, och att för honom var den starka åtrån och  sexuella attraktionen starkare....

så fint skrivet, tack. Känner igen mig i dina tankar och resonemang. Vi vet båda att "bubblan sprack", tyvärr...Min man vill ha mig mer än jag vill ha honom, tror jag...Det har alltid varit han som tagit initiativ till intima stunder, jag har väldigt sällan känns WOW när det gäller vårt sexliv, men det har funkat. Det är så mkt annat underbart i vårt liv. Det livet som vi byggt tillsammans, våra älskade ungar. Jag har inte varit en "sexuell" person, tills nu.Helt plötsligt så har det väckts ngt inom mig, så kraftfullt, så magiskt. Men skall man äventyra allt man har bara för att uppleva det andra? Min man vill ge mig allt, allt han har, och lite till. Jag är oerhört bortskämd och älskad. Jag har sårat honom så, och han har gråtit många nätter.  men din sista mening...ja...det stämmer nog....

Om man inte duger till att hålla ihop en BRA kärleksrelation, som TS iaf påstår att hon har, är man förmodligen tämligen oduglig som förälder också.

För man splittrar ju familjen, är det bra för barnen?

Jag tänker inte gå in i några diskussioner ang barnen, för det är inte det som är syftet med den här tråden. Helt orelevant att diskutera lämplighet som förälder bara för att man blir kär i någon annan. 

Hade min man inte gått så långt och anlitat detektivbyrån och hade han aldrig tagit reda på vad som hände så hade förhoppningsvis denna idyll varit över nu, vi kanske hade fått leva ut våra fantasier med varandra osv och jag hade fortsatt mitt vanliga liv....kanske . Jag vet inte. Men jag tror att mkt av det som hänt mellan mig och min kollega var för att vi visste att det var så, så förbjudet. Jag vet att det är svårt att förstå och jag vet inte ens varför jag ens startade den här tråden,men någonstans så hjälper det ändå att veta att det här är inte så unikt,att det händer hela tiden och att det finns många andra i denna situation. 

Jag hade inga planer på att lämna min man - det har jag inte nu heller. Klart att jag förstår att ngt inte stod rätt till mellan oss eftersom jag kunde falla för den andra mannen.Efter 20 år, så hände det. Vi är nog rätt så slitna i vårt förhållande, tre barn som kom tätt och massa annat där emellan, klart att vi bråkar som alla andra. jag har inte känt passion när det gäller vår intimitet de senaste 10 åren, det har bara "funkat". Men jag trodde att jag bara är en sån, som inte njuter såmkt av sexlivet,bara ngt som skall finnas med. Sen hände detta - och även om vi inte gick hela vägen, så bara det lilla vi haft har fått mig att känna mer lust och glädje och passion än mkt annat jag delar med min äkta man..Trist och sorgligt,jag vet. Jag hoppas att jag kan glömma det och bli "normal" igen....

ja, kanske...men å andra sidan så får barnen en normal uppväxt med två föräldrar som respekterar varandra och  massa kul, tillsammans har vi råd att ge barnen det bästa de kan få. De får uppleva kärlek (mellan mamma och pappa också, för den finns där), trygghet och allt annat. Inga konstigheter med bonusmammor och bonuspappor och halvsyskon osv.Så länge det funkar, alltså. Men min man har väldigt svårt med förtroende nu, och det är det vi har framför oss, att bearbeta. Jag vill få det att funka, för allas skull. Vad jag känner djupt inne, ja, ....det får kvävas tills det försvinner. Ser ingen annan lösning just nu....

ja du...det är tyvärr sant ;( Inget kul, och jag vett såklart inte hur jag skall kunna gå över det....Dels så kostade det oss massa pengar (från våra gemensamma pengar) , över 50 000....Men han säger såklart att det är bara för att jag ljugit och inte berättat sanningen om vad som pågick mellan mig och min kollega, och han var tvungen att ta reda på det..och det var det enda sättet att göra det på. Han gjorde det av ren desperation ....jag kanske hade gjort likadant, jag vet inte?! Men utan tvekan har detta lagt en skugga på honom,men likadant som det jag gjort lagt en skugga på mig.. SEN faktum är att jag INTE varit otrogen i den bemärkelsen de flesta tänker på. Jag har i princip enbart haft lite oskyldigt flirtande, som i mina ögon är mkt mer ok än att anlita en detektivbyrå.....

Jag förstår det. och jag vet inte vad som hade hänt om vi inte blev påkomna, vi kanske hade gått hela vägen, eller inte. Vi höll på i ett halvår innan min man tog reda på det, så rätt så långt förspel oka man säger så.... Det var ju leken jag älskade, adrenalinet jag fick av det, pirret....Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra det på ett hotellrum som de flesta gör eller i bilen eller vad det nu kan bli. Vi lekte med varandra men pratade aldrig konkret om att "nu gör vi det". Han var för blygt och rädd för det, och jag för sund förnuftig, ändå....

Jag uppskattar dina kommentarer, verkligen objektiva Det är säkert så, att jag inte förstått ÄN. Det är där jag är nu, mitt i den processen, att förstå vad som har hänt. Men jag slåss över med tankarna kring den andra mannens känslor för mig - är de tillräcklig starka? Det kommer jag aldrig kanske att få veta och det tar mkt energi från mig..att inte veta....

Jag har ju inte varit intresserad av ngn annan alla dessa 20 år..varför skulle jag falla i armarna för nästa man, det kommer inte vara så. Det jag och min kollega har är unikt, och det kommer jag garanterat inte hitta med ngn annan...och det vill jag inte heller...

haha just det, jag kanske är lika dum och naiv som alla andra. Eftersom det är första gången i mitt vuxna liv som detta händer så får jag gärna bli det  Och kommer detta "drabba" mig igen ngn gång i framtiden , det är först då jag kommer att kunna förstå om det jag och min Mr Grey hade var unikt eller inte  

Men en sak är säker: jag och min man har en special kärlek, som har varit så så stark under alla dessa år. Vi kanske hittar tillbaka till varandra. Just nu, just idag, känns det som det. Men jag vet inte hur det kommer att kännas imorgon...det går upp och ner hela, hela tiden....

Jag beklagar att du är den andra kvinnan...speciellt om det är en man som du älskar. Kan inte han vara the other man också, har du ngn gång varit otrogen?

En tanke som spökar är - tänk om vi hade haft varandra - för en natt eller en dag eller både och. Då hade jag iaf fått veta hur det är att vara med någon annan. Vi hade kunnat leva ut våra fantasier och jag hade kanske blivit av med min besatthet. Jag drömmer dagligen om de mest underbara sexuella fantasierna med honom. Och jag vet att han gör det också- men han låter mig styra :" you're the one who's calling the shots".... Ska jag ringa honom?