Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Sånt här är jobbigt att läsa :(

Jag har en femåring själv. Han är VÄLDIGT vild och högljudd. Jag hoppas dock att han inte uppfattas riktigt så illa som flickan du beskriver. Han har ju aldrig kastat mat och han slåss inte. Det mesta han uttrycker är ju egentligen glädje, men det blir ändå högljutt och intensivt och han KAN INTE sitta still och jag ser/tror att folk upplever det som väldigt jobbigt.

Vi har jobbat med hans beteende sedan han var väldigt lite. Vi har testat hörsel och varit hos diverse läkare, vi har fått hjälp av BVC, specialpedagoger och träffat flera barnpsykologer. Där tycker de att han är 'helt normal' och när jag påtalar att andra inte uppfattats det så så tycker psykologen att det är andra som behöver lära sig att barn syns och hörs... Suck. Men vi har blivit tillsagda att försöka släppa efter lite. Han behöver få utlopp för sin energi och framför allt behöver han få tjäna att han duger som han är och att han accepteras. De tycker dessutom att vi ska träna på att vistas ute bland folk och gå på släktkalas och sådant. Jag har annars börjat isolera oss eftersom det blivit en fix idé att vi stör var vi än är. Jag har för övrigt under flera år varit strikt och konsekvent, typ 'du får inget om du gnäller', ett nej är ett nej, burit ut honom från Ica och åkt hem om han inte sköter sig, osv. INGET har gett något som heldt resultat på hans beteende.

Allt detta har gjort mig minst sagt förvirrad i min föräldraroll, jag har idag svårt att känna av var gränsen bör gå, är det jag som har för höga förväntningar på honom, eller beter han sig faktiskt illa? Jag känner mig alltid som en dålig förälder, antingen för att jag inte lyckas fostra mitt barn eller för att jag är för hård och inte ger honom en bra barndom, och alltid finns det dåliga samvetet där dör att jag tycker det är så jobbigt att ha barn, att jag inte bara kan njuta och vara lycklig. Det är fruktansvärt jobbigt och jag går själv i terapi för detta.

Denna 'förvirring' gör att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig när vi är bland folk. Mina tillsägelser kan nog därför ibland uppfattas som mesiga, då jag inte riktigt vet om beteendet i en viss situation är acceptabelt eller inte. Efteråt kan jag känna att jag borde reagerat annorlunda, men där och då i stunden så vet jag inte alltid. Jag kan nog också uppfattas som att jag ibland skrattar, men det är ett uttryck av nervositet och inombords så bränner ångesten och tårarna.

Min psykolog säger att jag inte ska läsa sådan här trådar på familjeliv... :) att de ger mig en falsk bild av hur barn faktiskt är och att de flesta i samhället ändå accepterar och förstår att barn. I dem åldern ofta är högljudda och inte kan sitta still...

Vad jag vill säga med detta är, TS, att man vet inte alltid hur situationen är. Föräldrarna kanske försöker, även om det inte riktigt framstår som det för dig. Du vet inte hur flickan mår och hur föräldrarna mår.

Jag berättar ju inte om hur jag mår för folk...

Det har kommit många nya inlägg, jag tänkte svara lite kort på allt här, istället för att citera var och en:

Jo, jag vet att 5-åringar varken har lätt för att sitta still eller föds med alla sociala koder, men det jag menar (som jag var otydlig med) är att föräldrarna inte anstränger sig för att säga ifrån. De säger "ät upp innan du får gå och leka" och sekunden senare är hon ändå ute i trädgärden, och föräldrarna försöker inte ens stoppa henne. Det är så tomma tillsägelser. De betyder inget, vilket barnet lärt sig och därför bara trilskas extra om det nån gång blir ett nej. 

Och jag är FULLT medveten om att detta har en annan sida - nämligen föräldrarnas. Det kan ju vara så att de har sökt hjälp, men det jag, som någon tidigare sagt, undrar då är - VARFÖR berättar det inte? Så man kan förstå och stötta. 

Men det finns detaljer kring deras familj som jag helst inte vill ta upp, men som iallafall gör att jag med säkerhet vet att de inte egentligen är intresserade av att ta sitt föräldraansvar. Det finns tre konkreta saker som gör att jag kan uttala mig om detta, men jag vill inte ta upp det eftersom det är känsligt.

Och rörande hunden så är jag VÄLDIGT noga med att den ska ha det bra. Den har inte råkat illa ut, för jag stoppar alltid i tid. Är det något jag är mån om är det min hund. Han har aldrig hunnit bli matad utan jag (JAG....) har fått ingripa. För jag är hela tiden uppmärksam, vilket just tar sån energi, och är orsak till att jag inte orkar gå på kalasen längre. Sedan är hunden inte med alltid heller, men jag vill inte lämna honom ensam hemma om jag inte är tvungen. Hon får inte gå och röra vid hunden om hunden visar att den vill gå undan, det sätter jag stopp för. Men det som irriterar mig är att det bara är JAG som jobbar för det, och inte föräldrarna.

Jag ställer mig frågan om varför man STANNAR på ett kalas om man har problematik med sitt barn och gäster uppenbart störs? För det ÄR uppenbart att jag inte vill få mat kastad på mig eller att hon ska klättra över hundgrinden gång på gång. Så om man inte kan få stopp på barnet - varför åker man inte hem när det förstör för andra gäster? Jag antar att man normalt sett skäms om man inser att ens barn orsakar obehag, men de tycks inte känna eller bry sig om detta. Vilket förbryllar mig, och gör mig mer säker på att det inte vill vara föräldrar eller ändra p sin låt-gå-filosofi.

Hade min hund ex. börjar skälla okontrollerat eller konstant hoppat på folk och jag inte hade kunnat få stopp på det hade jag ju avlägsnat mig för att jag inte vill vara ett störningsmoment.
Men detta har dessa föräldrar aldrig ens visat tecken på att överväga.

Fast återigen. Det ÄR inte konstigt att en 5-åring lever runt. Man föds inte med alla dessa regler i kroppen - det gjorde ingen av oss.

Jag är rädd för att 

1 - de bara gör vad som bör göras för stunden, eftersom de har ögonen på sig

2 - de tycker min åsikt är nonsens då jag inte själv har barn

3 - de börjar tala illa om mig bakom min rygg

Men jag har beslutat mig för att börja säga ifrån vart min gräns går, och be dem ta sitt ansvar. 

Sånt här är jobbigt att läsa :(

Jag har en femåring själv. Han är VÄLDIGT vild och högljudd. Jag hoppas dock att han inte uppfattas riktigt så illa som flickan du beskriver. Han har ju aldrig kastat mat och han slåss inte. Det mesta han uttrycker är ju egentligen glädje, men det blir ändå högljutt och intensivt och han KAN INTE sitta still och jag ser/tror att folk upplever det som väldigt jobbigt.

Vi har jobbat med hans beteende sedan han var väldigt lite. Vi har testat hörsel och varit hos diverse läkare, vi har fått hjälp av BVC, specialpedagoger och träffat flera barnpsykologer. Där tycker de att han är 'helt normal' och när jag påtalar att andra inte uppfattats det så så tycker psykologen att det är andra som behöver lära sig att barn syns och hörs... Suck. Men vi har blivit tillsagda att försöka släppa efter lite. Han behöver få utlopp för sin energi och framför allt behöver han få tjäna att han duger som han är och att han accepteras. De tycker dessutom att vi ska träna på att vistas ute bland folk och gå på släktkalas och sådant. Jag har annars börjat isolera oss eftersom det blivit en fix idé att vi stör var vi än är. Jag har för övrigt under flera år varit strikt och konsekvent, typ 'du får inget om du gnäller', ett nej är ett nej, burit ut honom från Ica och åkt hem om han inte sköter sig, osv. INGET har gett något som heldt resultat på hans beteende.

Allt detta har gjort mig minst sagt förvirrad i min föräldraroll, jag har idag svårt att känna av var gränsen bör gå, är det jag som har för höga förväntningar på honom, eller beter han sig faktiskt illa? Jag känner mig alltid som en dålig förälder, antingen för att jag inte lyckas fostra mitt barn eller för att jag är för hård och inte ger honom en bra barndom, och alltid finns det dåliga samvetet där dör att jag tycker det är så jobbigt att ha barn, att jag inte bara kan njuta och vara lycklig. Det är fruktansvärt jobbigt och jag går själv i terapi för detta.

Denna 'förvirring' gör att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig när vi är bland folk. Mina tillsägelser kan nog därför ibland uppfattas som mesiga, då jag inte riktigt vet om beteendet i en viss situation är acceptabelt eller inte. Efteråt kan jag känna att jag borde reagerat annorlunda, men där och då i stunden så vet jag inte alltid. Jag kan nog också uppfattas som att jag ibland skrattar, men det är ett uttryck av nervositet och inombords så bränner ångesten och tårarna.

Min psykolog säger att jag inte ska läsa sådan här trådar på familjeliv... :) att de ger mig en falsk bild av hur barn faktiskt är och att de flesta i samhället ändå accepterar och förstår att barn. I dem åldern ofta är högljudda och inte kan sitta still...

Vad jag vill säga med detta är, TS, att man vet inte alltid hur situationen är. Föräldrarna kanske försöker, även om det inte riktigt framstår som det för dig. Du vet inte hur flickan mår och hur föräldrarna mår.

Jag berättar ju inte om hur jag mår för folk...

Jag ströläste lite av det som skrivits TS och jag tycker inte det är konstigt att du får säga till ang din hund. Det är ju DIN hund och DU bestämmer kring den.

Visst tycker jag att föräldrarna borde gå in och säga: Nu får du lyssna på xx när hon säger till om hunden, HON bestämmer (eller är du en han?) När hon säger ifrån så lyder du. Gör hon inte det får föräldrarna handgripligen lyfta henne därifrån.

Sen så undrar jag om hon får uppmärksamhet för sånt hon gör som är bra? Dubbelt så mycket ros som ris bör det vara.

Ang att hon kastar mat på dig, visst föräldrarna borde ha sagt ifrån (en femåring som kastar mat anser iaf inte jag vara normalt begåvad) men även där har du ett ansvar. Du måste sätta dina gränser utefter vad som är ok.

Kanske kan du fråga föräldrarna om de fått hjälp i sin föräldraroll kring flickan. För om ingen säger något kanske de inte ens fattar själva att de är helt galet ute.

Anonym (usch); jag har också ett högljutt barn som har svårt att sitta stilla. Men det är långt emellan "svårt att sitta stilla" och "kastar mat på andra och vägrar låta hunden vara". Mitt barn kan också ha svårt att låta bli djur, hon tycker så väldig mycket om dem, men där får man som förälder jobba sig blå helg enkelt, och det är jag övertygad om att du gör. Jag också. Men flickans föräldrar gör ingenting alls åt hennes beteende. Du har sökt hjälp, du kämpar som en dåre, och faktiskt, det märks vilka som kämpar och vilka som skiter i sina barn och deras beteende.

Ts, jag tycker alla gånger att du kan "skylla" på hunden. Säg att du inte orkar passa på hunden hela tiden, för att ungen inte ska vara på den, och att hunden blir stressad, därför kan du inte vara med när ungen också närvarar.

Ja, jag är också så pass insatt i hur det ligger till att jag kan se att barnet har MÅNGA uttryck för en stökig familjesituation. Vilket gör mig ledsen och frustrerad. Och jag vet med säkerhet att föräldrasituationen är kaosartad och har varit sedan innan hon föddes. Men INGEN tycks stå upp för barnets bästa här. ALLA vet hur det är, men ingen tar tag i det, liksom. Svärmor har berättat om "olyckliga" omständigheter, men sedan händer inget mer, ingen arbetar aktivt för att stötta barnet/familjen.

Problemet för min egen del är ju mest att jag inte är släkt, utan "ingift" (knappt). Och jag är inte säker på vad de skulle anse om jag tar kommando, eller hur mycket jag kan påverka, eller om föräldrarna ens skulle ha förmåga att uppmärksamma vad som har en positiv inverkan på dottern.

Och det känns lite hopplöst att engagera mig om föräldrarna inte ens är kapabla till att inse det och jobba i samma riktning.

MEN, för barnets skull kan jag tänka mig att testa vara en ordentlig förebild. Svärmor skulle nog kunna se det, hon har trots allt lite insikt och förmåga att vara någotsånär objektiv.

Jag kan ju skylla på vad som helst, men som jag tidigare sagt känns det som att jag går med på deras slappa stil om jag inte ärligt uttrycker att felet ligger i deras uteblivna uppfostring av barnet och inte hos mig eller vad jag orkar/inte orkar.

Men jag vill höra om risken är överhängande att de bara blir otrevliga mot mig eller om jag har rätt i att vara ärlig.