Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Ärligt talat, varför skulle TS inte kunna säga rakt ut att det är ett fucking horror child släkten har att göra med och säga att nu får dom ta till krafttag med ungen? Varför ska TS behöva stå tillbaka för en liten odräglig snorunge? Helt otroligt att så många tycker att TS ska linda in sina åsikter, be om ursäkt, säga att det är hon själv som har problem och allt annat ni föreslår. Nä du TS, säg som det är! Ingen, allra minst ungen, vinner på att detta får fortgå!

Jag har lite svårt att förstå hur man kan tycka föräldrarna är ok när de är så vansinnigt respektlösa mot andra. Barnet är knappast ett monster. Snarare ett barn som är överstressat och vars föräldrar inte har lust att lära sitt barn ett enda dugg. Kasta mat på andra? Ge mat till hunden? Välja när man ska gå hem från kalas? Vilja ha lådbil i skogen? Allt detta är sånt som ALLA barn skulle kunna göra men som de flesta barn hindras från. Och då slutar de med sånt.

Det är ett felaktigt fokus alltså. Ja - ungen låter som en riktig pest men den uppfostrar inte sig själv. Det här handlar om föräldrar som inte orkar ta fajten. Det är illa om barnet är 5 och de redan tappat kontrollen så totalt.

Vill tillägga att vissa saker säkert är irriterande i kombination med det andra men är inom det normala enligt min åsikt. Inte äta upp mat, inte sitta stilla vid bordet osv är sånt som de flesta småbarn gör. Inget art haka upp sig på.

Den enda som händer om TS säger att barnet är jobbigt är att hon kommer bli den "onda". Har svårt att tro att alla plötsligt skulle hålla med TS och föräldrar tar sitt ansvar och uppfostrar barnet, de hittar ju redan på ursäkter för barnets beteende.

Säg hellre att du tyvärr inte kan komma för hunden blir så stressad när det blir så rörigt och stanna hemma.

Ibland är det bäst att hålla tyst och vara glad över att det inte är din unge.

Jag har antytt lite försiktigt för sambon att hans systerdotter får mig att vilja skjuta både mig och ungen i huvudet. Hon är sjukt bortskämd och jobbig. Slåss utan att få konsekvenser, gapar och skriker. Man kanske inte bör säga det rätt ut dock...
Första gången jag nämnde nåt gjorde jag som så att jag var ganska tyst på vägen hem. Det var egentligen inte medvetet. Sambon frågar varför jag är tyst och jag sa att jag var trött, för det hade varit VÄLDIGT stimmigt...

Jag har fyra syskonbarn (som jag älskar!), de låter tillsammans inte ens så mycket som sambons vidriga brorsdotter. Föräldrarnas fel dock, det förstår jag ju.

Det är ju synd om barnet, hon vill ju att någon sätter gränser, det är därför hon testar in i det oändliga. Var ett stöd för henne i stället när ni ses, var den som säger nej, förklara varför etc.

Stackars hund är min reaktion. Är den inte knäpp redan så är den snart ett fall för Mr Milan.