Bim Juli 2016

Åh, visst är det jobbigt?! Ska testa mig på fredag igen om inte mensen kommit. Jag känner varken eller, men tog ut min kopparspiral som gav ganska mycket mensvärk och pms för två månader sedan och förra månaden (första försöket( hade jag såklart tusen symptom

Känner igen mig! Klarar inte av att se gravida eller nyfödda bebisar. För tre veckor sen fick min sambos bror barn igen, och det gjorde så fruktansvärt ont att besöka dem... Kunde knappt titta på bebisen, var rädd att börja storgråta. För tårarna brände... Min sambo får lätt prestationsångest om han vet att jag har ägglossning, och att han MÅSTE komma... Det låser sig för honom. Så han har ingen aning om när jag har ägglossning. Lättare så! Vi har försökt så pass länge att vi kan göra utredning, men sambon är inte så pigg på det. Han tycker att det får ta den tid det tar. Lätt för honom att säga, som är yngre än jag, och dessutom inte har samma begränsning som jag som kvinna har...

Några dagar sen jag skrev nu, hoppades då på en graviditet eftersom min mens var sen och fick spökstreck på testet. Dock kom mensen sen och värken kom på dag tre, fattade inget.. Nu har jag dock kommit till den grad att jag gett upp. Har gråtit varje dag sen mensen kom och klarar inte av att se ett barn eller någon gravid. Vänder bort blicken direkt. Så nu ska jag och mannen försöka oss på en utredning, för jag tror något är fel. Och när folk säger att t.om tankarna och stressen kan påverka, ja då är det ju kört för oss för det går inte en dag utan att jag tänker på det. Räknar ner dagarna tills vi kan försöka igen och sen när vi väl är där känner mannen prestationsångest så vi kan aldrig få till det tillräckligt endå så det känns omöjligt. Och det gör inte saken bättre att jag gråter varje dag och han får trösta mig och sen får han pressen på sig att försöka göra så jag inte gråter månaden därpå. Nä usch.. Vill köra på en utredning direkt! Hade vi haft pengar hade jag gått raka vägen till en ivf mottagning men förhoppningsvis får vi hjälp. Någon mer som snart ger upp eller redan gjort de? :(

Ja, min sambo vill verkligen! Han grät av glädje när jag plussade första gången. Och när det blev missfall strax därefter blev han hur ledsen som helst. Men lik förbannat så vill han inte söka hjälp ännu...

Varför vill han inte söka hjälp? Är det pga rädslan för att runka i en kopp? Eller nåt annat? Att hans spermier ska vara felaktiga? Hur länge hade ni försökt nu?

mixxi: När jag var kring ÄL så hade jag inga flytningar alls, kände till och med inuti men inget. När vi hade sex så var det torrt också, till "våtflytningarna" kom då vid sexet. Såhär var det ända sedan mensen tog slut till nu och nu är jag tydligen gravid. Vi misstänkte att jag inte hade ÄL men tydligen hade jag det..

Deni: Har du försökt prata med honom om hur du känner kring att han inte stöttar mer och är mer engagerad? Det är ju lätt för en kille och säga "de blir när de blir". Men för tjejen blir gravidgrejen lätt hela hennes värld och det mest viktiga i livet och ibland behöver kanske mannen lite hjälp att förstå att det är så det ligger till.

Copycat: Jo, så är det ju.. Men det känns bra konstigt att säga och känna att man är gravid då man står med ett helt blank test i handen.. Ärligt talat så har jag redan illamående. Har haft det i typ två dagar, vägrade tro att det var ett graviditetssymptom då jag testade negativt men nu när jag testat positivt inser jag att det måste vara det! Att kroppen ska vara så yberkänslig för lite hcg, inte ens ett vanligt gravtest kan ju mäta det ju!