Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Min sambo är lite mesig, och säger inte ifrån till sin mamma, men han förstår och kan se att jag tycker som jag tycker av en anledning.
Men hela familjen ursäktar det med att "hon är så busig" och skrattar nästan bort det. Ingen reagerar riktigt förrän det är en uppenbar katastrof. Det gör mig lite upprörd att ingen tar tag i det. Och barnet har en kusin i samma ålder som är väldigt lätt att ha att göra med och som är uppfostrad hälsosamt. Om jag jämför de två får jag höra av sambon att kusinens föräldrar "har mer tid att vara hemma och ta hand om barnen". Som om det är en godtagbar ursäkt för att inte ta sitt föräldraansvar. Har man barn så har man. Och i alla dessa situationer har de ju varit närvarande och haft möjlighet att ingripa. Men valt att låta bli. Handlar ju om inställning och inte tid, känner jag. Om förståelse för hur man uppfostrar effektivt och hurvida man bryr sig om barnets bästa i längden.

Finns tillfällen då de stannat längre hos värdfamiljen trots att kalaset var slut och de andra gått hem, för att barnet ville leka längre och grät och skrek när hon blev tillsagd att klä på sig. Då väntade man ut barnet i värdparets hem i ca 1h, och fastän det väntades fortsattes det skrika och bråkas. Ingen tog kommando. Det bara skedde på en 4-årings villkor. Jag blir paff när alla bara står och ser på. Och förundras över att min sambo kunnat bli normal, haha. Och då skulle vi bli skjutsade hem, så vi kom inte heller därifrån.

Tror folk skulle ta illa upp extra mycket eftersom jag inte har barn själv. Men det gör mig arg att det fortgår.

Jag ska prova luska lite mer hos svärmor. Men hon tycker ju om henne för att det är hennes barnbarn. Kanske kan hon ändå vara objektiv. Vi får se. Svärmor vill nog gärna att jag kommer, men det blir ju en konflikt för henne. Hon vill ju inte behöva välja en av oss.

kan du eller din bror säga till dem när det uppstår situationer : "pss, ska ni inte säga till XX"? Hur reagerar de om ni gör så?

Om en värdfamij inte säger åt gäster att gå hem på en hel timme efter kalasets slut, får de nog tyvärr skylla sig själva. Om det var jag hade jag sagt att "ni får komma en annan dag, nu har alla andra gått hem och det får ni också göra" 

Jag har inte provat fråga om de inte ska ta rätt på barnet, så jag vet inte hur det skulle tas emot. Kanske får testa det om tillfälle uppstår. Men jag tror att de bara hade gjort ett tamt försök för att de har blivit ombedda rakt ut, och sedan återgått till att inte bry sig.

Ska fråga svärmor hur hon ser på saken. Hon har ju sagt att hon inte kan slappna av, och det borde hon ju kunna då föräldrarna ska ingripa och inte hon. Men misstänker att de inte kan identifiera var felet ligger utan bara tror att barnet är busigt som sagt. Och då känns det ju hopplöst.

Nej det är inte ok att ogilla barn öppet. Det är inte din sak att säga något öht. Möjligtvis din sambo men inte du. Förstår dina känslor dock och jag tycker det är ok att du avstår att komma ibland. Men kanske vara med vid vissa tillfällen för att inte bli helt osynlig. Jag hade nog dragit en vit lögn om att jag var upptagen eller kände mig dålig eller nåt. De gånger du är med tycker jag att du bemöter flickan med känsla och vänlighet. Kanske är det en relation ni behöver? De gånger hon kastar mat på dig eller försöker tvångsmata din hund osv fastän du sagt till markerar du ordentligt och tydligt att din gräns är nådd så att även föräldrarna kan förstå att de borde ingripa alt. be föräldrarna passa på barnet. Du ska skydda din personliga gräns och visa dem för barnet. Vad barnet gör i övrigt på kalaset får du helt enkelt stå ut med. Det är inte ditt ansvar. Släkten är värst.

Du har ju en ängels tålamod, ts. Själv hade jag lyft ut lilla protesterande fröken till väntande bilen när det där kalaset var slut och "hej då, nu går alla hem." Och gett fan i vad föräldrarna tyckte i frågan. Och skämt ut dessa mesproppar till föräldrar inför resten av mespropps-gänget vad gäller hunden. Hade blivit skogstokig.

För framtida relationer är det nog oåterkalleligt att öppet uttrycka ogillande mot ett barn. Däremot hade jag kommit till en punkt då det räcker med råge (med det du berättat här) och sagt att jag inte hanterar att gränslöst beteende bara skrattas bort och får fortgå och att jag inte kommer delta på kalas för tillfället. Det finns många som inte kan ta det heller men då får det vara så. Hade inte stått ut på ett enda kalas till med en sådan familj.

Skönt att höra att jag iaf inte har fel i att det går över gränsen.
Kommer fortsätta undvika kalas, men om jag blir tillfrågad varför jag ofta uteblir så ska jag nog försöka säga att det beror på att det är för utmattande för mig med barnet omkring. De behöver sig faktiskt en tankeställare.

Då jag tar med mig hunden passar jag ju på den konstant, så jag förväntar mig detsamma av föräldrar, eftersom alla ska kunna trivas. Jag hade skämts om min hund hade gjort andra gäster obekväma. Det är ju upp till mig att sätta gränser för min hund. Att inte föräldrar med barn förstår/klarar detsamma....

Du skulle t.ex kunna säga med vänlig ton att du har mycket på jobbet så att du har för lite energi för att orka hålla takten med en sprallig liten busunge, och kanske att det inte blir kul för barnet om du ska sitta där och vara sliten och trist

Jag känner lite att jag bidrar till det slappa "låt gå"-tänket om jag avfärdar det som "bus" eller "sprallighet". För hon är ju rent ut sagt odräglig och gränslös i sitt beteende. Det handlar inte om lite bus eller hyss, utan att hon inte blir tillsagd alls, utan får sin vilja igenom genom att skrika och gapa.

En gång då vi skulle samåka till skogen för att promenera skrek hon sig först till att få ta med sin lådbil, och därefter att mamman skulle köra runt henne hela promenaden. Stannade mamman för att prata tog det fem sekunder innan hon gallskrek och fejk-grät. Så det är way beyond bus.

Men jag förstår vad du menar, absolut. Jag kan ju vänligt säga att jag inte orkar för att det är för påfrestande helt enkelt.

Skulle en unge kasta mat på mig och föräldrarna reagerade med att skratta skulle jag skälla ut dom på studs för att de låter ungen bete sig så. Skulle vara helt ärlig med att jag inte orkar hålla ett vakande öga konstant på hunden så att hon inte ger den något. Och att det är det som är anledningen till att jag tackar nej om hon kommer. Jag skulle vara övertydlig om det. Låter man sin odrägliga unge förstöra för alla så ska man få höra det. Varför ska man dalta med dom?