Abort

Jo det förstår jag, men bara gör som du känner och passar dig bäst i denna situation. Tänk en extra gång innan du bestämmer dig så du inte ångrar dig hur du än gör.

Tusen tack. Jag måste bara fråga: var aborten i sig jobbig eller var det det känslomässiga som gjorde det?

Jag beklagar att du hamnat i den här situationen. Det är inget man vill att fler tjejer ska göra, men det finns hopp! För 6 år sen gjorde jag min abort, v8 och medicinsk på ett sjukhus. Det var ett tufft beslut, killen och jag hade redan brutit upp och blivit tillsammans igen 2 gånger och han ville definitivt inte bli pappa. Jag själv satt med skulder på kronofogden, utan jobb och mitt i en utbildning. Där och då kände jag att det inte var den starten på sitt liv jag ville ge mitt barn. Jag skulle fått leva på soc, med en far till barnet som skulle finnas där bara på grund av tvång och jag skulle vara ensamstående. Min familjedröm såg annorlunda ut. Aborten gick bra, jag sörjde det som inte blev och bestämde mig för att det skulle vara värt det, att jag skulle få ordning på mitt liv så att jag kunde få den drömmen om en familj en annan dag.

Idag har jag 10 veckor kvar till förlossning, jag är skuldfri och har en examen inom ett högavlönat fält. Drömmen blev sann och jag delar mitt liv med min bästa vän, som jag träffade 3 månader efter min abort. Efter ett par år av vänskap gick det inte längre att förneka kärleken mellan oss och nu står vi här och ska snart få uppleva livets mirakel tillsammans!

Vad jag vill säga är att det är tufft, men att ibland så är det bara inte rätt, och det är okej det med. Du känner ju redan nu att livet kommer bli besvärligt och tungt om du får barn med exet, och det förtjänar varken du eller en liten en. Ta hand om dig!

Jag tyckte inte min abort var ett dugg jobbig! Kom in på sjukhuset och låg och spelade på mobilen tills det blev min tur. Rullades in, fick en mask över ansiktet och sövdes. Vaknade upp, kissade, åt en macka med te och fick gå hem. Blödde i 1.5 dag.
En abort behöver inte vara jobbig bara för att samhällets normer säger att det ska vara så.

Jag gjorde kirurgisk abort för jag tyckte det kändes enklare och skulle gå smidigare då jag bara är 17 år och föräldrarna visste inte om graviditeten. Killen som var pappan har jag inget seriöst förhållande med och visste att det aldrig skulle gå att ha ett barn med honom. Så abort var hela tiden det självklara valet för mig. Mådde himla illa nästan hela tiden och de första veckorna när jag gick på ultraljud mm va de värsta. Tillslut så sa jag till mig själv att njuta av att vara med mitt barn och med en bra inställning gick det enklare med illamåendet.

Var i vecka 11 när jag åkte in till sjukhuset och skulle göra min abort. Allt gick smidigt på sjukhuset. Sövdes ner och vaknade efter ett tag och fick mackor. Sedan fick jag gå och byta om till mina egna kläder och åkte till min hemstad. Kände ingen smärta efter aborten utan jag gick tillomed och åt med min vän.

Men på bussen hem när jag satt där själv och råkade ta på min mage av vana från graviditeten så insåg jag hur tomt det kändes, innan hade jag känt trygghet när jag tog på magen och nu kändes det tomt utan min lilla ängel där. Trodde verkligen inte att jg skulle få sånna här starka moderskänslor eftersom jag själv hade varit helt säker på abort hela tiden. Det känns som jag har övergivit och svikit mitt barn och lämnat det helt ensam.

Jag önskar att jag hade berättat för pappan att jag var gravid, önskar att jag hade berättat för mina föräldrar. Önskar att jag inte hade brytt mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker, då jag mest tänkte att det va omöjligt för mig att fortsätta graviditeten pga av vad andra skulle tycka. Om jag hade vågat stå ut med vad andra hade tyckt om mig så vet jag att om jag hade försökt hårdare och velat behålla barnet, så hade jag fått stöd hemifrån och från skolan.

Om du kommer till det läget där du är helt säker på att DU vill göra abort så rekomendera jag kirurgisk för nu i efterhand inser jag att jag aldrig psykiskt skulle klarat av medecinisk abort.

Ja eftersom jag gjorde en medisinsk abort så tar du tabletter och ligger hemma tillsammans med någon annan vuxen så jag fick ju gå igenom detta hemma själv utan värktabletter. Jag fick ju se hur allt kom ut och det gjorde väldigt ont . Men det var nästan värre att veta att jag dödat ett liv. Har mått dåligt psykiskt ända sen dess, riktigt dåligt.

Nu har jag bokat tid iaf. Men det är eviga köer. Tar en dryg vecka att få det första besöket med vul och undersökning men hon sa att man kan få ta tabletten då också om man vill.

Vet inte vad jag ska göra ärligt. Känns jättejobbigt. Ingen jag berättat för verkar 'bry' sig utan säger bara: det fixar du (att göra abort). Killen ifråga har inte hört av sig en enda gång. Tänker på alla som kämpar år ut och in. Vill bara ge det här till dem. Vill inte vara ensam gravid och sitta i denna misär. Var stark tänker jag. Fy!!

Förstår att det är jobbigt och tungt just nu. Mitt ex dumpade mig när vi fick veta så var också själv i allt. Ändå var det den bästa utvägen för mig och jag har inte sett tillbaka på mitt beslut. Har du ingen vän eller närstående som kan stötta dig? =/

Jo jag vet att det är det mest rationella i denna sits. Vill inget hellre än att sticka huvudet i sanden dock. Vet inte vad jag ska göra alls. Vet inte om det är gravid hormoner men tänker bara på alla som längtar efter barn och jag sitter i det här. Vill på något sätt bara låta barnet födas och adoptera det till någon som väntar och längtar i adoptionskö. Men skulle nog inte klara det heller.